SANNE bemärkta konsertgivare. Främsta intresset tilldrog sig dock operakonsten, och talrika gasterande sällskap mottogos städse med entusiasm, det första 1852. Operaföreställningarna höllos från 1879 i det s. k. Tivoli Opera House, som förstördes vid jordbävningen 1906. Ett energiskt och målmedvetet arbete av italienaren G. Merola ledde 1922 till gr. av San Francisco Opera Co. Dess verksamhet inrymdes från 1923 i Civic Auditorium, till dess lokaler kunde beredas i det 1932 invigda War Memorial Opera House, en av USA:s största scener. Operaverksamheten är org. sålunda, att viktigare solistpartier bestridas av gasterande artister (ofta från Metropolitan), medan mindre roller samt kör och ork. rekryteras bland lokala krafter; ork. är San Francisco Symphony Orch. Andra sammanslutningar äro den sedan 1920-t. verksamma Pacific Opera Co. under A. Casiglia, som under somrarna framför opera på den stora friluftsanläggningen Sigmund Stern Grove utanför staden, och vidare E. Weiler’s Comedy Opera Guild, som spec. ägnat sig åt 1700-t:s operakonst. Konsertverksamheten var under 1800-t. övervägande sporadisk. Försök till fastare organisation gjordes främst av ty. orkestrar och körer i staden med R. Herold (från 1854) och L. Homeier (från 1880) som ledande. En Philhar-monic Orch. leddes från 1880 av G. Hinrichs, som 1895—99 avlöstes av F. Scheel. Den nuv. ork. hade en förelöpare i den av J. F. Wolle dirig. studentork. vid Univ. of California i Berkeley, bland vars musiker den 1911 gr. San Francisco Symphony Orch. till stor del rekryterades. Orkestern, som understödes av Musical Association of San Francisco, leddes till 1915 av H. Hadley, som efterträddes av A. Herz (till 1929). Därefter följde en period av gästdirigenter, bl. a. B. Cameron, I. Dobrowen och B. Molinari till 1934, varefter verksamheten reorg. med P. Monteux (från 1935) som ledare. Under denne har ork. förts fram till internat. standard. Bemärkta ungdomskons, givas under särsk. dirigenter. Bland stadens främsta körer märkas Muni-cipal Chorus (H. Leschke) och Bach Choir, vilken under W. Jacobsen varje sommar framför körverk från barocken, samt manskören Loring Club, gr. 1876. Kammarmusiken har först under senare tid blomstrat upp med Chamber Music Society som främsta organ. Viktiga ensembler ha varit Persinger String Quartet och den 1934 gr. San Francisco String Quartet, varjämte Music Lover’s Society även org. konserter på detta område. Musikundervisningen handhaves av Univ. of California, Berkeley, och vid det härtill knutna San Francisco Cons. of Music, gr. 1917. Konsertlokaler: Civic Auditorium, Dreamland, Scottish Rite Auditorium o. a. — Litt.: Art. av A. Fried i Musical America 1947. G. P. Sangen, norsk musiktidskr., organ föi' Norges sangerlag 1930—39, därefter fortsatt som ->Norsk musikkliv. Sangerstevner ^-Sångarfester (Norge). Sankey [sä'nki], Ira David, amerikansk frikyrkosångare, baryton (1840— 1908), känd över hela världen genom enkla, troskyldiga, religiösa sånger, s. k. »Sankey’s songs», av vilka dock endast ett fåtal äro förf, och komp, av S. själv. Redan tidigare uppskattad sångare upptäcktes S. 1871 av väckelsepredikanten D. L. Moo-dy, vilken han åtföljde som »sjungande evan-gelist» på missionsresor i Amerika och Europa. S. utgav tills, m. P. P. Bliss o. a. Sacred songs and solos (1873), Gospel hymns (1875—91), Winnowed songs (1890) m. fl., på sv. utg. med titlarna Andliga sånger (3 bd, 1875—77) och Sånger till Lammets lov (4 bd, 1875—76), samtliga i en mängd uppl. — Skrift: The story of the Gospel Hymns (1906). Litt.: I. S., My life and sacred songs (1907; självbiogr.); E. Liedgren, Den andliga sången (1927); C. Ludwig, S. still sings (1947). H. M-g Sankt Gallen, huvudstad i den schweiziska kantonen med samma namn (ca 66 000 inv. 1947), sedan 1846 katolskt biskopssäte och i våra dagar en viktig handels- och industristad. Namnet S:t Gallen var under den tidigare medeltiden främst förknippat med stadens be-nediktinkloster, gr. 720 av den hel. Otmar, som blev dess förste abbot. Huruvida det är en skapelse enbart av iriska munkar är ovisst. Enl. J. Handschin torde ett starkt inflytande från Norditalien ha gjort sig gällande, även betr, liturgisk sång och mus. notering (jfr art. Neumer). Redan under 800-t. intog klostret en framskjuten ställning bland kulturfrämj ande institutioner. Av de personligheter, som verkade där, må särsk. nämnas Notker Balbulus, Not-ker Labeo, Iso och Tuotilo. Från klostret härstammar den äldsta säkert daterbara neum-hdskr. (859). Tack vare ett rikt kulturliv kom S:t Gallen att spela en viktig roll under medeltiden (fr. o. m. 1210 ägde abbotarna riksfurstlig värdighet). Staden, som bl. a. äger värdefulla bibi., är fortfarande kulturellt livaktig. Litt.: A. Schubiger, Die Sängerschule St. Gallens (1858); E. Torgler, Der Männerchor »Harmonie» St. Gallen 1821—1921 (1921); R. van Doren, Étude sur 1’influence musicale de l’Ab-baye de Saint-Gall (8e au lie siècle) (1925; m. bibliogr.); J. M. Clark, The Abbey of St. Gall (1926); Schweizer Musikbuch 1 (1939; utg. av W. Schuh). B. Hbs Sankt Thomasklokkene på Filefjell -> Slåtter. San Martini ->Sammartini. Sanne, V i g g o Agathon Hagbarth, dansk musikpedagog (1840—96), från 1880 sånginspektör för skolorna. 581 582