RYSSLAND Folkmusik. Den ry. folkmusiken erbjuder för västerl. forskning ännu en täml. oåtkomlig skatt. Arterna av dess melodier äro många; mus. och textligt gå åtskilliga tillbaka på förkristen tid. Äldst äro de rituella sångerna, dödskla-gan och bröllopssånger, av vilka de förstn. urspr. bildade en fast beståndsdel i dödskul-ten. De föredragas i allmänhet recitativiskt och litanimässigt, varvid ett litet melodiskt motiv upprepas i ständigt nya varianter. Ej mindre ålderdomliga äro bröllopssångerna, som i de ry. byarna sedan urminnes tider beledsagade »bröllopsspelen» (svadebnaja igra). Släkt med dessa äro de lyriska sångerna, särsk. de unga kvinnornas, huvudsaki. kärlekssånger el. sånger om bondhustrurnas olyckliga äktenskap, som på livegenskapens tid måste ingås på befallning av godsägaren el. föräldrarna. Till de äldsta sångerna hcra vidare sådana som urspr. ägde anknytning till årstiderna el. kyrkokalendern, t. ex. de s. k. koljadki, solstånds- el. julbönssånger, vilka uppvisa viss släktskap med de rum. co-linder och de prov, calenda. En särställning intaga de episka hjältedikterna (byliny), till vilka man finner källor ända in på 1200-t. men som ännu i dag sjungas i n. Ryssland av enstaka sångarfamiljer och i medveten trohet mot traditionen. Dessa bylinors väsentliga beståndsdel är i regel ett tetrakord, som ibland utvidgas uppåt el. nedåt till ett penta- el. heptachord. Den ukrain. motsvarigheten till den nordry. bylinan äro dumy el. kosacksånger, som likväl återfinnas i andra källor och, i motsats till det obeledsagade föredragandet av bylinorna, ackomp. av ett lutartat instr., kobza el. bandura. Nära släkt med de episka sångerna äro de hist. visorna. Vid slutet av 1700-t. och under hela 1800-t. skedde en förflackning och allmän tillbakagång inom den episk-hist. folkvisan, frånsett några patriotiska sånger från Napolecn-kriget 1'812. Ett nytt uppsving noterades fr. o. m. oktoberrevolutionen 1917, då nya sånger av bylina-karaktär uppstodo om inbördeskriget och 2. världskriget samt om Lenin och Stalin. Vanliga äro vidare dans- och körvisor, nu oftast beledsagade av dragspel. Många gamla sånger berätta om rekryternas, soldaternas, kuskarnas och de livegna böndernas liv. 1800-t:s student- och revolutionsvisor tillkommo under västerl. inflytande. Zigenarmusiken influerade den urbaniserade arbetar- och fabriksvisan men påverkade ej den genuina bondsången. Mot 1800-t:s slut uppkommo tjas-tusjki, korta kuplettartade skämtvisor, delvis med dagsaktuellt politiskt-satiriskt innehåll. Den samtida kolchosvisan har i stor utsträckning anammat tjastusjki-stilen. Den ry. folkmusiken var urspr. rent vokal, vilket förklarar dess egenartade, växlande karaktär. Den äger intet abstrakt matematiskt taktsystem och inga tempererade intervall i 513 vår mening. Takterna uppträda vanl. symmetriskt men ej likformigt; rytmiskt indelas de i »uttänjda» (protiazjnyje) och raskt utförda (krutyje). I regel äro ej heller sångarna bundna vid en fast tonart. Tonalitet, rytm, tempo och sångernas uppbyggnad gestaltas tvärtom vanl. fritt inom ramen för den folkmus. traditionen, varvid den enskilda sångarens personliga temperament liksom poetiska och mus. begåvning spelar en stor roll. Klago- och bröllopssångerna samt kärlekslyriken sjungs i allmänhet solo, de övriga sångerna däremot i kör. En försångare (zape-vålo) brukar taga upp melodin, varpå kören faller in, antingen en efter en, el. stundom alla samtidigt. Därvid utföres den urspr. melodin dock i regel med större el. mindre avvikelser, varigenom ett helt komplex av bi-stämmor (podgoloski) uppstår, en art av folklig flerstämmighet, som förlänar den ry. folkmusiken dess särsk. prägel. Samklangerna äro rika på terser. Kvint-, kvart- och t. o. m. sekundparalleller förekomma; dock kadensera sångerna alltid i enklang el. oktav. Den ry. folkvisans frihet och omväxlande struktur torde kunna föras tillbaka på avsaknaden av beledsagande instr. Medan i Ukraina kobza och bandura förekomma som ackcmp.-instr., förlorade Storryssland tidigt den med finnarnas kantele besläktade sjusträngade gusli, som i och med Kiev-rikets grundläggande på 800-t. framför allt trakterades av särskilda yrkessångare och spelmän (skomo-rochi). Under 1800-t. fann balalaikan och dragspelet allt större utbredning i Ryssland och undanträngde äldre folkmusikinstr. ss. bond-liran, mungigan, herdeflöjten och skalmejan. I dagens Ryssland omhuldas och främjas folkmusiken på alla sätt. Inst. för antropologi, etnografi och arkeologi i Moskva utforskar de olika sovjetrepublikernas folkmusik, företar vetensk. expeditioner till olika landsdelar och förfogar över ett rikhaltigt fonogramarkiv. Ett stort antal körfören., folkorkestrar och dansgrupper hålla intresset för den mus. folkloren levande bland städernas och landsbygdens befolkning. Musikkulturens grundläggning och tidigare skede. På 800-t. var Kiev, skärningspunkten för handelsvägar från öst och väst, syd och nord, centrum för den världsliga och kyrkliga ry. konstmusiken. På 1100-t. övertog Novgorod Kievs roll som politiskt, ekonomiskt och kulturellt centrum. Kyrkliga och världsliga yrkessångare, skomorochi, gusli-spelare o. a. instru-mentalister från hela Ryssland samlades kring furstehovet i Novgorod. Religiösa skådespel, dockteatrar, berömda bylina-sångare som Sad-ko och Vasilij Buslajev satte sin prägel på staden under dess storhetstid. Olika nationella former av klockringning och klockspel uppstodo i Novgorod redan på 1000-t. och höllo sig kvar ända till 1800-t:s början. Under den moskovitiska perioden (1480—1700) införlivades 514 17. Musik. IV.