ROSENBERG, H. Per Lindberg, deklamation — har jämte influenserna från greg. sång och barock fortspinningsteknik varit av stor betydelse för utbildandet av den särpräglade rosenberg-ska melodiken med dess långspunna, ofta lyriska kantilenor. Sam-arb. med Lindberg (till dennes död 1944) hör till de viktigaste och intressantaste kapitlen i R:s utveckling. Bland R:s teatermusik böra nämnas Agamemnon (1928), Medea (1931), Richard III (1943) och Yerma (1950). De många scenmus. uppgifterna inspirerade till större dramatiska arbeten. Den av Kungl. teatern refuserade pantomimen Yttersta domen efter Karlfeldts dikt skrevs 1929 och 1932 operan Resan till Amerika (i samarb. m. A. Henriksson), ur vilken en ork.-svit sammanställts med bl. a. den kända Järnvägsfuga. År 1935 fullbordade R. sitt dittills mest betydande ork.-verk, Sinfonia grave, på vilket han arbetat sedan 1928. Symf. kan betraktas som R:s slutuppgörelse med 20-talets sökarår. Tonspråket har här renats och skärpts, stram linj ef öring och dramatisk, patetisk uttrycksvilja ha ingått en fören. av betydande kraft, som pekar fram mot oratoriesymfoni-erna vid 40-t:s början. — De följ, årens produktion kan indelas i två grupper: en seriös med bl. a. jul- och påskoratorierna (1936 och 38) — båda till diktcykler av H. Gullberg — och det dramatiska oratoriet Perserna efter Aiskylos (1937), en mera diverterande med Sinfonia concertante för vl., va, oboe, fag. och ork. (1935), opera-buffan Marionetter (1938) — med få undantag helt ny musik till Benaventes skådespel — och baletten Orfeus i sta’n (1939). Två viktiga instr.-verk skrevos 1939: 3. symf., ursprungi. med undertiteln De fyra livsåld-rarna och inspirerad av delar ur R. Rollands Jean-Christophe, och den 4. stråkkvartetten. De lyriska, meditativa el. pastorala stämningar som spela en så stor roll i senare verk ha här fått ett av sina tidigaste och mest inspirerade uttryck; detta gäller inte minst kvartettens långsamma sats, där tonsättaren utnyttjat bl. a. material från sin musik till Obeys skådespel Noak. — Året därpå skrevs ett av de under senare år mest uppmärksammade verken, den monumentala 4. symf., Johannes uppenbarelse, för solo — tidigare recitation —, kör och ork., en storlinjig musik med kraftfull dynamik, med skarpa kontrastverkningar mellan symfoniska satsblock och svalt sakrala a cap.-satser i en närmast arkaiserande stil. De stora körverken, huvudsaki. till andliga-ideella ämnen, dominera de följ, årens produk- Hilding Rosenberg. tion: 1941 skrevs sålunda musiken till Romanos’ julhymn och påbörjades Svensk Lagsaga. År 1942 skrevs Hymn till ett evakuerat Nationalmuseum (H. Gullberg), de följ, två åren operan Lycksalighetens ö och 5. symf. (med kör), örtagårdsmästaren, till texter ur bibeln, den pastorala, innerliga motsvarigheten till uppenbarelsesymfonin. På litterärt underlag vila även två andra verk från dessa år: melodramerna Prometeus och Ahasverus OJ. Rydberg) och Djufars visa (V. von Heidenstam). Oratorieperioden avslutades 1945—48 med det fyrdelade opera-oratoriet Josef och hans bröder efter Thomas Manns romancykel, det ur många synpunkter hittills intressantaste verket, både vad angår den granna orkesterkoloriten, den mus. illustreringsförmågan, den ofta melismatiska, ordmålande recitativstilen och den särpräglade körtekniken. Samtidigt skrev R. ett stort antal instr.-komp., däribland två av sina allra främsta, va-kons. (1942) och stråkconcerton (1946). Den hittills sista fasen i R:s utveckling, nu med tyngdpunkten lagd på instr.-verken, inleddes 1949 med orkesterconcerton och 5. stråkkvartetten. År 1950 skrevs den uppmärk - 461 462