SICILI AN O ras sånger kunna uppdelas i två huvudgrupper, manliga och kvinnliga. Dessa omfatta var för sig de mest skilda arter ss. episka sånger (olongo), kärleksvisor, spel- och dansvisor osv. Varje grupp resp, särart har sin egen fysionomi, en genom tradition och vana fastställd melodisk struktur, inom vilken sångaren till-låtes variera. Ju finare dessa variationsbild-ningar utfalla och ju klangfullare sångarens stämma är, desto större är hans berömmelse. Det oaktat är den jakutiska sångens konstruktion förhållandevis primitiv. De enskilda motiven bestå sällan av mer än 3—4 toner men äro dock rytmiskt ytterst komplicerade. De föredragas nästan uteslutande gutturalt. En viss släktskap med j akuter nas sånger uppvisa mel. hos talrika smärre turk, folkslag, vilka bebo dels stäppområdena i s. v. Sibirien, dels Sajan- och Altaj distrikten. Men även här är bilden rikt skiftande. Medan de s. k. altaj-ernas sånger sällan gå utöver omfånget av en ters, påträffar man hos teleuterna många sånger, vilka enl. sina skaltyper äro pentatoniska men samtidigt närma sig den ry. melodiken. Analoga företeelser möta även bland sångerna hos schorerna. Liksom hos jakuterna sjungas även hos de turk, stammarna i Altaj-området episka sånger, vilka föredragas reci-tativiskt till ackomp. av ett lutliknande instr., varvid innehållet i anslutning till sången rekapituleras i normal talton, tydligen för att underlätta förståelsen av densamma. Visorna hos de turk, folken i stäppområdena äro melodiskt besläktade med Volga-tatarernas och basjkirernas. Typiskt härför äro de talrika melismer, som i långsamma sånger omslingra den pentatoniska skalans toner, medan i dans-visorna samma pentatonik uppträder mera koncist och med tydligt tvådelad meter. Till Sibiriens olika etniska befolkningselement höra slutl. även de mongoliska bur-jäterna, vilka indelas i trans- och sasbajkal-burjäter. De förstms sånger äro huvudsaki. identiska med de eg. mongolernas (->Central-asien), medan sångerna hos burjäterna v. om Bajkalsjön äro mindre omfångsrika och ännu icke tydligt fixerade i intonationen. Vid sidan av pentatoniken påträffas i deras melodik ofta den diatoniska kvinten med liten ters. Karakteristiskt för föredragningssättet är ett starkt, emotionellt betingat vibrato. Alltjämt ouppklarad är förekomsten av körsånger, vilka beledsaga en äldre totemistisk dans hos burjäterna och som framföres i parallella kvarter, kvinter, septimor el. också i fullständigt irrationella intervall, medan det koriska föredraget i övrigt nästan alltid följer i unisoner med obetydliga avvikelser från grundmelodin. Litt.: P. Ostrowskich, Über die Musikinstru-mente der Katschinzen (i Zeitschrift für Eth-nologie 1895); A. O. Väisänen, Die Leier der ob-ugrischen Völker (i Eurasia Septentrio-nalis Antiqua 1931); S. Lévique, Le musique des peuples sibériens (i Le ménestrel 1936); A. O. Väisänen, Die ob-ugrische Harfe (i Fin-nisch-ugrische Forschungen 1937); dens., Wo- gulische und ostjakische Melodien (1937); dens., Untersuchungen über die ob-ugrischen Melodien (1939); E. Emsheimer, Über das Vor-kommen und die Anwendungsart der Maul-trommel in S. und Zentralasien (i Ethnos 1941); dens., Musikethnographische Biblio-graphie der nichtslavischen Völker in Russland (i AM 1943); dens., Schamanentrommel und Trommelbaum (i Ethnos 1946). E.E. Sibo'ni, Erik Anton Valdemar, dansk tonsättare (1828—92), son till G. S., musiklärare och organist i Sorö 1866—83. S. var elev av J. P. E. Hartmann, Hauptmann, Moscheles och Sechter. Hans komp, voro kosmopolitiskt eleganta. Verk: Operan Carl II’s Flugt (Khmn 1861); pianokons, d (1864), Tragisk ouverture op. 14 o. a. ork.-verk; körverken Wellenspiel (1855), Stabat Mater (1873), Stormen på Köhenhavn; pianokvart, op. 10, pianostycken och sånger. Sibo'ni, G i u s e p p e Vincenzo Antonio, italiensk sångare, tenor (1780—1839), far till E. S., kallades 1819 till Khmn, där han blev kgl. kammersanger och sångm. vid Det kgl. teater. Prof:s titel 1826. S. deb. i Genua 1800 och blev berömd i Europa framför allt i Paers operor och som Lu-cinius i Vestalen. Han utbildade en rad da. sångare, bl. a. vid ett av honom själv gr. kons., och var en ivrig förkämpe för it. musik. Er-l Sicca'rdi, H o n o r i o, argentinsk tonsättare (f. 1897 13/ø), elev till bl. a. Mali-piero och ansluten till Grupo Renova-cion. S. skriver i en rik polyfon stil och bland hans verk märkas 2 operor, 2 baletter, en vl.-kons., symf. dikter, körverk, kammarmusik, pianostycken och sånger. Siciliano [sitjilia'nå], it., en under hög- och senbarocken omtyckt och flitigt använd dansform med lugnt flytande, gungande, ofta punkterad °/8-rytm (taktart 0/8 el. 12/8). S. blev i stiliserad form vanlig på konstmus. område i Italien under decennierna omkr. 1700 och vann snabbt spridning till andra länder. Dess karakteristiska rytm återfinnes under denna tid i en mängd långsamma satser i konserter, sinfonior, sonator o. a. instr.-former, ävensom i arior. Utöver dessa allmänt veder- tagna rytmiska drag synes dock den urspr. s., sådan den t. ex. uppträder hos A. Scarlatti o. a. tidiga neapolitanare, ha utmärkts av vissa typiska harmoniska egenheter, framför allt (enl. E. J. Dent) sänkning av skalans an- dra ton med ett rikligt bruk av neapolitanska sextackord som följd. I. B-n 773 774