SCHOBERT S., som stod i förbindelse med Beethoven, Nägeli och Pestalozzi, skrev 4 symf., kons, för 2 klar., oratoriet Zeit und Ewigkeit, kantater, kör- och solosånger, klaververk (delvis utg. av W. Schuh), teor. arbeten samt en intressant självbiogr. (senast utg. av Schuh 1940). G.P. Schobert [få:'-], J o h a n n, tysk tonsättare (omkr. 1720—67), räknas stilistiskt till Mannheimarna, ehuru han ej hörde till deras krets, även känd som en av samtidens främsta klaverspelare. S. äger musikhist. betydelse som den förste, vilken lade tyngdpunkten av sitt skapande inom kammarmusiken med obligat klaver. Alltsedan T. de Wyzewa och G. de Saint Foix visat, att W. A. Mozarts fyra första pianokons. Köch. 37 och 39—41 äro studier över Schobertso-nater, har forskningen understrukit S:s starka inflytande på Mozart. De Sturm und Drang-betonade, romantiska, intensivt känslosamma tendenserna hos S. peka även mot Beethovens klangstil. S. verkade först som musiklärare i Strassburg och från omkr. 1760 som cembalist hos fursten av Conti i Paris. Verk: 17 sonater för klaver och vl., 11 för klaver, vl. och vlc., 3 kvart, för klaver, 2 vl. och vlc., 6 sinfonior för klaver, vl. och 2 horn, 6 klaverkons., 4 bd klaversonater samt sångspelet Le gardechasse et le bracconnier (Paris 1765). — Nytr.: 5 vl.- och klaversonater, 2 kla-vertrios, 2 klaverkvart., 2 klaverkons., Ein sonderbares musikalisches Stück (kanon), utg. i DDT 39 av H. Riemann. Litt.: T. de Wyzewa och G. de Saint Foix, Un maitre inconnu de Mozart (i ZIMG 1908/09); dens., W. A. Mozart 1 (1912); H. Riemann i DDT 39 (1909; m. tematisk fört.); H. Abert, W. A. Mozart 1 (1919); G. de Saint Foix, J. S. (i RM 1922); K. Schalscha, Zur Würdigung S:s (diss. 1923); H. T. David, J. S. als Sonatenkom-ponist (diss. 1928; m. fört, över verk o. nytr.). B. B-g Schochen, J o s e f a, israelisk sångerska, sopran, av tysk börd (f. 1911 27/h), en av sitt lands främsta vokalartister, knuten till operan i Tell-Aviv. S. utbildades av Hermine Basetti och Bach-ner i Tyskland, som hon lämnade 1933, varefter hon varit verksam i Palestina. Vid sitt första framträdande i Sthlm 1951 berömdes S. bl. a. för sin granna stämma och synnerligen dramatiska och intensiva föredragskonst. Å. B. Schoeck [fökk], O t h m a r, schweizisk tonsättare och dirigent (f. 1886 U»), en av sitt lands mest betydande kompositörer, vars alstring har sin tyngdpunkt i operor och sånger. — Hdr vid univ. i Zürich 1928. Urspr. målare ägnade sig S. småningom helt åt musiken och stud, vid MA i Zürich och MK i Leipzig (Reger). Han var 1907—15 ledare för manskören Aussersihl i Zürich och 1911—17 647 även för lärarsångfören. där. Åren 1917—44 dirig. han symf.-konserterna i S:t Gallen. Som tonsättare står S. på gränslinjen mellan romantik och nyare riktningar, influerad i sina sånger av Schubert och Wolf samt i instrumentalverken av Reger. Sitt första självständiga uttryck fann S. i sina lieder, vilka han ofta sammanställt i enhetligt präglade cykler till texter av bl. a. Goethe, Eichen-dorff, Mörike, Uhland, Hebbel, Spitteler, Deh-mel och framför allt G. Keller. I sina senare sångsaml. har han övergått till ett kärvare, mer expressivt-linjärt tonspråk av stor ut-tryckskraft. Även operorna följa en liknande utvecklingslinje — från den sångspelsmässiga förtoningen av Goethes Erwin und Elmire (Zürich 1916) till musikdramat Penthesilea (Kleist; Dresden 1927; omarb. Zürich 1928 och Leipzig 1942). I detta arbete, av många ansett som hans huvudverk, tillämpar S. en kärvt-kraftfull stil, som dessutom experimenterar med såväl talad dialog som melodram. Sitt vida register på operans fält har han ådagalagt genom så skiftande verk som den fina mus. komedin Don Ranudo (efter Holberg; Zürich 1919), den sceniska kantaten Vom Fi-scher und syner Fru (Dresden 1930) och de stora operorna Massimilla Doni (Dresden 1937) och Schloss Durante (Berlin 1943), de båda sistn. bland hans mest framgångsrika scenskapelser. Verk (u. n.): Operan Venus (Zürich 1922) och pantomimen Das Wandsbild (Halle 1921); orkesterverken Serenade op. 1, Ratcliff-Ouver-türe, Sommernacht, pastoral idyll op. 58 (1945), svit (»Berner»), Ass, op. 59 (1946), de båda sistn. för stråkork., Festlicher Hymnus op. 64 (1951), vl.-kons. op. 21 (1911), vlc.-kons., A, op. 61 (1947; m. stråkork.), hornkons. op. 65 (1950) o. a. — Körverk: Dithyrambe (Goethe) op. 22 (1911), Trommelschläge op. 26, Die Drei (Lenau; 1930); Der Postillon op. 18 (1909), Wegelied op. 24 (1913), Kantate nach Gedichten von Eichendorff op. 49 (1933), Für ein Ge-sangsfest im Frühling (G. Keller) op. 54 (1942), Vision op. 63 (1949), alla m. manskör, samt körsånger. — Kammarmusik: 2 stråkkvart.: D, op. 23 (1913) och C, op. 37 (1923), 2 vl.-sonater op. 16 och 46, sonat för basklar. och piano op. 41 (1928); pianostycken. — Sångcyklar: Elegie (Lenau och Eichendorff) op. 36 (1927), Lebendig begraben (G. Keller) op. 40 (1927), Wandersprüche (Eichendorff) op. 42 (1929), Hesse-Lieder op. 44 (1930), Wanderung im Gebirge (Lenau) op. 45 (1931), Notturno (Lenau och G. Keller) op. 47 (1933), Wands-becker Liederbuch (M. Claudius) op. 52 (1937), Unter Sternen (G. Keller) op. 55 (1943), Spiel-mannsweisen (H. Leuthold) op. 56 (1945), Der Sänger (dens.) op. 57 (1945), Das stille Leuchten (C. F. Meyer) op. 60 (1946) o. a. sånger. Litt..- W. Schuh, O. S. (1934); H. Corrodi, O. S. (1936); Festschrift... utg. av W. Schuh (1936); H. Hesse, Erinnerung an O. S. (i Die neue Rundschau 1936); H. Eppstein, O. S. .. . 648