ROUSSEL med en parisiska, Blanche Preisach, som med sin innerliga förståelse och sensibilitet kom att betyda mycket för hans konstnärliga gärning. Med henne företog han året därpå en ferieresa, som förde ända bort till Indien och särsk. där gav honom rika intryck att omsmälta i musik. Med det verk, vari Roussel först bearb. dessa ind. stämningar, den tresatsiga symf. dikten Évoeations, bröt han också 1912 definitivt igenom som tonsättare. Omedelbart därefter fick han av dir. för Théåtre des Arts, Jacques Rouché, beställning att skriva balettmusiken till Le festin de 1’araignée, och året därpå ombads han av dens., nu chef för Stora Operan, att komp, ett större verk för scenen. Roussel grep sig då an med den till miljö och stämning ind. balettoperan Padmåvati, vilken dock inte fullb. förrän efter kriget 1914—18 och som först 1923 fick sin remarkabla premiär. Under 1920-t. tillkommo som nya märkesverk bl. a. Suite en fa och en 3. symf. (beställd av S. Kussevitskij för Bostonorkesterns 50-årsjubileum). Därmed befäste Roussel, i en delvis förändrad stil, sin ställning som förgrundsgestalt i den fr. musiken, och vid sitt 60-årsjubileum 1929 hyllades han i Paris med en festlig »Semaine Roussel», omfattande såväl kammarmusik- som ork.-konserter och uruppf. av ett par nya komp.: Psaume 80 och Petite suite. Under nästa decennium led han rätt mycket av ohälsa men bibehöll sin andliga vigör, producerade flera nya verk och arbetade in i det sista, inte bara för egen del utan också för andras. Verksam bl. a. som president för fr. sektionen av ISCM. Stil och kynne. Om gränslinjerna icke dragas alltför snävt kan man i Roussels musikskapande särskilja tre olika stilperioder. Under den första och kortaste — till ung. 1904 med t. ex. pianotrion op. 2 och den symf. dikten Résurrection (inspirerad av Tolstojs roman) — är han påtagligt beroende av dTndys lärdomar och skulle alltså kunna bet. som franckist el., som fransmännen bruka säga, »scholist». Redan under detta skede röjde han dock glimtvis den dragning till en rent impressionistisk tonpoesi, som kom att prägla hans andra period. Från omkr. 1904 utvecklade Roussel sålunda sin stil mera efter impulser från De-bussy än i led med franckisterna, vann på denna linje större frihet och lyckades också övertygande markera sin personliga egenart som impressionist, först i symf. Le poème de la forét, sedan framför allt i genombrottsverket Évoeations, vari han — liksom senare än mera konsekvent i operan Padmåvati — utnyttjat ind. skalor med fint artisteri, utan att förfalla till gottköpsorientalism. Även i balettmusiken Le festin de 1’araignée är hans impressionistiska stil, trots uppenbara beröringspunkter, annorlunda än Debussys; Roussel tecknar mera än han målar, framhäver linjer och rytmer starkare än klangfärgerna. Med 483 denna sin känsla för linjespel och kontra-punktik utvecklades han på 1920-t. helt självfallet, utan skarpare brytning med sitt förflutna, till en medveten nyklassicist och nådde under denna tredje stilperiod — som definitivt inleddes med Suite en fa 1926 — sin fulla mognad och suveränitet som konstnär och som en av den moderna musikens stora mästare. Det finns vissa verk — t. ex. Concerto för kammarork. från 1927 — där Roussels formgivning och hantverksprecision fått en anstrykning av kylig konstruktivism, men de äro rätt enstaka. På det hela taget var han en inspirerad tondiktare och som konstnärsper-sonlighet frodigare i lynnet än Ravel, med vars stilistiska utvecklingslinje hans egen till stor del löper parallellt. Både som impressionist och klassicist praktiserade även Roussel behärskningens konst, men han kapslade inte in sina djupaste känslor och drog sig inte för att visa en viss upprymdhet. Med åren fick han också allt lättare att skämta och le i sin musik. Scenisk musik: Balettoperorna Padmåvati (1914—19; Paris 1923) och La naissance de la lyre (1922—24; Paris 1925), operabuffan Le testament de la tante Caroline (1932—33; 01-mütz 1936), baletterna Le festin de 1’araignée (1912; Paris 1913), Bacchus et Ariane (1930; Paris 1391) och Aeneas (1935; Paris 1938); skådespels- och filmmusik. Verk för ork.: 4 symf.: nr 1 (Le poème de la forét) op. 7 (1904—06), 2, b, op. 23 (1919— 21), 3, g, op. 42 (1929—30) och 4, A, op. 53 (1934), Sinfonietta för stråkork. op. 52 (1934); de symf. dikterna Résurrection op. 4 (1903), Évoeations (3. satsen m. barytonsolo och kör) op. 15 (1910—11) och Pour une fète de prin-temps op. 22 (1920), Suite en fa op. 33 (1926), Concerto för liten ork. op. 34 (1926—27), Petite suite op. 39 (1929), Rapsodie flamande op. 56 (1936); pianokons. op. 36 (1927), Concertino för vlc. och ork. op. 57 (1936). Kammarmusik: Stråkkvart, op. 45 (1931—32), stråktrio op. 58 (1937), Sérénade för fl., harpa och stråktrio op. 30 (1925), trio för fl., va och vlc. op. 40 (1929), Divertissement för fl., oboe, fag., horn och piano op. 6 (1906), pianotrio, Ess, op. 2 (1902); 2 vl.-sonater: op. 11 och op. 28 (1908, 1924), sviten Joueurs de flüte för fl. och piano op. 27 (1924) m. m. Pianokomp.: Sviterna Des heures passent op. 1 (1898), Rustiques op. 5 (1904—06), Suite, Fiss, op. 14 (1910) m. m. — Vokalverk: Psaume 80 för tenor, bl. kör och ork. op. 37 (1928b körer a cap.; solosånger till texter av H. de Régnier, R. Chalupt, Ronsard, L. de Lisle m. fl. Litt.: L. Vuillemin, A. R. et son oeuvre (1924); A. Hoérée, A. R. (1938; med verkfört., bibliogr. och diskogr.); N. Demuth, A. R.... (eng. 1947; med verkfört.); R. Bernard, A. R. (1948; med verkfört, och bibliogr.); N. Demuth, R. and the French operatic tradition (i Chest-erian 1949/50). — Spec. nr av RM 1929 och 37. K. R-n 484