S ALT ARE LLO den. att man vid blåsandet av s. stundom an-lade en ansiktsbinda för att lungornas fulla kraft skulle kunna utnyttjas. Antikens greker övertogo instr. antingen från Mindre Asien el. ev. från etruskerna. E. E. Saltare'llo (av it. salta're, hoppa), italiensk dans, under renässansen intensivt i bruk som aristokratisk sällskapsdans, särsk. i Rom, varifrån den spred sig även till andra länder. Som folkdans i snabb 3/4- el. 6/8-takt har den fortlevt fram till vår tid. I Spanien kallad alta danza, i Frankrike pas de Brabant (el. Breban), var s. även i sin höviska salongsform en rätt livlig dans, schvung-full och expansiv. Dock tycks den, trots namnet, icke ha dansats med så höga språng och benkast som galliarden. I konstmusiken har s. upptagits av ett flertal tonsättare, även utanför Italien, då det gällt att ge en komp. it. lokalfärg; så t. ex. har finalen i Mendelssohns 4. (»italienska») symf. s:s rytm och tempo. K. R-n Saltato el. s a 11 a n d o, ->Stråkarter. Salutation, lat., hälsning, förekommer flerstädes i liturgin före bönemomenten. Den vanliga formen är Dominus vobiscum, Herren vare med eder, besvarat med Et cum spiritu tuo, och med din ande (hebraism = med dig), varpå följer böneuppmaningen Oremus, låtom oss bedja. Den melodiska formen utgö-res av en enkel recitationston med slutkadens. En något rikare mel. har s. vid Kristusgenea-login, dvs. föredragandet av Kristi stamtavla enl. Matt. 1 (Sv. Mässboken, Ser. 11:2). I den rom. mässan förekommer s. 9 ggr, i den sv. 2: före kollektbönen och vid början av altartjänsten efter predikan. I 1531 års Sv. mässa förekom s. även framför prefationen och benedicamus. R. S. Salvador [sal°aöå'r] (off. Repüblica de El Salvador), den minsta av Mellanamerikas republiker (omkr. 2 milj. inv. 1948) med en befolkning bestående av 75 % mestiser och 20 % indianer. Koloniserad av spanjorerna på 1500-t. och självständig stat. 1839 uppvisar S. i sina folkdanser även starka sp. inslag, varjämte marschen åtnjuter stor popularitet. Indianerna fira alltjämt sina traditionella fester, varvid bl. a. ett slags mysteriespel uppföras. Musiken ut-göres härvid av en melodi, som undergår mångfaldiga variationer i rytm och tempo i anslutning till handlingens krav. Instrumentbeståndet är det för de centralamer. länderna gemensamma. Originell synes dock caramba el. ca-rimba vara, som närmast motsvarar ett slags monokord. S:s konstmusik fick sin förste företrädare i J. E. Andrino, som 1845 inflyttade från Guatemala. Senare inkommo särsk. it. musiker, vilka utbildat de efterfölj. generationernas ton sättare. Av kompositörer märkas J. Abele, nationalhymnens skapare, W. Garcia, den förste som begagnade S:s folkmusik och som skrev landets första opera, vidare J. Alas, D. Santos, Maria de Baratta, S:s främsta tonsättarnamn och 1941 gr. av en sammanslutning för utg. av S:s folkmusik, M. Munos o. a. Landets främsta ork. gr. på 1800-t. i San Salvador av italienaren A. Gianoli; dess traditioner ha upptagits av den nuv. Banda de los Supremos Poderes, som ledes av Munos. Även i Santa Ana finnes en symf.-ork., dirig. av den i Europa utbildade D. Santos. Litt.: R. G. Sol, Historia del arte de la musica en El S. (1940); N. Slonimsky, Music of Latin America (1945). G. P. Salve reghna, lat., Hell dig, drottning, Maria-antifon, brukad som avslutning på kompletoriet under trefaldighetstiden. S. tillhör de äldsta Maria-antifonerna och är skriftligt belagd sedan 1000-t., då dess första del blev troperad. Som förf, angavs tidigare Hermannus Contractus. P. Wagner har däremot hänvisat på en biskop Ademar av Puy (d. 1098). H. Bäuerle gissar på att s:s ursprungsort varit Reichenau. Mel., i I. kyrkotonen, kan föras tillbaka till omkr. 1000. S. har blivit flitigt använd i folkandakter sedan medeltiden, särsk. vid lördagskvällens gudstjänster och vid Maria-andakterna. R. S. Salviucci [-o'tji], Giovanni, italiensk tonsättare (1907—37), stud, för bl. a. Respighi och Casella och var lärare i kontrapunkt och fuga vid Istituto Musicale M. Clementi i Rom och musikkritiker i Rassegna nazionale. Verk: Sinfonia italiana (1932), Sinfonia da camera (17 instr.; 1933), Introduzione, passa-caglia e finale (1934), Serenata (9 instr.; 1936— 37), körverk m. m. G. M. Salzburg [za'ltsbork], huvudstad (117 000 inv. 1948) i den österr. lands-delen med samma namn, vilken till 1803 stod under furst-biskoplig styrelse. S. har en lång och blomstrande kulturhistoria och rika musikaliska traditioner, vilka särskilt äro knutna till W. A. Mo-zarts namn och de stora festspel som varje sommar hållas där. Urspr. en romersk gränsfästning (Juvavum), växte S. upp kring det omkr. år 700 gr. biskopssätet och blev en av katolicismens högborgar. Under äldre tid, främst under it. kulturinflytande, har staden, alltsedan ett vokalt hovkapell upprättades på 1300-t., varit en plats för betydande musikodling. Här verkade under medeltiden bl. a. munken »Hermann från S.» och Oswald von Wolkenstein samt senare H. Finck och P. Hofhaimer. År 1591 org. av Wolf Dietrich ett 23 man starkt instrumentalt hovkapell. Ett centrum för kyr 563 564