S G AM B AT I Sextett (it. sestetto, ty. Sextett, fr. sex-tette el. sextuor, eng sextet, av lat. sex-tus, sjätte), vokal el. instrumental komp, med 6 stämmor, vanl. solistiskt besatta, samt i överförd betydelse namn på den sexhövdade ensemblen. Den vanligaste kammarmusikaliska formen av s. är stråksextett (2 violiner, 2 altvioliner, 2 violonceller), t. ex. hos Brahms (op. 18 och 36), Dvorak, Tjajkovskij. Hos Beethoven förekomma s.-kombinationerna stråkkvart, och 2 horn samt blåssext. med 2 klar., 2 horn och 2 fag. (op. 71). En på underhållningsmusikens område icke ovanlig besättningsform är dessutom »mässingssextetten» (Ess- och B-kornett, althorn, 2 ventilbasuner, bastuba). — Jfr Kammarmusik. I. B-n Sexto'1 (av lat. se'xtus, sjätte), grupp av 6 till tidsvärdet lika noter som tillsammans motsvara ett inom taktarten eljest fyr delat tidsvärde. I- B-n von Seyfried [- zai'fri:d], Ignaz Xa-ver, Ritter, österrikisk tonsättare (1776— 1841), teaterkapellm. i Wien 1797—1828. LMA 1833. S., som bl. a. stud, för Mozart och Kozeluch (piano), Albrechtsberger och P. Winter (komp.), var produktiv men föga originell. Han skrev över 100 scenverk (operor, baletter m. m.), ork.-verk, mässor o. a. körverk, kammarmusik m. m. S. föranstaltade även en saml.-utgåva av Albrechtsbergers teor. skrifter (1826) och utgav Beethovens stud, i generalbas, kontrapunkt och komp. (1832) m. m. A. L-ll Seymer [se1'-], John William, tonsättare och musikskriftställare (f. 1890 21/8), en av de mera uppmärksammade lyrikerna och miniatyristerna i nutida sv. musik. S. har stud, för Fryklöf samt i utlandet och var verksam som kunnig och positivt inställd musikkritiker i Svenska Dagbladet 1917—23, Nya Dagligt Allehanda 1923—44 och Dagens Nyheter 1944—47. — S:s musik uppvisar bl. a. ett visst beroende av impressionismen och nyare eng. musik (C. Scott m. fl.). Verk: Sinfonietta, uvertyren Vårspel op. 5, 3 sviter (Dalasommar, Miniatyrer och Valssvit), Junimorgonsång (instr. av S. Sköld) o. a. ork.-verk; pianotrio d, 2 vl.-sonater (Sonata pastorala F op. 9, 1933), svit B för klar, och piano; svit E, Skizzer, Strofar i sol och skugga op. 6, William Seymer. Giovanni Sgambati. Sommar croquiser op. 11 (nr 3: Solöga, som blivit särsk. populärt) för piano; sånger. Tidskr.-art. m. m.: Ungsvensk tonkonst (i Musik 1918), Svensk natur i svensk musik (i Scenen 1921), Fyra nyromantiker (Bror Beckman, Sigurd von Koch, Harald Fryklöf, Knut Håkanson) (i STM 1941), Två svenske komponister (i DMT 1943), En Bach i svensk vadmalsdräkt ... (i Musikmänniskor, 1943). B. W~r Sforzando, sforza'to [sfårtsa'-], även forzando, forzato, it., förk. sf el. sfz, eg. tvingande, föredragsbet., som åsyftar att en angiven ton el. ett ackord skall spelas med plötslig, stark accentuering. Stundom föreskrives sfp, dvs. ett sforzato omedelbart följt av piano. Sfärernas harmoni, ett hos antika skriftställare, särsk. i Pythagoras’ (500-t. f. Kr.) och Platons (427—347 f. Kr.) lärjungekretsar använt uttryck, åsyftande den musik som tänktes uppkomma i världsalltet, då himlakropparna på sina skilda banor omkring den i världsrymdens mitt orörliga Jorden alstrade toner på grund av den stora hastighet, varmed de måste antas röra sig för att hinna fullborda sina lopp under dygnets timmar. Redan de gamle hade iakttagit, att ett föremål i snabb rörelse frambragte toner, ju snabbare desto högre. Om denna musikkosmologi se en utförligare art. i suppl. — Litt.: C.-A. Moberg, S. (i STM 1937; m. bibliogr.). C.-A.M. Sfärofon ->Elektrofoner, sp. 25. SGAE, förk. för ->Sociedad General de Autores de Espana. SgambaTi, Giovanni, italiensk tonsättare, pianist och dirigent (1841—1914), på mödernet av engelsk börd. S:s alstring ligger i motsats till hans samtida landsmäns huvudsaki. inom de symf. och kammarmus. områdena. — LMA 1912. 753 754