ROUSSEL likväl nå fram till yrkesmusikerns säkerhet i formbehandlingen; verkade även tidvis som musiklärare. I den heroiska operabaletten Les muses galantes (1745), uppf. som privatföreställning hos generalförpaktaren La Poupli-nière, höll han sig ännu helt till fr. traditioner. Influerad av it. musik — ehuru fullbordad före uppförandet av La serva padrona 1752 i Paris — var däremot Le devin de village, fastän den mus. uppfinningen i huvudsak bär släktskap med den fr. visan. Stycket gavs ffg. i Fontainebleau 1752 och blev genast ofantligt populärt, intill början av 1800-t. uppf. enbart i Paris över 400 ggr. Redan 1753 efterbildades det av Favart i Les amours de Bastien et Bastienne, och stycket blev inom kort i original känt i utlandet (Sthlm 1758). Ytterst på R. återgår även Mozarts Bastien und Bastienne (1768). En ny form av mus. skådespel skapade R. med melodramen Pygmalion (1770), varvid H. Coignet var hans mus. medarb. Av musiken till pastoralen Daphnis et Chloé ha endast fragment bevarats, publ. 1779 efter R:s död. En saml. sånger, Les consolations des misères de ma vie, utkom posthumt (1781). R. var en av de talangfullaste förespråkarna för den it. musikens företräden i den s. k. buffoniststriden (~>Bouffons), som blossade upp 1752. Om stridens hetta vittnar den tillspetsade formuleringen »Les frangais n’ont point de musique et n’en peuvent avoir» i den av R. 1753 publ. Lettre sur la musique fran-coise. Han utgav 1768 som den första av sitt slag på fr. en Dictionnaire de musique, vars art. urspr. avfattats för den fr. encyklopedin och som till idéinnehållet flitigt utnyttjats av senare lexikonförf., bl. a. C. Envallsson. Litt.: G. Bekker, Pygmalion (1878); A. Jan-sen, J. J. R. als Musiker (1884); A. Pougin, J. J. R. musicien (1901); E. Istel, J. J. R. als Komponist seiner lyrischen Scene »Pygmalion» (s. å.); E. Hirschberg, Die Encyclopädisten und die französische Musik im 18. Jahrh. (1903); J. Tiersot, J. J. R. (1912); dens., Concerning J. J. R., the musician (i MQ 1931); H. V. F. Sommerset, J. J. R. as a musician (i ML 1936); Eve Kisch, Rameau and R. (i ML 1941); G. Cacciola, Conclusioni su J. R. R. musicista (i RMI 1948); E. Taylor, R.’s conception of music (i ML 1949); J. Sénelier, Bibliographie gé-nérale des oeuvres de J. J. R. (1949). E.S-m Rousseau, Samuel A., ->Samuel-Rous-seau. ROUSSEL, ALBERT. Den franske tonsättaren Albert Charles Paul Marie Roussel [rosä'1], f. 1869 5/4 i Tourcoing, d. 1937 23/8 i Royan, hör till förgrundsgestalterna i Frankrikes moderna musikhistoria och är vid sidan av Ravel den främste bland de kompositörer, som framträdde närmast efter Albert Roussel. Debussy och drogo nytta av dennes landvinningar. Särsk. som symfoniker — anknytande till en klassisk tradition men med ett modernt språk av utpräglat individuell karaktär — har han gjort en synnerligen vägande insats och med sina verk dragit upp nya utvecklingslinjer för efterföljande franska musiker. Roussels liv och karriär. Född i nordligaste Frankrike och tillhörande en där sedan länge bofast släkt av industri-idkare, blev Roussel mycket tidigt föräldralös och fick sitt hem hos en moster och hennes man. Fosterföräldrarna ordnade även så att han erhöll regelbunden pianoundervisning av en organist i Tourcoing, men då han senare önskade bli sjöofficer, inskrevs han år 1887 efter studentex. i Paris vid École Navale. Även om hans kärlek till havet stadigt fördjupades under aspiranttidens långfärder, släppte Roussel dock icke kontakten med tonkonsten. Sin lediga tid ägnade han åt att kammarmusicera med ett par kamrater el. att pröva sina talanger som kompositör, och omsider stod det klart för honom, att hans eg. uppgift var musiken. Hemkommen från sin första kommen-dering som löjtnant, tog han 1894 avsked från marinen och begav sig till Paris för att på allvar stud, musik, först för Gigout och därpå, från 1896, för dTndy vid Schola Cantorum, vars lärarstab han sedermera själv tillhörde 1902—14. Sålunda rangerad gifte han sig 1908 481 16. Musik. IV. 482