SCHUBERT, F. Menuettsatsen är till karaktären ett rent scherzo med delvis egenartad melodik och harmonik. I den 5. symf. i B-d u r (1816) härskar åter ljusare stämning och graciösare behag; anknytningen till bl. a. Mozart är omisskännlig. Mest schubertsk är måhända andantesatsen med sin liedmässiga melodik, avancerade harmonik och typiska ackompanjemangsfigurer. Detta är den första och (jämte den 7.) enda symf. av Schubert som saknar introduktions-parti i långsamt tidsmått. Med 6. symf. i C-d u r (1817—18) ville Schubert åter skapa ett verk i större stil. Till karaktären är den dock enkel och okomplicerad med stilinflytelser från Haydn, Rossini (finalen) o. a., och nyheterna ligga mest i detaljerna, bl. a. i fint utvecklad genomförings-teknik. Biåsarna ha här tilldelats viktiga uppgifter; så t. ex. införas både huvud- och sido-tema i 1. satsen av kammarmus. besatta blå-sargrupper. Den 3. satsen — ett presto helt i Beethovens stil — bet. Schubert i 6. symf. ffg. som Scherzo. Medan ännu 6. symf. visar en egendomlig blandning av skilda stildrag, lyckades Schubert (via en symf. i E, som blott föreligger i en skiss) med sin 7. symf. i h-m o 11 (1822) finna en symf. typ, som helt överensstämde med hans lyriska temperament. Verket består av endast två satser, och man har därför kallat symf. »Den ofullbordade». Schubert påbörjade en 3. sats, men arbetet stannade vid skissen — trol., har det sagts, kände tonsättaren de redan komp, satserna som ett avslutat helt. Både uppbyggnaden och den melodiska karaktären äro nya i denna starkt känsloladdade musik; knapphet i form och största motiviska enhetlighet ha förenats med rik melodisk ingivelse. Särsk. 2. satsen har — ej minst harmoniskt — en utpräglat romantisk karaktär med för Schubert absolut personliga tonfall. Numreringen av Schuberts senare symf. har vållat åsiktsbrytningar. Den nyssn. E-dur-symf. räknas ibland som nr 7, och »Den ofullbordade» som nr 8. Ofta placeras C-dursymf. (1828) som nr 7, men i den kronologiska ordningen bör den erhålla numret 9. Det förekommer även att man räknar den försvunna »Gasteinsymf.» som nr 8. I sin sista och största symf., den 9. i C-d u r (1828), har Schubert i viss mening återgått till klassiska uttrycksmedel. Men hela uppläggningen tyder på, att han haft Beethovens 9. symf. i tankarna, och redan i 1. satsens inledning med den märkliga presentationen av in-ledningstemat i två unisona horn anslås en romantisk grundton. Typiskt är, hur i denna symf. tyngdpunkten förskjutits mot de två sista satserna: scherzot har ovanligt stora dimensioner, och finalen med sina 1153 takter och marschartade tematik har en helt annan karaktär än den vid denna tid vanliga diverti-mentoartade typen av avslutande sats. Här finns också en rad av de schubertska känne tecknen: envist återkommande ackompanjemangsfigurer, presentation och fortspinning i biåsarna av den liedartade melodiken, oförmedlade harmoniska kastningar. Det kan slutl. nämnas, att Schubert i sina två sista symf. använder 3 basuner, vilka särsk. i C-dursymf. spela en framträdande roll. Av Schuberts övriga orkesterverk må här nämnas de två uvertyrerna »i italiensk stil» (1817), av vilka den i C-dur går helt i Rossinis anda, den ofta spelade uvertyren till Rosamunda samt balett- och mellanak tsmusik ur samma verk: sistn. ligger delvis till grund för 2. satsen i a-moll-kvartetten och för impromptut i B-dur för piano. Sångerna. Som H. J. Moser påpekat, har Schubert ej i eg. mening skapat den ty. lieden, eftersom dess historia sträcker sig tillbaka till medeltiden, men han gav lieden dess för lång tid dominerande stildrag och skapade en i uttrycket mycket skiftande men till kvaliteten synnerligen jämn saml. sånger, en gärning som i sin art senare ej överträffats. Det schubertska tonspråkets spontaneitet uppenbaras kanske suveränast i sångerna; särskilt inom detta område skapade han med en lätthet, som äger få motstycken, vilket ej hindrar att han i en stor mängd fall utförde flera sättningar av en och samma sats. Sammanlagt uppgå dessa varianter till ca 200. Schuberts 573 sånger (därvid bortsett från 12 ofullb. och 18 till texter av obekanta förf.) fördela sig på 86 diktare, bland vilka märkas Goethe (66), Mayrhofer (46), Müller (45) och Schiller (41) — den sistn. dominerande hans tidigare liedproduktion. Märkligt är, att Schubert redan med sin första Goethe-lied (Gretchen am Spinnrade, 1814) skapade en sångstil, som han senare knappast vidare utvecklade. Den kronologiska ordningen mellan sångerna är därför näppeligen möjlig att fastställa annat än på yttre grunder. Från hela hans skapande tid finner man sålunda sånger i mer el. mindre sträng strofform, i varierad strofform och i rent genomkomp, form. Förebilderna sökte Schubert hos några av sina samtida. Produktionen före 1814 omfattar sålunda bl. a. den brett anlagda, kan-tatartade Hagars Klage (1811), vars dramatiska deklamation och romantiska harmonik återgår på J. R. Zumsteeg. Det enkla ackomp. i den strofiska lieden hos K. F. Zelter och J. F. Reichardt utvecklade han även i sina enklaste sånger till självständig, detaljerad, »målande» el. symbolisk klaverbeledsagning (t. ex. Der Leiermann). I den tekniska utarb. av denna tog Schubert starka intryck av Beethovens klaverstil. Ofta ligger en viss rytmisk figur till grund för ackomp. (t. ex. Die Forelle). Melodikens enkla skönhet under stödjes av psykologiskt träffande harmoniska skiftningar. Nämnas bör även Schuberts omsorgsfulla val av tonart. — De två viktigaste grupperna 665 666