SCHOLES (i Musikvärlden 1945); H. Conradi, O. S:s songs (i ML 1948); W. Schuh, Kritiken und Essays 3 (1948); H. Conradi, O. S. (i SchwM 1950); W. Vogel, Wesenszüge von O. S:s Lied-kunst (diss. 1950); dens., O. S:s zweites Mörike -Liederbuch (i SchwM 1950); dens., O. S:s »Festlicher Hymnus» (1951). — Specialnr. av SchwM jan. 1931. G. P. Schoeffler [fö'-], Paul, tysk operasångare, baryton (f. 1907 15/«), en av nutidens prominentaste Mozart- och Wag-nersångare, kom efter anställningar vid ledande eur. operascener 1950 till Metropolitan. Har även medv. vid Bayreuth-och Salzburgfestspelen. G. P. Schoemaker [Jo:'-], M a u r i c e, belgisk tonsättare (f. 1890 27/i2), blev ledare för en grupp unga flamländska tonsättare kallad De Synthetisten. S. har stud, för Brusselmans, Gilson — till vars främsta elever han räknas — och kan i sin stil närmast karakteriseras som expressio-nist. Han har vunnit sin största framgång med operan Das Christusbild (Antwerpen 1933) och har f. ö. skrivit ork.-verk ss. Symphonie brève en sol, symf. dikter (Vuurwerk) och sviter, kammarmusik och sånger. — Litt.: F. van der Meuren, Haamsche Muziek en componisten (1931). G.M. Schöfär, gammaltestamentligt musikinstrument i form av ett vädurshorn, som bibehållit sitt namn och sin flacka, böjda byggnad oförändrade under årtusenden och alltjämt begagnas i judisk gudstjänst på nyårs- och försoningsdagar. I biblisk tid trakterades s. ofta även utanför tempeltjänsten, i krig el. vid spec. festliga tillfällen; dessutom användes det i kulten bl. a. för att utdriva demoner och vid nymåneceremonier för att förjaga mörkret. Sedan gammalt givas på s. följ. 3 signaler: en lång oavbruten ton (teqiä), tre korta toner (schebärim) och en serie korta stötar (terüä), varvid de båda sistn. typerna blåsas under samma tidsintervall som teqiä. — Litt.: L. Kohlbach, Das Widderhorn-Schofar (i Zeitschrift des Vereins für Volkskunde 1916). E. E. Schola cantorum [skå:'la kantå:'-] (lat., skola för sångare), urspr. bet. på den på vliga sångskolan (org. av Gregorius den store), som blev centralplatsen för den greg. sångens utformning och vidare spridning. Även andra mus. utbildningsanstalter ha antagit namnet S.; de mest kända finnas i Paris och Basel. I Sthlm gr. 1934 Storkyrkans S. av S. Lizell m. fl., skolans nuv. ledare är O. Gnospelius. — Litt.: F. X. Haberl, Die Römi-sche »s. c.» . .. (1887, även i VJ s. å.) I. S. Othmar Schoeck. Scholander, Sven, vissångare (1860—. —1936), vann trots en täml. obetydlig röst internat. berömmelse genom sitt stundom nästan överbetonat dramatiska och livfulla föredrag och sitt föredömliga lutackompanjemang. — Litt. et art. 1930. Eg. teckningslärare och bildhuggare, senare även fotograf och förlagsman (från 1915 verkst. dir. i ab. Nord. Musikförlaget), sjöng S. från början endast i vänkretsen. Under en stud.-vistelse i Paris tog han dock sånglektioner för Delle Sedie och framträdde 1891 ffg. offentligt. Därefter följde otaliga turnéer i Skandinavien och det övriga Europa med främst Bellmans-sånger och fr. visor på repertoaren. — S. har tonsatt dikter av Dan Andersson, Fröding, Karlfeldt m. fl., utg. S.-Programme (10 h., 1909 —12), Sånger och visor för en röst, luta eller gitarr och piano (5 h., 1924; fl. uppl.) och Visan, lutan och jag (1933; självbiografi). H.M-g Scholes [skåulz], Percy Alfred, engelsk musikskriftställare (f. 1877 24/7), har utövat vidsträckt inflytande på det eng. musikbildningsarbetet. Dr phil. i Lau-sanne 1934 och 43 i Oxford. Urspr. organist, bedrev S. fortsatta musik-stud. i Oxford 1905—08, gr. och red. 1908—21 The music student samt företog föreläsnings-turnéer, även i USA. Han flyttade 1929 till Schweiz och org. anglo-amer. musikpedagog-kongresser i Lausanne 1931 och 33. S. har, tid- 649 650