RYTM definitionsmässigt måste anses gälla för r. i alla mus. sammanhang, vare sig förenad med klang och melodiska tonhöj dsförändringar el. inte, näml, den att vara aktuell, att vara ett förlopp i nuet som oavbrutet öppnar sig mot det närmast kommande. R. existerar endast ss. något i nuet upplevt. En notbild kan ange skiftande serier av tidsvärden och taktarter, och r. kan sägas finnas latent däri, men om r. i eg. mening kan först talas ifråga om realiserandet i tiden av det mus. skeende som den statiska notbilden antyder. R. är m. a. o. ett aktivt förverkligande av tidsstrukturer i det aktuella nuet och är såtillvida också subjektiv, i motsats till taktens objektivitet. R. låter sig mycket väl förenas såväl med en regelbunden puls (t. ex. ->tactus) som med regelbundna taktarter (se nedan; ->Takt). För att kunna ge en beskrivning av begreppet r., vilken täcker icke endast r. i samband med takt utan även alla de arter av »fri rytm» som förekomma t. ex. i många utomeur. natur-och kulturfolks musikodling, är det dock nödvändigt att först isolera det ifrån varje sådan regelbundenhet, som har med taktmässighet att göra. Musiketnografin och musikhistorien ge många prov på sådan »fri» r., exempelvis den jap. nö-sångens fullst. regellösa följder av oliklånga tidsvärden (karakteristiskt nog förenade med en lika stor melodisk frihet) el. den greg. sångens »svävande», av fixerade taktarter obundna r. Också från barnens tidiga mus. yttringar kunna likartade ex. hämtas. I alla dessa fall är det fråga om en spontan, aktiv organisation i tiden med en ofta rikt differentierad skala av olika tidsvärden. Denna aktiva organisation kommer till stånd genom och uppenbarar sig ss. grupperingen av tidsvärden, en gruppering, som är primär, spontan och syntetisk (Gisèle Brelet). R. manifesterar sig alltid ss. gestalt, som fras el. i större sammanhang ss. ett system av över varandra lagrade, alltmer omfattande tidsge-stalter. Kärnan i de minsta av dessa gruppbildningar, såväl som i de större, är den oavbrutna (men icke nödvändigtvis regelbundna) växlingen mellan mer och mindre accentuerade delar av gruppen; härvid är det väl att märka icke i första hand fråga om intensitets-skillna-der (styrkebetoningar) utan om accentueringar i tiden, dvs. tänjningar resp, förkortningar av tidsvärden (särsk. stud, av M. T. Henderson, H. Seashore m. fl.). Dessa (ibland nästan omärkliga) förskjutningar med »tidsliga» accenter som resultat kunna sedan antingen vara oberoende av, förena sig med el. bryta sig emot intensitetsaccenter, härrörande från ett metriskt regelbundet schema, t. ex. en taktart. En följd av flera sådana rytmiska grupper el. helheter är icke, i motsats till taktföljden, en mekanisk addition av separata avsnitt utan ett kontinuum, där varje fas av spänning förutsätter efterfölj. avspänning och varje avspänning är en förutsättning för följ, spänning; båda växa fram ur varandra och föda ett oavbrutet rytmiskt flöde, vari även pauser (dvs. sådana, som icke fungera som reella avbrott) utgöra integrerande element; dyl. pauser äro s. a. s. endast negationer av de ljud el. toner med vilka rytmen realiseras, icke av det rytmiska tidsflödet. R. förnyar sålunda oavbrutet sig själv, och dess grupper forma sig till än större tidsgestalter, vilka vi i upplevandet icke skulle förmå sammanhålla annat än genom rytmens syntetiska kraft. Talrika experimentella undersökningar (av bl. a. E. Schmidt och Seashore) ha givit objektiva belägg för att den beskrivna rytmiska gestaltningen är ofrånkomlig och överallt rådande. Redan vid det subjektiva återgivandet (genom knackningar o. d.) av metronomiskt exakta serier av liklånga tidsintervall sker ofrivilligt en »rytmisering» av serien (ev. samtidigt med en taktindelning) med små tidsförskjutningar — tänjningar och förkortningar — som resultat. Varje större rytmisk gestalt återges med stor konstans, medan dess element bli föremål för små variationer (man kunde här tala om ett »organiskt levandegörande»), vilka aldrig spontant kunna bringas att helt sammanfalla med den mekaniska regelbundenheten. (Jfr även art. Agogik.) L. Klages’ utredning av begreppet r. är härvidlag riktig, då han hävdar, att rytm är återvändandet av det likartade i motsats till takt, som är upprepandet av det identiska. Ex. på rytmisk aktivitet av angiven art behöva icke hämtas endast från musiketnografins el. den experimentella musikpsykologins områden. Varje mus. återgivande innebär ett gestaltande av tid och förverkligar med nödvändighet r. i mer el. mindre hög grad. (En helt annan sak är, att det rytmiska återgivandet samtidigt ev. kan vara inadekvat, mus. oriktigt.) Förmågan att rytmiskt levandegöra ett musikverk hör också till de mest utmärkande egenskaperna hos en god artist. Exe-kutörens rytmiska gestaltande uppvisar även i metriskt reglerad musik en mängd olika grader av relativ frihet från den mekaniska regelbundenheten hos de noterade taktarterna, alltifrån de nästan omärkliga, ofrivilliga variationer, varom ovan talats, till ett medvetet »tempo rubato». Dessa grader äro kraftigt betingade och beroende av det enskilda musikverkets totala struktur, arten av dess klang-lighet, stämvävnad etc., liksom av dess tempo; ett långsamt tempo tolererar t. ex. större rytmisk frihet än ett snabbt. Egenartat nog står r. emellertid icke i och för sig i någon bestämd relation till tempot; en renodlad rytmisk bildning bibehåller sin gestalt också om tempot förändras avsevärt. (Endast i ett mycket långsamt tempo kan r. bli oigenkännlig, vilket förklaras av att den då icke längre kan sammanhållas ss. subjektiv gestaltupplevelse.) Först i förening med melodisk tonhöjdsförändring och samklang erhåller r. relation till ett visst tempo, vilket således primärt beror av dessa båda andra faktorer. 529 530