SCHU M AN N I syfte att sondera terrängen för tidskriftens överflyttande till Wien företog Schumann 1838 en resa till Donau-staden, där han sammanträffade med Schuberts broder Ferdinand och bland dennes Schubertmanuskript bl. a. framdrog den stora C-dursymf. Om Wien icke gav Schumann något materiellt utbyte, uteblev dock icke dess inspirerande verkan på hans fantasi. G-mollsonaten op. 22, Humoreske op. 20 och Nachtstücke op. 23 voro frukterna av denna kulturella kontakt, liksom Faschings-schwank aus Wien op. 26. Den deprimerande tiden efter återkomsten lättades genom vänskapen med Liszt, som 1840 kom till Leipzig; även en yttre utmärkelse kom Schumann till del, då han s. å. blev hedersdoktor vid univ. i Jena. Först i sept. 1840 — och då endast på rättslig väg — kunde Schumann hemföra Clara som sin maka. Den svåra tiden var slut, och Schumann upplevde under några år det lyckligaste skedet i sitt liv. Samtidigt skedde en märklig och betecknande omsvängning i hans alstring. Klaveret hade nu uttömt sina resurser för honom, och för att uttrycka sin nyvunna lycka sökte han andra medel. Så blev 1840 det stora »lieder-året» i hans produktion, då alla de stora sångcyklerna sågo dagen, Myrthen op. 25, Liederkreis (Eichendorff) op. 39, Frauenliebe und -leben (Chamisso) op. 42 och Dichterliebe (Heine) op. 48. Schumanns skapande entusiasm sökte sig ständigt nya verksamhetsfält: 1841 skrev han icke mindre än 3 symf. verk förutom 1. satsen av pianokons. op. 54, och följ, år gick övervägande i kammarmusikens tecken. Den enorma produktionen frestade emellertid hårt på Schumanns nervsystem, som nu krävde vila, och 1843 såg endast ett större arbete dagen, oratoriet Das Paradies und die Peri op. 50 efter T. Moore. S. å. blev Schumann lärare i piano vid det nygr. MK i Leipzig, en verksamhet som föga passade den inbundne, sensitive tonsättaren. År 1844 lämnade Schumann sina befattningar i Leipzig och överflyttade till Dresden, där han dock hade svårt att finna riktigt fäste. Med det offentliga konsertlivet trädde dock Schumann i kontakt under flera konsertresor tills, m. hustrun och som ledare av en manskör (från 1847) och en bl. kör, som han gr. 1848. Efter en tid av vacklande själslig hälsa inträdde 1847—50 åter en period av rikaste skaparkraft. Pianokons, hade fullbordats 1845 och 1849 följde konsertstycket op. 92 för samma besättning vid sidan av flera kammarmusikverk. Operan Genoveva (1847—48), ehuru misslyckad som musikdrama, bet. en märklig litterär nyorientering från Jean Pauls romantiska till F. Hebbels kärvare sagovärld. Större lycka hade han med scenmusiken till Byrons Manfred (1848—49). Av symf. arbeten från Dresden-tiden må nämnas den klassiskt orienterade C-dursymf. op. 61 (1845—46) samt vidare en stor del av musiken till Goethes Faust, påbörjad redan 1844. Besviken på Dresden, mottog Schumann med 681 Clara Schumann. glädje 1850 ett erbjudande att efterträda F. Hiller som ledare för Allgemeiner Musikverein i Düsseldorf. Redan från första stund möttes han här av uppriktig beundran. Nu tillkommo i snabb följd de sista stora verken ss. Ess-dursymf. op. 97, uvertyren Die Braut von Messina op. 100 och violoncellkons. op. 129, alla från 1850, medan de följ, åren medförde arbeten som den rev. d-mollsymf. op. 120, körverket Der Rose Pilgerfahrt, de båda violinsonaterna o. a. kammarmusik m. m. (1851) samt Concert-Allegro för piano och ork. op. 134 (1853). Men Schumanns skaparkraft och andliga balans bröts så småningom fullständigt under trycket av den själssjukdom (trol. dementia praecox), som yttrade sig i svårartade tvångsföreställningar och perioder av djupaste melankoli. År 1853 måste han lämna dirigent-skapet vid musikföreningen i andra händer och kunde endast med svårighet samla sig till kompositionsverksamhet. En sista ljuspunkt blev Brahms’ besök på hösten 1853, som föranledde Schumann att en sista gång med art. Neue Bahnen i sin gamla tidskr. entusiastiskt hälsa det unga geniet Brahms. Men tillvaron blev allt outhärdligare för den olycklige tonsättaren, och i febr. 1854 sökte han undgå sitt öde genom att kasta sig i Rhen. Han räddades dock, men endast för att överföras till asylen i Endenich, där han två år senare avled. Schumanns konstnärliga åskådning och stil. Schumann är »den store entusiasten i musik»; över hans bästa arbeten vilar en prägel av evig ungdom, såväl i de övermodigt stormande som i de romantiskt-svärmiska. Utgångspunkten för hans skapande var klaveret, vars 682