SCHÜTZ bibeltolkning. Redan de »små andliga konserterna» ett decennium tidigare (bd 1. 1636, 24 nr; bd 2, 1639, 31 nr) till ty. texter uppenbara inom sin lilla besättningsram och i anslutning till evang. gudstjänst samma förunderliga finkänslighet för textens skiftningar och sinne för en fast, ofta egendomligt symmetrisk (kiastisk) form. — Den 3. delen av Symphoniae sacrae (1650) är fylld av samma anda; 21 konserter, i stor utsträckning till texter ur NT, satta för 3—6 vokal- och 2 instr.-stämmor jämte vokal- och instr.-körer ad lib. Här återfinner man märkliga prov på kiastisk formgivning (t. ex. nr 5, ps. 118: 25 f., Herr hilf, och nr 11, Nun danket alle Gott; kanske fredsmusik från 1648), psykologiskt fin instrumentation (violiner som ackomp. för Jesu-orden i nr 4, om den 12-årige Jesus i templet), grandios dynamisk uppbyggnad (den berömda Saul, Saul, was verfolgst du mich?), affekt-full ordupprepning (men hos Schütz ännu ej madrigalesk tilldiktning!) i Fader vår el. på verk, uppvuxna ur greg. tematik, ss. den sköna pingstkons. Komm, heiliger Geist. Uppenbarligen ha under krigets virrvarr och färderna till den främmande da. huvudstaden de ty. traditionerna brutit igenom hos Schütz med obetvinglig kraft. De »musikaliska exe-kvierna» (begravningsmusik för prinsen av Reuss) från 1636 äro uttryck härför med sin »ty. begravningsmässa» till fritt valda bibeltexter (jfr Brahms’ Ein deutsches Requiem) och sin dubbelköriga motett med ålderdomlig dubbeltextighet och rumsmässiga uppförandeanvisningar, som erinra om medeltidens mys-teriescener. Av andra, utpräglat »oratoriska», verk kunna i detta sammanhang nämnas Jesu sju ord på korset, Lazarus- och påskdialogen (Weib, was weinest du?). Arkaiserande tendenser i likvärdigt växelspel med en tuktad it. modernism framträda även i op. 11, Geistliche Chor-Music (1648), i vars innehållsrika förord mästaren uttrycker sin oro över b. c.-teknikens nivellerande inverkan på kontrapunktisk skicklighet. Sami, innehåller 29 nr (från olika tider) till ty. texter, 10 ur NT mot 6 ur GT, för 5-, 6- el. 7-st. kör el. solistisk besättning, gärna utan b. c. men ej utan instr. stöd. Ofta genomför Schütz här sina starka klassicistiska strävanden med bortseende från artistiskt experimenterande och påträngande drag. Skyggheten för b. c.-tekniken framträder också i de på skol-kantor Kittels i Dresden föranstaltning år 1657 utg. 12 sångerna för kyrka och skola, bl. a. bestående av en »tysk mässa» med Kyrie, Gloria, Credo och Communio. I en vördnadsbjudande grupp för sig stå den höga ålderdomens geniala mästerverk: Juloratoriet (1664), de 3 passionerna efter Lukas, Johannes och Matteus (1665—66) samt ps. 119, ps. 100 och det ty. Magnificat, sammanställda till en omfångsrik arkitektonisk helhet 1671, året före den nära nog nittioårige tonsättarens död! Har Juloratoriet (varav en enklare version återfanns av A. Schering i UUB 1908) sin styrka i intermediernas brokiga åskådlighet och folkliga naivitet, så betyda de tre passionerna en aldrig senare uppnådd höjdpunkt i den dramatiska passionsformens utveckling (->-Passion, sp. 109) i kraft av turba-körernas skakande realism och solistrollernas konstfulla recitation. Med genial djärvhet har Schütz nyskapat passionsrecitativet ss. en sammansmältning av den traditionella lektionsto -nens bärande formelement (i de tre sedvanliga registerplanen: tuba, initie- och kadensformer) med ty. vismelos och it. operamonodik. Som mus. uttryck för på en gång liturgisk bundenhet och personlig religiositet äro de schützska passionerna unika och ojämförliga, och på det hela taget gäller detta omdöme om mästarens hela tonande livsverk. C.-A. M. Ett S.-Gesellschaft gr. 1922, ett Neue S.-Ge-sellschaft 1929, vilket återupprättades 1951. Ty. S.-fester ha hållits 1922, 29, 30, 31, 32, 35 och 38. En saml.-uppl. av Schütz’ verk publ. 1885— 94 i 16 bd av P. Spitta (suppl. 1909 och 27); Musikalische Exequien utg. 1928 av G. Schumann (Neue Bachgesellschaft, årg. 29:1); Matteus-, Lukas- o. Johannespassionerna samt Die sieben Worte, Uppståndelse- och Juloratoriet utg. i studiepartitur av F. Stein; en stor mängd andra utgåvor (även sv.) av enstaka verk (se H. J. Moser i MuK 1934, s. 130). — Sami, brev och skr., utg. av E. H. Müller (1931). Litt.: M. Geier, Kurtze Beschreibung Des Herrn S:ens... Lebens-Lauff (1672; nytr. i facs. 1935); F. Spitta, H. S. (1886); P. Spitta. Die Passionsmusiken von Sebastian Bach und H. S. (1893); dens., H. S. (i Musikgeschichtliche Aufsätze, 1894); E. H. Müller, H. S. ... (1922); A. Pirro, S. (21924; ty. uppl. 1925); J. Müller-Blattau, Die Kompositionslehre H. S.’ in der Fassung seines Schülers Christoph Bernhard (1926); A. Einstein, H. S. (1928); W. Schuh, Formprobleme bei H. S. (diss. 1927; tr. 28); R. Ger ber, Das Passionsrezitativ bei H. S. ... (1929); F. Blume, H. S. in den geistigen Strömungen seiner Zeit (i MuK 1930); H. Birtner, Zur S.-Bewegung (i MuK 1932); W. Dilthey, H. S. (s. å.); W. Kreidler, H. S. und der Stile concitato von Claudio Monteverdi (diss. 1934; m. bibliogr.); Anna Amalie Abert, Die stilisti -schen Voraussetzungen der »Cantiones sacrae» von H. S. (diss. 1935); H. Hoffmann, Die Gestaltung der Evangelisten-Worte bei H. S. und J. S. Bach (i M. Schneider-Festschrift, 1935); O. Michaelis, H. S. ... (1935); H. J. Moser, Neues über H. S. (i AM 1935); K. Gudewill, Das sprachliche Urbild bei H. S. ... (diss. 1936; m. bibliogr.); H. J. Moser, H. S. ... (s. å); L. Reitter, Doppelchortechnik bei H. S. (diss. 1937); H. J. Moser, Kleines H.-S.-Buch (1940); H. Hoffmann, H. S. und J. S. Bach. Zwei Ton-sprachen und ihre Bedeutung für die Auf-führungspraxis (s. å.); C. Zimmermann, H. S. (i Alte Meister der Musik, 1948); J. Piersig. Das Weltbild des H. S. (diss 1947; tr. 49). — Nord, litt.: G. Rosendal, Palestrina och S., kyrkomusikens rätte lärare (1934); H. Epp-stein, H. S. (i Musikvärlden 1948); C.-A. Mo 711 712