ställare, bl. a. Asafjev, sällade sig till den in-ternat. modernismens banerförare. I kons, stud, de unga kompositionsadepterna ivrigt Schönbergs harmonilära och A. Håbas kvart-tonssystem. Även landets främsta dirigenter (Dranisjnikov o. a.) gingo med entusiasm in för ASM:s syftemål. Mera skeptisk ställde sig folkkommissarien för undervisningsärenden A. Lunatjarskij, som redan 1928 påvisade vissa dekadanssymptom hos den nya ry. och väst-eur. musiken. I skarpaste opposition till ASM stod RAPM (»Ry. fören. av proletära musiker»). Denna sammanslutning gick till motsatt ytterlighet i sina strävanden mot primitivism, förenkling och popularitet. RAPM förklarade att den symf. musiken var otidsenlig, att jazzen och varje slags underhållningsmusik var skadlig. Flertalet stora tonsättare i det förflutna avvisades under motiveringen att de förstörde klassmedvetandet hos de arbetande massorna. RAPM förde striden med demagogiska medel, proklamerade sig självmant som mus. exponent för det kommunistiska partiet och bekämpade alla oliktänkande med terroristiska metoder. Den enda form av musik, som RAPM utan förbehåll gillade, var den enkla populärvisan. På detta område lyckades Davidenko, Koval, Bjelyi o. a. RAPM-musiker åstadkomma en del alster, som snart vunno spridning över hela landet. Vid den 1. allry. musikkongressen år 1929 lyckades RAPM få övertaget och vann en del viktiga positioner på det administrativa och organisatoriska området. Många begåvade tonsättare, som varken voro tillräckligt »vänster-orienterade» för att gillas av ASM el. nog primitiva för att erkännas av RAPM, slutade he1t och hållet att komp, som ett tecken på passivt motstånd. Den 23 april 1932 ingrep Kommunistiska partiets centralkommitté med en resolution, som tillkännagav viktiga reformer på musikens och litteraturens område. RAPM upplöstes och i resolutionen hänvisades till ett redan år 1925 fattat beslut, enl. vilket partiet aldrig borde binda sig vid någon bestämd konstform. Centralkommittén uttryckte sin vördnad för det förflutnas stora klassiska mästare och erkände till fullo värdet av en tradition, på vilken den nya sovjetkulturen skulle kunna byggas. Strax efter RAPM:s upplösning återupptogo tonsättarna sin produktion. A. V. Aleksandrov och V. Zacharov publ. sina första sånger, som väckte den gamla ry. folkvisans traditioner till nytt liv. Dzerzjinskij hämtade hos Musorgskij inspiration till sin framgångsrika förstlings-opera »Stilla flyter Don». Men även i »vänsterlägret» rådde feberaktig aktivitet. Modernisterna hade befriats från sina farligaste motståndare. De uppfattade partiets resolution som ett förtroendevotum åt ASM. Trots publikens växande missnöje fortsatte de med sina atonala experiment, som kulminerade i Sjosta-kovitjs mångomtalade opera Katerina Ismai-lova (1934). RYSSLAND Den 28 januari 1936 ingrep Centralkommittén på nytt. I en art. i partiorganet Pravda under rubriken »Nonsens i stället för musik» underkastades Sjostakovitjs ovann, opera en ingående och principiell kritik. Tonsättarens stora begåvning sattes aldrig i fråga, men verkets sjukliga karaktär klandrades i synnerligen skarpa ordalag. Samtidigt riktade sig Pravda-art. mot hela den mus. ultramoder-nismen, som »alltmer isolerat sig från åhörarna och ignorerade deras berättigade krav på ett begripligt och njutbart tonspråk.» Därmed hade den västorienterade mus. modernismen från off. håll tillfogats en allvarlig prestigeförlust. Sjostakovitj slog in på en ny väg med sin 5. symfoni. Även Prokofjev sökte förenkla sitt skrivsätt och uppnådde en stor framgång med baletten Romeo och Julia. En rad äldre tonsättare som Glière och Goedicke skrevo nya komp, i klassisk anda. Ukraina, Vitryssland, Armenien, Georgien o. a. nationella republiker började på allvar delta i landets musikliv. I Dunajevskij, Solovjov-Sedoj och Blanter hade även den populära under -hållningsmusiken fått begåvade representanter. Många lovande unga tonsättare deb. under 1930-t:s sista år. Bland dem voro alla stilriktningar representerade och täml. jämnt fördelade. På modernisternas vänstra flygel återfunnos fortfarande Prokofjev, Sjostakovitj och Mosolov, dit räknades även Polovinkin och Popov. Tanejevs stränga kontrapunktiska stil fullföljdes av Mjaskovskij och Sjebalin. Sja-porin gick i Borodins, Dzerzjinskij i Mu-sorgskijs fotspår. Kabalevskij, Koval och A. N. Aleksandrov bidrogo med lyriska verk, medan A. V. Aleksandrov, V. Zacharov, A. Novikov och Chrennikov anknöto till folkmusiken. Det exotiska inslaget från broderrepublikerna ökades i allt hastigare takt med namn scm Chatjaturjan, Arakisjvili, A. Balantjivadze, Muradeli, Tjemberdji o. a. De första åren efter 2. världskriget präglades på den mus. fronten av en viss trötthet, osäkerhet och förflackning. En del tillfällighetsverk till segerfirandet av bl. a. Prokofjev, Chatjaturjan och Mjaskovskij höllo inte måttet. Vissa tonsättare tillmötesgingo alltför beredvilligt publikens krav på lättsmält mus. »vardagsmat», andra råkade på nytt ut på modernistiska »villovägar». Till den allmänna osäkerheten bidrog i viss mån den propaganda, som under kriget hade bedrivits för den nya amer. och eng. musiken. På väg mot en »socialistisk realism». År 1947 firades oktoberrevolutionens 30-års-dag med stora festligheter över hela landet. Många kompositörer erhöllo uppdrag att med nya verk framhäva högtidsdagens betydelse. Men så gott som alla dessa verk utlöste missmod och besvikelse. Framför allt fäste man sig vid fiaskot av Muradelis opera »Den stora vänskapen», som på revolutionsdagen uppfördes på Stora teatern i Moskva. Denna operas motgång blev anledning till Central- 521 522