RYSSLAND republiken Novgorod med moskovitiska staten, och Moskva blev rikets medelpunkt. Storfursten Ivan III gr. här omkr. 1500 ett särsk. hovkapell, en elitkör på 35 sångare, som på 1700-t. reorg. och flyttades till Petersburg och efter oktoberrevolutionen omvandlades till Leningrads akademiska kör. Efter Ukrainas införlivande med det moskovitiska riket 1654 infördes den flerst. ukrainska s. k. »partes»-sången till Moskva, där den dock i början mötte motstånd från patriarken Josefs sida och först mot slutet på 1660-t. blev legaliserad i Rysslands kyrkor. Ukrainaren Nikola j Di-letskij och Moskva-diakonen J. Korenev publ. 1679 en handledning i polyfon vokal- och instr.-musik, där tonkonsten inte endast betraktas som »religionens tjänare» utan även tillerkännes estetiskt egenvärde. Den ortodoxa kyrkan förde en lång och envis kamp mot den världsliga musikens utövare, som av gudfruktiga krönikeskrivare karakteriserades som »djävulens utsände». Redan 1551 bannlystes skomorochi genom en särsk. ukas, men först 1649 fördrevos de slutgiltigt från Moskva och gömde sig i landets n. trakter kring Vologda och Archangelsk. Vid tsarhovet och i de rika bojarernas palats efterträddes de ry. musikerna av po. och ty. spelmän. Några upplysta bojarer såsom Nikita Ro-manov, Vasilij Golitsyn och A. Matvejev lade sig efter västerl. förebilder till med egna ork., körer och teatrar, som rekryterades av utlänningar. På boj aren Matvejevs initiativ tillkom 1674 Moskvas första hovteater, där baletter, bibliska och mytologiska dramer med mus. intermedier uppfördes av ry. och utländska krafter. Hovteatern existerade endast fyra år och stängdes nästan omedelbart efter tsar Alexej Michajlovitjs död. Den nationella, mot västerlandet fientliga riktningen hade vunnit en tillfällig seger. Den kunde dock inte i längden hindra frammarschen av de västerl. tendenser, som präglade det ry. 1700-t. i samband med Peter den stores reformer. Utländska inflytanden. I början av 1700-t. fick den västerl., särsk. den ty. och it. musiken stadigt fotfäste i Ryssland. Efter Petersburgs grundläggande 1703 och dess upphöjning till residensstad 1709 koncentrerades det mus. livet dit. Tsar Peter eng. hertigens av Holstein kapell, en ty. instr.-ensemble som spelade Corelli, Tartini och Te-lemann. Militärork. gr. efter utländskt mönster. Johan Maresch, en invandrad tjeck, fick i uppdrag att reformera kejsarinnan Elisabets jaktmusik. Han bildade säregna ork., enbart bestående av s. k. ->ryskt horn, vilka användes av bl. a. Sarti vid högtidliga friluftscere-monier. År 1702 öppnades vid Röda torget i Moskva Rysslands första offentliga teater, där tysken J. Kunst uppförde antika dramer med vokala och instr. mellanspel. I Petersburg gavs 1736 till kejsarinnan Annas födelsedag ffg. en hel it. opera av F. Ara ja, som, liksom senare Galuppi, Traetta, Paisiello, Sarti och Cavos, var anställd vid ry. hovet. Den it. serian och buffan undanträngdes mot 1700-t:s slut delvis av den fr. opéra-comique. Philidors, Monsig-nys, Grétrys och Dalayracs mel., försedda med ry. texter, vunno utomordentlig popularitet bland huvudstadens befolkning. År 1779 vann Sokolovskijs komiska opera »Mjölnaren» stor framgång i Moskva och Petersburg. Begåvade inhemska musiker började konkurrera med italienarna. Till de främsta bland dem höra operakompositörerna Fomin och V. Pasjkevitj, romanskompositören J. Kozlovskij och kyrkomusikerna M. Berezovskij och Bortnjanskij. Omkr. sekelskiftet 1800 framträdde även de första adliga dilettant-tonsät-tarna ss. A. Varlamov, Aljabjev och A. Vers-tovskij. De skrevo framför allt romanser men även sångspel och operor, influerade av ry. folkvisor, it. arior samt av Mozart och Schubert. 1800-talets nationella tendenser. Den nationella ry. musikens genombrott daterar sig från Glinkas patriotiska opera Ivan Susanin (Petersburg 1836). I sin andra opera, Ruslan och Ludmila (1842), lyckades Glinka att i ännu högre grad frigöra sig från it. och ty. inflytanden. Hans närmaste efterföljare, Dargomyzjskij, lade med sina bästa verk, operorna Rusalka och »Stengästen», grunden till ungryssarnas djärva realism och byggde recitativen på den naturliga ry. språkmelodin. Föreningslänken mellan de äldre klassikerna (Glinka, Dargomyzjskij) och Tjajkovskij samt den ungryska skolan blev A. Serov. Serov tillhörde även 1800-t:s främsta ry. musikteoretiker vid sidan av A. Ulybysjev och V. Odojevskij, Stasov, Cui och Laroche. Omkr. 1850 började ett offentligt musikliv ta form i de båda residensstäderna Petersburg och Moskva. Från bojarernas palats flyttade musiken till konsertsalarna, som blevo tillgängliga även för medelklassen. Utländska virtuoser som Field, Henselt och Liszt väckte intresset för pianomusiken. Inhemska förmågor som violoncellisten M. Vielhorskij, violinisten Lvov och bassångaren O. Petrov jämnade vägen för A. Rubinstein, Rysslands förste virtuos av internat. mått och dess förste eg. yrkesmusiker i nutida bemärkelse. Han vann en off. erkänd ställning åt de ry. musikerna och org. det ry. musiklivet på ett förebildligt sätt. År 1859 gr. han i Petersburg det »Ryska musiksällskapet» för spridningen av mus. bildning och kultur samt för främjandet av den fosterländska musiken. Året därpå gr. Rubin-steins broder Nikolaj en avd. av samma sällskap i Moskva, varefter 25 lokalavd. i andra städer uppstodo under tiden intill sekelskiftet. Sällskapet inrättade konservatorier och musikskolor samt anordnade symf.-konserter med verk av ry. tonsättare; som ord. dirigenter verkade bl. a. A. Rubinstein och Balakirev i Petersburg, N. Rubinstein och Ippolitov-Ivanov i Moskva. Medan bröderna Rubinstein lagt 515 516