SCHUBERT, F. av Schuberts lieder äro den enkla och den varierade strofformen, som för tonsättarens mognare år är den mest typiska; genom variationer i melodi el. ackomp. el. bäggedera från strof till strof kunde Schubert förena en viss enhetlighet med smidig och uttrycksfull följsamhet efter texten. En särställning i Schuberts liedproduktion intaga hans tonsättningar av W. Müllers diktcykler Die schöne Müllerin (1823) och Win-terreise (1827), bägge lyriska sviter, i vilka den till grund liggande handlingen utvecklar sig mellan sångerna. Schuberts väldiga livsverk inom liedens område ligger ännu till stor del outnyttjat; endast en mindre del konsertmässigt tacksamma sjungas åter och åter. Ex. i verkfört, omfatta de mest kända aV sångerna. Den sceniska musiken. Schuberts operor upptaga en avsevärd del av hans produktion. Han slog dock aldrig igenom som dramatiker, och det har blivit en tradition att betrakta Schuberts sceniska verk som mer el. mindre misslyckade. Ödesdiger var tonsättarens bristande erfarenhet av teater och opera i allmänhet och hans oförmåga att välja dramatiskt slagkraftiga texter. Som följd härav är hans musik starkare i de enskilda avsnitten än som helhet betraktad. Den första operan, Des Teufels Lustschloss (1814) är ett dramatiskt omoget verk till en hyperromantisk libretto av Kotzebue. Med Der vierjährige Posten (1815) inledde Schubert raden av sångspel, den form för scenisk musik som han flitigast odlade. Av de arbeten han själv räknade till denna genre hör dock åtm. Fernando (1815) till den stora operan. Till huvudverken hör Die Zauberharfe (1820). Av övriga verk böra nämnas Die Zwillingsbrü-der och Rosamunda (bägge 1820). De tre sistn. voro de enda som uppfördes under Schuberts livstid. Övrig vokalmusik. Av Schuberts kyrkomusik höjer sig knappast mer än de två sista mässorna i A s s-d u r (1822) och E s s-d u r (1828) över den samtida produktionen. Dessa bägge verk — med starkt utvecklad orkestersats — innehålla många typiska stildrag men även för tonsättaren ovanliga, kraftfullt fugerade partier. — Mycket omfattande är produktionen av profana vokalverk i de mest skilda former och för varierande besättning. Här må endast framhållas manskörerna, särsk. den verkningsfulla och harmoniskt egenartade Gesang der Geister über den Wassern (1821) för 8-st. kör och låga stråkar. Kammarmusiken. Påfallande sent fann Schubert sin egen stil inom kammarmusiken. De tidigare kvartetterna, i viss mening studier i Haydns uttryckssätt, lida av brist på koncentration, och någon riktig kvartettstil har Schubert här sällan uppnått. Vidare tyngas dessa tidigare verk av ojämnhet i inspirationen; partier av stor skönhet omväxla med ohjälpliga trivialiteter. Bland övriga komp, från denna tid må nämnas de ännu ofta spelade sonatinerna för violin och piano op. 137 (1816). Först åren 1819—20 såg tillkomsten av två mera vägande verk, den ljusa och klavertek-niskt intressanta Forellkvintetten (med den egenartade stråkbesättningen vl., va, vlc. och kb.) och stråkkvartettsatsen i c-moll, ett verk med både knapphet i form och originell kvartettstil. År 1824 skrev Schubert den-av varm melo-dik genomströmmade, divertimentoaktiga o k-t e 11 e n i F-d u r för stråkar, klar., horn och fag.; som förebild hade han med säkerhet Beethovens septett. S. å. tillkom k v a r t e t-t e n i a-m o 11, som med rent lyriskt tonspråk förenar stark koncentration och äkta kvartettstil. En fortsättning på denna väg och en intensifiering av uttrycksmedlen innebar skapandet av de två till både omfång och emotionell spänning betydande kvartetterna i d-m o 11, vars variationssats bygger på ett ackomp.-avsnitt i sången Der Tod und das Mädchen, och G-d u r (bägge 1826). Åren 1826 —27 skrev Schubert de bägge ännu ofta spelade pianotrios i B-d u r och E s s-d u r, välklingande men något ojämna verk. Under sitt sista levnadsår skapade han slutl. sitt mest homogena och inspirerade kammarmusik verk, stråkkvintetten i C-dur (m. 2 vlc.); flödande melodisk ingivelse och rik harmonisk fantasi utmärka denna komposition. Pianomusiken. Ej minst rikhaltig och omväxlande är Schuberts produktion för piano. Någon virtuos på detta instrument var tonsättaren ej, och det är typiskt att han ej skrev någon konsert för piano; tekniskt särsk. krävande äro endast få komp., t. ex. den stora W a n d e r e r-f a n t a-s i n (1822). Man kan även framhålla, att den mest pianistiskt tillrättalagda fakturen ofta återfinnes i ackomp. till sångerna. Schubert skrev 21 sonater för piano, oftast poetiskt finstämda men även utan tillräcklig formknapphet; bäst anses vara sonaterna i a-m o 11 op. 42 och 143 samt i G op. 78. — Sitt rätta fält fann tonsättaren i stället inom det ensatsiga klaverstyckets område. Föregångare hade han bland sina samtida, men det var först genom Schubert som den genre skapades som skulle fortsättas av bl. a. Mendels-sohn, Schumann och Brahms. Schuberts berömda verk inom denna form äro de 6 Moments musicaux från tiden före 1825 och 8 Impromptus (1827), alla präglade av starkt »modern», utomordentligt rik melodik och harmonik. En värdefull grupp av pianoverk utgöra komp, för piano 4 händer, däribl. de välkända »militärmarscherna» op. 51, sonaten i C-dur op. 140 och fantasin i f-moll op. 103. Slutl. måste särsk. framhållas den omfattande produktionen av dansmusik, i regel helt korta stycken, urspr. helt säkert »på löpande band» 667 668