SCHÜTZ ring utan avsåg att ge den studerande en humanistisk vidsyn. Det var således naturligt, att Schütz enl. traditionen inom sin släkt och föräldrarnas önskan började jur. studier vid universitetet i Marburg. Schütz studier, som bedrevos även i Jena och Frankfurt a. d. Oder, avbrötos likväl, då han på lantgrevens bekostnad fick bli G. Gabri-elis lärjunge i Venedig. Som gesällprov skrev han ett bd 5-st. madrigaler, tillägnade lantgreven, och beredde sig att återuppta sina jur. studier. Det var åter lantgreven som gjorde slag i saken: för att få behålla Schütz som musiker gjorde han honom till 2. organist, uppenbarligen en skensyssla, då Schütz såvitt bekant aldrig intresserat sig särsk. för orgeln. Kort därpå fick kurfursten av Sachsen, Jo-hann Georg, ögonen på Schütz och tvang lantgreven att »låna ut» honom på ett par år, från 1615. Han blev aldrig »återlämnad». Det var i viss mån en lycklig stjärna som förde Schütz till Dresdens då alltjämt protestantiska hov, huru svåra förhållandena där senare än skulle bli. Sachsen fick näml, njuta fredens välsignelser ännu några år framåt, varemot Hessen-Kasseis lyckotid var till ända. Schütz fann sig väl tillrätta i Dresden, som hade ett utmärkt hovkapell och rika möjligheter till intressant tjänstgöring, då t. ex. de eng. komedianterna spelade Shakespeare och allehanda festligheter krävde hovmusikens medverkan. Här bildade Schütz också ett eget hem 1619, då han gifte sig med bokhållare Christian Wildecks dotter Magdalena. Men lyckan var kortvarig: d. 6 sept. 1625 dog hans maka, och han stod ensam med två små döttrar. Sin tröst fann han — som han själv bekänt — i förtoningen av Beckers psaltarsånger, 4-st. behandlade menighetskoraler. Snart gällde det också förberedelserna för den anmärkningsvärda resan med hovkapellet till Torgau, då han skulle medverka vid festligheterna i samband med bröllopet mellan kurfurstens dotter och lantgreven i Darmstadt. Schütz’ viktigaste bidrag blev här operan Dafne, den första utom-it. operan i historien. Tyvärr är musiken förlorad, men vi veta, att textarrangören, Martin Opitz, på tonsättarens bestämda begäran skrivit en text, vari daktyler ffg. kommit till användning i tysk poesi, detta för att ge Schütz tillfälle att begagna den häftigt upprörda, deklamatoriska stile concitato, som Monteverdi några år tidigare hade utexperimenterat i sina s. k. Vredesmadrigaler. Vi kunna ej förvåna oss över, att Schütz’ längtan efter en ny studiefärd till Italien vaknade till liv vid denna tid. Men han måste avfatta många enträgna skrivelser och undanröja många små, ofta futtiga tjänstehinder, innan han äntligen fick anträda sin andra Italien-färd. Resans mål var åter Venedig, där Monteverdi 1613 hade efterträtt hans gamle lärare Gabrieli. Ännu befann sig den senare så berömda venetianska operaskolan dock i sitt vardande. Men i sina brev till hemorten beskriver Schütz de mus. nyheter som mötte honom där: kompositionssättet hade förändrats efter Gabrielis död, de gamla kyrkotonerna hade delvis övergivits, och man sökte smeka öronen med behagliga ting. Själv hade han ivrigt bemödat sig om att tillägna sig denna teknik efter dagens »italienska manér». I slutet av 1629 återkom Schütz till Dresden, där hovmusiken senare samlade sig till en sista kraftutveckling vid Sachsens anslutning 1631 till Gustaf II Adolf, medan olycksmolnen lägrade sig över tonsättaren: vid årsskiftet 1631 miste han sin geniale konstnärsbroder J. H. Schein, med några veckors mellanrum dogo hans far och svärfar senhösten 1631, något senare drabbades hans mor av slag. Samtidigt decimerades hovkapellet av krig, pest och hungersnöd, och ledarens verksamhetsmöjligheter kringskuros alltmera. Han efterkom ett anbud från da. hovet att organisera dess kapell och göra det berett till värdig medverkan vid bröllopet 1634 mellan Kristian IV:s son och prinsessan Magdalena Sibylla. Av alla mästarens kompositioner för dessa höviska ändamål finnes ingenting bevarat. Någon tid efter den första da. resan tonsattes de »musikaliska exekvierna» på beställning av Schütz’ furstlige vän, prins Heinrich Posthumus av Reuss. Kort därpå kom 1. d. av de »små andliga konserterna», utg. i en typisk kristidsuppl. ss. tonsättaren själv påpekar i sitt förord: »hurudant utseende även den lovvärda musiken bland andra fria konster har genom det alltjämt rasande kriget i vårt kära fosterland, hur den inte bara är stadd i tillbakagång utan mångenstädes är alldeles nedlagd och står som en ruin vid sidan av andra kulturruiner och inrotade missförhållanden, det ser varje mänskligt öga. Jag har också själv erfarenhet därav i fråga om mina egna verk, vilka jag i brist på förläggare alltjämt liksom tidigare måste låta ligga ...» Vid hovet i Dresden voro förhållandena fortfarande urbota, och kort tid efter hans sista resa till Khmn drabbades också denna nord, tillflyktsort av de svåra tiderna. I Dresden försökte Schütz gång på gång att reorg. hovkapellet utan att lyckas. I samband med westfaliska freden skrev han ett stort antal musikdramatiska verk, men de ha alla gått förlorade. De närmaste åren efter freden gestaltade sig ännu dystrare för Schütz. Han låg länge sjuk och måste pantsätta el. utlåna egna tillgångar för att hjälpa musikerna i kapellet. Förbittrad skrev han till sin furste: »fast jag själv numera har kommit till hög ålder, så skulle jag välja det avlägsnaste land el. han-sestad till uppehållsort hellre än att stanna här...» — S. å. som Schütz måste följa sitt andra barn till graven dog också kurfursten 1655, och därmed slog befrielsens stund för den gamle mästaren. Han kunde sälja sitt hus i Dresden och flytta över till det kära Weissen-fels för att leva blott för sin komposition. På 1660-t. började också en väldig skapelseperiod, som vi ha att tacka för några av hans yppersta verk, juloratoriet och de tre passionerna. 707 708