RYTMIK Rytm och takt. Inom den västerländska konstmusiken återfinnes r. åtm. sedan 1200-t. förenad med en fullst. regelbunden tidmätning, antingen i form av en »puls», ett normaltidsvärde, till vilket alla övriga tidsvärden, längre el. kortare, stå i matematiskt bestämda relationer (->integer valor, tactus), el. i form av regelbundna metriska grupper (likaledes baserade på ett normaltidsvärde), vilka i notbilden kunna återges ss. liklånga takter (jfr här ->Isometri, Takt). Just det faktum, att vi numera äro mycket ovana vid att tänka oss begreppet r. skilt från takt, torde f. ö. förklara svårigheten att skilja mellan r. och takt. Om r. på grundval av ovanst. resonemang definieras som en fri, spontan och aktuell subjektiv aktivitet, varigenom tiden organiseras i en kedja (el. hierarki) av gestalter, kan man fråga sig hur det kan vara möjligt att förena den med taktens motsatta princip: stel, matematisk lagbundenhet och upprepning. I själva verket är kombinationen av den fria rytmen och det regelbundna »mätandet» av tiden paradoxalt nog en förutsättning för att r. skall kunna få utveckla sig i sin fulla rikedom. För att r. skall kunna bli på en gång rikt differentierad och fattbar, kräver den en underliggande puls ss. den fasta grundval, till vilken den oavbrutet kan uppvisa relationer (J. Combarieu, Brelet). Den kan visserligen existera även utan dessa relationer men kan då icke upplevas annat än som mer el. mindre amorf (ss. i nö-sången). Även i många utom-eur. folkslags musik, där begreppet metrisk regelbundenhet är okänt, förekommer f. ö. ofta sådana relationer mellan r. och en antingen latent el. med slaginstr. konkret realiserad grundpuls. (Som förankring för denna relation till en grundpuls kunna mycket ofta de periodiska, motoriska kroppsfunktionerna fungera.) Ju starkare den regelbundna, tidmätande grundvalen är utpräglad i form av takter och taktarter, desto mindre svängrum erhåller visserligen r. för sin primära frihet, men desto mera subtil och finförgrenad och desto klarare fattbar kan den bli. Pulsen el. den metriska regelbundenheten är dessutom en förutsättning för flertalet former av organiserad flerstämmighet, liksom samspelet mellan r. och takt är grundvalen för alla den flerst. musikens större, komplicerade formstrukturer. Även här framkommer f. ö. tydligt skillnaden mellan dem: takt ss. upprepande av likstora tidsavsnitt har icke i och för sig någon förmåga att sammanhålla större former, medan däremot de rytmiska organisationerna från det korta motivet el. frasen genom det oavbrutna sammanlänkandet av mindre gestalter till allt större småningom förmå innesluta och därmed bidra till att gestalta hela storformen. (Betr, begreppen tyngdpunkt och tyngdpunktsförlopp se vidare art. Takt.) Jämförande art.: Takt, Tempo. Litt.: E. Meumann, Untersuchungen zur Psychologie und Ästhetik des Rhythmus (doc.-avh. 1894); H. Riemann, System der musika-lischen Rhythmik und Metrik (1903); Margaret Henrietta Glyn, The rhythmic conception of music (1907); K. Koffka, Experimental-Unter-suchung zur Lehre vom Rhythmus (i Zeit-schrift für Psychologie 1909); O. L. Forel, Le rythme. Étude psychologique (1920; m. bib-liogr.); A. Tacchinardi, Ritmica musicale (21926); G. Becking, Der musikalische Rhythmus als Erkenntnisquelle (1928); T. Taig, Rhythm and metre (1930); L. Klages, Vom Wesen des Rhythmus (1933); G. Fick, Die Mor-phologie des Rhythmus (diss. 1936); M. T. Hen-derson, Rhythmic organisation in artistic piano performance (i Univ. of lowa studies in the psychology of music 4, 1936); R. Leibold, Akustisch-motorischer Rhythmus in früher Kindheit (diss. 1936); H. Seashore, An objec-tive analysis of artistic singing 5: The struc-ture of rhythm in singing (i Univ. of lowa studies in the psychology of music 4, 1936); E. Schmidt, Über den Aufbau rhythmischer Gestalten (diss. 1939); H. Leeb, Vom Wesen des Rhythmus (1941); P. Fraisse, Contribution å 1’étude du rythme en tant que forme tem-porelle (i Journal de psychologie 1946); dens., Le rythme, forme temporelle (i Journal de psychologie s. å.); Anna Gertrud Huber, Ethos und Mythos der Rhythmen (1947); P. Biton, Le rythme musical (1948); Gisèle Brelet, Le temps musical 1: La forme sonore et la forme rythmique (1949); R. Dumesnil, Le rythme musical (21949); J. S. Dunk, The origin and structure of rhythm (1952); C. Sachs, Rhythm and tempo ... (i MQ 1952). I. B-n Rytmik. 1. Läran om ->rytmen. — 2. Ett av E. ->Jaques-Dalcroze utformat system för psykisk och fysisk fostran, som bl. a. syftar till utveckling av människans mus. anlag i ordets vidaste bemärkelse. — Se även Jaques-Dalcroze-metoden. K. F. Rytmorkester, en term som huvudsaki. användes inom modern musikpedagogik som bet. för en ensemble av slaginstrument, vanl. trakterade av barn. I r. ingå instr. ss. triangel, tamburin, kastanjetter, harskramla, cymbaler och trumma, ofta kombinerade till grupper. Genom medv. av piano (el. med hjälp av spec. grammofoninsp.) kan en tillfredsställande mus. enhet uppnås. R. har visat sig mycket användbar i den elementära musikundervisningen, övningen åsyftar främst inlärande av not- och pausvärden samt uppövande av barnens rytm-, takt- och formkänsla. I. S. Rytmsektion, i jazzmusik den sammanfattande benämningen på de instr. som markera den taktart, i vilken ett stycke spelas. 531 532