SI BE LIU S-A KADE MIN Sibelius-Akademin, Finlands största musikutbildningsanstalt, gr. 1882 av M. Wegelius under namn av Helsingfors Musikinstitut, 1924 ändrat till Helsingfors Konservatorium; nu v. namn från 1939. Akad., som har en förskola, ett kons, och en högskola, meddelar undervisning i alla till ett fullständigt kons, hörande läroämnen, och de flesta av Finlands nu levande tonkonstnärer ha utbildats där. Dir. ha varit M. Wegelius (1882—1906), A. Järnefelt (1906—07), K. Ekman (1907—11), E. Melartin (1911—36) och från 1936 E. Linko. Akad. upprätthålles av ett ab., vars aktiemajoritet tillhör S:s stiftelse liksom den år 1931 färdigställda byggnaden, som även inrymmer en konsertsal. (Arkitekt: Eino Forsman). Ekonomiskt stödes verksamheten av såväl staten som Hfors stad. J. R-s Sibeliusfond, Finlands tonsättares, -> Finlands tonsättare. Sibelius-kvartetten, en inom Finlands rundradio år 1927 gr. stråkkvartett med nuv. namn sedan 1933. Kvartetten bestod först av E. Cronvall (pri-marie), H. Huttunen (2. violinist), Eero Koski-mies (altviolinist; 1934 ersatt av E. Karma) och Tauno Korhonen (violoncellist; 1938 ersatt av Artto Granroth). Kvartetten har med framgång konserterat även i Skandinavien och Tyskland. J. R-s Sibeliusmuseum vid Åbo akademi, under namn av Musikhistoriska samlingarna vid Åbo akad. gr. av Otto Andersson 1926 i samband med hans utnämning till prof, i musikvetenskap. Namnförändringen skedde 1949 med J. Sibelius’ tillstånd. S., som särsk. vinnlägger sig om uppbeva-randet av finl. musikmaterial, omfattar instru-mentsaml, musikbibi., musikhist. person- och ortsarkiv m. m. Sibeliusarkivet, inrymt i det s. k. »Sibelius-rummet», är unikt och rikhaltigt. — Intendent är Otto Andersson. A. F. Siber, Wilhelm Friedrich, liv-ländsk musiker (d. 1855), från 1838 bosatt i Åbo, där han förestod en musikskola för ynglingar enl. det tyska s. k. stadtpfeifer-systemet. S:s kapell, till stor del sammansatt av elever i denna skola, hade tidtals karaktären av ett stadskapell. J.R-s SIBIRIEN. Den n. och största delen av det asiatiska Ryssland, Sibirien (ry. Sibir), från Ural i v. till Ochotska havet i ö. (omkr. 21 milj. inv. 1934), befolkas av ett antal 771 mindre folkstammar, vilka såväl etniskt som språkligt tillhöra olika grupper. Om dessas musik föreligger alltjämt endast knapphändigt material; detta är dock tillräckligt för att slå fast att de olika folklagren även musikaliskt utgöra allt annat än en enhet. Förhållandevis bäst utforskad är vogulernas och ostjakernas tonkonst i n. v. Sibirien, vilka folk tills, m. ungrarna bilda den s. k. ugriska grenen inom de finsk-ugriska stammarna. Deras mel. äro övervägande tvåradigt byggda och av jämförelsevis litet tonomfång, där diatoniken är förhärskande. En annan typ uppvisa de s. k. paleoasiatiska folken, t. ex. tjuktjer, jukagirer, korjaker, giljaker och jenisejer, som torde utgöra Sibiriens urbefolkning. Tematiken i deras sånger har i allmänhet samband med arbetsprocesser (jakt och fiske), med resp, dagshändelser el. också med folklig lyrik (bröllopssånger osv.). Mel. röra sig mestadels kring en centralton, som bildar tonikan, och bestå av 3—4 toner, som dock icke äro exakt tonalt fixerade. Rytmen är växlande och varieras efter textens improvisationer. En särställning intaga, liksom hos de flesta folkstammar, schamanernas sånger, som utmärkas av föredragssättets professionella karakteristik. Typiskt för dessa äro främst den ovanliga intonationen, sjungandet i magen, den patetiska deklamationen och härmningen av djur- och fågelläten. Melodimotiven röra sig kretsformigt, och deras likformiga repeterande medför nödvändigt en automatisering av rörelserna och bidrar därmed till uppnåendet av det av schamanerna eftersträvade transtillståndet, i vilket de försäkra sig om sina skyddsgudars hjälp. Sångerna bland de tungusiska stammarna i Amurområdet (golder, oroker, orotsjoner, ma-negrer osv.) stå manchurernas och kinesernas täml. nära. Till deras kännetecken höra framför allt en halvtonslös pentatonik, stort tonomfång med intervallsprång samt nasalt resp, gutturalt föredragssätt. — Annorlunda beskaffad är åter musiken hos de eg. tunguserna, vilkas boplatser äro utspridda över stora delar av Nordasien. Deras sånger överraska genom komplicerade skaltyper, synnerligen omväxlande men alltid klart utformad rytm och utkristalliserade melodibildningar. Dock förefinnas även här väsentliga olikheter mellan sångerna hos de transbajkala tunguserna, vilka ofta uppvisa släktskap med ostburjäternas, och sångerna hos tunguserna vid mell. Jenisej och nedre Chatanga. Karakteristiskt för de sistn. äro bl. a. de klart utformade strofer, som till största delen bestå av enstaka delar, vilka dialogartat ställas mot varandra genom föredragets växling mellan två sångare — mestadels en mans- och en kvinnostämma. Lika berömda som tungusernas sånger äro jakuternas, ett turk, folk, numera bosatt i flodområdet mellan mell. och nedre Lena. De- 772