SALIN hdskr. i domkapitelsbibl. i Verona. Tillkomsttiden är enl. L. Duchesne mitten eller senare delen av 500-t. Efter missalets tillkomst upphörde bet. s. R. S. Salas, Juan O r r e g o, chilensk tonsättare (f. 1919 18/i), utbildad vid MK i Santiago de Chile, senare av Copland; från 1942 lärare vid nämnda kons. Verk: Baletten Gioventü (Santiago 1948; byggd på musik av Händel); en symf. o. a. ork.-verk; kör- och kammarmusik; sånger och pianostycken. G. M. Salazar [-saT], A d o 1 f o, mexikansk tonsättare och musikhistoriker av spansk börd (f. 1890 «/3), flyttade 1937 till USA och 1938 till Mexico City, där han 1945 blev prof, i musikvetenskap vid Cons. Nacional de Musica. Mex. medb. 1942. S. stud, för bl. a. de Falla och Ravel och verkade från 1914 som musikkritiker, 1918—36 vid El Sol i Madrid. Han gr. 1915 Sociedad Nacional de Musica och var dess sekr. till 1922. Han har därefter varit verksam inom ett flertal internat. och sp. musiksammanslutningar; har framträtt som tonsättare med ork.-stycken (Paisajes, Don Juan en los infiernos o. a.), sånger, körer, stråkkvartetter, gitarr -och pianokompositioner m. m. Skrifter: Musica y müsicos de hoy (1928), La musica contemporånea en Espana (1930; 21946), Musica y sociedad en el siglo 20 (1939), La musica en la sociedad Europea (4 bd, 1942—46), Poesia y musica en lengua vulgär... (1943), La musica moderna (1944; eng. uppl. 1945), La danza y el ballet... (1949) m. fl. M. T. Salgé, Carl Wilhelm, finländsk violoncellist (1779—1833), under nära 20 år en centralgestalt i Åbos musikliv. F. i Sverige och elev till A. Romberg var S. anställd vid K. hovkapellet i Sthlm 1805—07 och 22—23; musiklärare vid Åbo akad. 1811— 27 och efter univ:s flyttning till Hfors skötte han motsv. tjänst där till sin död. J. R-s SalicionaT, lat., videpipa, labialstämma i orgeln tillhörande gruppen ->stråk-stämmor. S. är nära besläktad med fugara, men med något trängre mensur och svagare intonerad än denna. Tonen är ljus och lätt stråkartad. Tonhöjden vanl. 8'. I 4'- och 2'-läge benämnes den även s a 1 i c e t, som 16' i pedalen s a 1 i-c e t b a s. — S. är liksom fugara att anse som avläggare till orgelns trånga överblåsande stämmor med folkliga flöjtinstr. som klanglig förebild. I romantiska orglar förekommer dock s. som en av de svagaste varianterna av ->gamba. B. K. Salie'ri, Antonio, italiensk tonsättare (1750—1825), övervägande verksam i Wien, där han vann en ansedd ställning 557 och bl. a. blev lärare till Beethoven, J. N. Hummel, Schubert och Liszt. — LMA 1799. S. stud, till 16 års ålder i Venedig och kom 1766 till Wien., där han stannade livet ut, anställd 1774 som kapellm. för den it. operan, 1788—1824 fungerande som hovkapellm. och till 1818 ledare av Ton-künstler-Sozietät. I sina tidigare operor närmast stilistiskt ansluten till G. Sarti, blev han genom bekantskapen med Gluck dennes hängivne lärjunge. Av hans tre för Paris skrivna operor gick Les Danaides (1784) till en början under Glucks täcknamn. Les Horaces (1786) stämplades som en väl servil efterbildning och gjorde ingen större lycka. Revanschen kom med Tarare (1787; omarb. för Wien 1788 som Axur, rè d’Ormus), ett lyriskt kolossalskådespel, i vilket S. till det yttersta dragit ut konsekvenserna av Glucks fordran på en realistisk deklamation och stundom föreskrivit att texten bör regelrätt framsägas ss. i ett taldrama. Operan äger enstaka ställen av imponerande lyrisk monumentalitet men innefattar tillika scenföljder av tröstlös sterilitet i uppfinningen, och den tillfälliga publikframgången berodde till god del på textförf:s, de Beaumarchais, skickligt upplagda propaganda. S:s koncilianta läggning gjorde honom till en allmänt uppskattad samhällsmedlem. De mycket omskrivna motsättningarna mellan S. och Mozart berodde närmast på intressekonflikter av konstnärlig art dem emellan. Helt ogrundade äro ryktena, att S. skulle ha velat förgifta sin motståndare. — S. skrev, förutom operor, oratorier, mässor, ett rekviem o. a. kyrkomusik, en symf., 2 pianokons. m. m. Operor (u. n.): Armida (Wien 1771), La fiera di Venezia (Wien 1772), La scuola dei gelosi (Venedig 1778), La dama pastorella (Rom 1780), Der Rauchfangkehrer (1781; denna och de följ, i Wien), La grotta di Tr of onio (1785), Il talis-mano (1788), Palmira, regina di Persia (1795) o. a. Litt.: I. F. Mosel, Della vita e delle opere A. S. (1827); G. Magnani, A. S. (1934); A. Della Corte, Un italiano alFestero: A. S. (1936); F. Schröder, A. S. — ein Lehrer Beethovens (i Musikleben 1952). E. S-m Salm, Klaus Torsten, finländsk dansör (f. 1919 3/fi), premiärdansör vid Finska operan i Hfors sedan 1946. Utbildad av bl. a. Saxelin och Staats var S. 1936—39 premiärdansör vid Kansanteatteri i Hfors. På Finska operan har han uppträtt i bl. a. Giselle, Svansjön, Scheherazade, Carmen och Fröken Julie. — Gästspel på Kungl. tea- 558