RYSSLAND kommitténs mångomtalade resolution av 10/2 1948. Denna betonade bl. a. att festoperans fiasko inte framstod som ett särfall utan måste bedömas i samband med so v jetmusikens allm. situation, som inte vore tillfredsställande. Som skäl härför angavs överdriven formalism, originalitets jäkt, atonalitetsdyrkan och skadliga inflytanden från den modernistiska västeur. och amer. musiken. I detta sammanhang nämndes särsk. Sjostakovitj, Prokofjev, Cha-tjaturjan, Sjebalin, Popov och Mjaskovskij. Resolutionen beklagade åsidosättandet av den flerst. vokalstilen, som har gamla rötter i den ry. folkmusiken. Den klandrade även en del modernistiska sov jettonsättares ringaktning gentemot sina äldre, klassiskt orienterade och traditionsbundna kolleger. Modernisterna sades låsa in sig i en trång krets av specialister och finsmakare och därvid alltmera förlora kontakten med den breda musikälskande allmänheten. Moskvakons. under ledning av Sjebalin förklarades ha blivit en bastion för formalismen och Fart pour Fart-tänkandet. Eleverna uppfostrades inte längre i de ry. och västerl. klassiska traditionernas anda. De hade inte tillräcklig kontakt med folkmusiken utan nöjde sig med att i stor utsträckning härma Pr oko-fjevs, Sjostakovitjs o. a. modernisters kom-positionssätt. Resolutionen vände sig dessutom mot musikkritiken, som urskillningslöst förklarar varje ny komp, av Prokofjev, Sjostakovitj, Mjaskovskij el. Sjebalin som en storartad landvinning på sov jetkulturens område. Musikkritiken representerade inte längre den mus. allmänhetens uppfattning utan hade i stället förvandlats till ensk. tonsättares språkrör och propagandaorgan. Ansvaret för nämnda missförhållanden vilade enl. resolutionen till stor del på Statl. konstkommissionen och på Ton-sättarförb:s organisationskommitté under ledning av A. Chatjaturjan. Resolutionen uppmanade till sist tonsättarna att uppfylla sov-jetfolkens berättigade krav på en begriplig och njutbar musik och målmedvetet beträda vägen till »socialistisk realism». Det betonades uttryckligen, att resolutionen tillkom som resultat av en allmän konferens med musiklivets och musikerorganisationernas representanter, vilket även var fallet med resolutionerna 1932 och 36. I. samtl. tre fall anordnades statl. musikutredningar på grund av uppenbara brister och missförhållanden inom musiklivet. I det sista fallet yttrade sig bristerna bl. a. i det ständigt sjunkande intresset för modernistisk musik. Föreställningar av atonala operor försiggingo inför tomma salonger. Som följd härav växte operateatrarnas deficit. Det statl. tillskottet till teatrarnas verksamhet för år 1947 var 714 milj, rubel mot 396 milj, år 1940. I Statl. musikförlagets lagerlokaler hopades stora mängder osäljbara partitur. Samtidigt rådde bland musikeleverna och den musikbedrivande allmänheten en skriande brist på noter av Tjajkovskij, Musorgskij, 523 Beethoven och Mozart. I denna situation, hette det i resolutionen, anser sig staten böra ingripa genom Kommunistiska partiets centralkommitté för att inte längre slösa bort allm. medel. Resolutionen av år 1948 utlöste ytterst intensiva diskussioner i pressen, inom tonsättar-förb., vid konservatorier och operascener o. a. musikinst. Diskussionen pågår fortfarande och koncentrerar sig kring bl. a. programmusiken, operan och operetten, dans- och underhåll-ningsmusik samt allm. musikteor. och musikestetiska frågor. Resolutionen har många paralleller i den ry. musikens skiftesrika historia. Den bör bl. a. ses som en ny fas i den sekelgamla striden mellan nationell tradition och utländsk påverkan. Många nya namn ha sedan 1948 kommit i förgrunden, bland dem ryssarna K. Moltjanov, G. Galynin och B. Tjajkovskij, armeniern Aratiunjan, ukrainarna Zjukovskij och Sjto-garenko, georgiern Taktakisjvili och uzbeken Asjrafi. Oratorie- och kantatproduktionen fick under de senaste åren ett märkligt uppsving med verk av bl. a. Sjostakovitj, Prokofjev, Zjukovskij och Aratiunjan. Däremot anses operaproduktionen ännu inte motsvara de i resolutionen uppställda kraven. Mest framgångsrika bland de sista årens sovjetoperor voro J. Mej tus’ »Det unga gardet» och D. Ka-balevskijs »Släkten Taras». Ett blandat mottagande fingo bl. a. Chrennikovs Frol Skobe-jev, Zjukovskijs »Av hjärtans grund», K. Danjkevitjs Bogdan Chmelnitskij och Moltja-novs »Stenblomman». Nutida musikliv i Sovjetunionen. Sovjetunionens nutida musikliv präglas av vittgående decentralisationstendenser. Efter den statl. musikutredningen och kommunistpartiets resolution av 1948 är Moskvas hegemoni på det mus. området mindre iögonfallande. Större omsorg ägnas åt främjandet av den nationella musikkulturen i de autonoma republikerna inom landet, som t. ex. i Basjkirien, Burjät-Mongoliet, Dagestan, Tjuvasjien och Tatar-republiken. Bland de övriga 15 unions-republikerna har musiklivet gamla rötter i bl. a. Ukraina, Vitryssland, Armenien, Georgien och de baltiska länderna. En omfattande mus. utveckling pågår f. n. i Kasakstan, Azerbejd-jan, Kirgisistan, Tadjikistan, Turkmenien samt i den moldaviska och karelo-finska republiken. Före oktoberrevolutionen funnos i Ryssland endast 2 statl. operateatrar, en i Petersburg och en i Moskva. Numera äro alla teatrar förstatligade och åtnjuta fortlöpande statl. understöd. F. n. finnas i Sovjetunionen omkr. 30 operateatrar, därav 5 i Moskva och 3 i Leningrad. Större operacentra äro Kujbysjev, Sverdlovsk och Molotov. I de övriga unions-republikernas huvudstäder givas samtl. operaföreställningar på resp, republiks språk. Över 100 statl. symf.-ork. äro i verksamhet, därav 4 i Moskva och 2 i Leningrad. Därtill 524