SIGNALHORN Lissabon samt i Nord- och Sydamerika. Sedan 1948 musikkonsulent vid Det nye teater i Oslo har han där uppf. Menottis Telefonen och Mediet och Brittens Let’s make an opera. S., som 1941 och 50 innehaft statens kunst-nersstip., har även framträtt som dirig. med stora publikframgångar och som tonsättare i mindre format, bl. a. Romance för vl. och piano (1946). H. K. Sie'pi, C e s ar e, italiensk opera- och konsertsångare, bas (f. 1923 10/2), knöts 1946 till La Scala i Milano. S. deb. 1941 i Venedig och har gästspelat i bl. a. Barcelona, Zürich, Sthlm (1947 tills, m. en it. ensemble från La Scala) och på Metropolitan (ffg. 1950). Även goda grammofonin-sjungningar. H. M-g Sifflöjt, en hög, vidmensurerad labial-stämma i orgeln, närmast en avart av it. ->principal. Tonhöjden är 2' och 1'. Si'gfüss, Elsa, isländsk sångerska, alt (f. 1908 19/h), dotter till S. Einarsson och välkänd konsert- och radioartist. Efter stud, för Dora Sigurdsson vid MK i Khmn samt i Dresden och debut i Khmn 1934 har S. ofta framträtt i radio i de nord, länderna samt i England och Holland. Som konsertsångerska har hon gjort sig känd i hemlandet, Danmark och Holland i såväl den klassiska som framför allt kyrkomus. reper toaren. Framträdde som Prins Orlofsky i Läderlappen på Nationalteatern i Reykjavik 1952. Talrika grammofoninsjungningar, även av populärmusik. J. Th. Sight [saH], gammaleng. syght, blick, syftning, syn, synvinkel, trol. i sistn. betydelse använd term inom medeltida eng. musikpraxis, bet. dels ett sätt att över en noterad c. f.-tenor improvisera 2 el. 3 stämmor, dels och i direkt anslutning till detta även stämmornas läge. S.-läran brukades vid improvisation i parallella ters-sext-klanger, förekommande i den eng. satstyp från medeltiden (existerande redan före 1400) som Bukofzer givit namnet »eng. diskant». Denna betraktades länge som identisk med den i 1400-talskällor behandlade fauxbourdon, men Bukofzer visade, att den »eng. diskanten» dels var en 3—4-st. sats, visserligen med ters-sext-ackordik som fauxbourdon, men med c. f. i tenorn i stället för i överstämman, dels var improviserad över c. f., varför dess överstämma ej heller kolorerades, medan fauxbourdon var en res facta. Denna diskantpraxis beskrives av sådana me 777 deltida eng. teoretiker som S. Tunstede, vilken bet. den som lätt att sjunga, men likväl konstfullt klingande, den s. k. Pseudo-Chilston samt L. Power. Då den eng. diskanten improviserades, noterades endast c. f., utifrån vilken samtliga sångare avläste sina stämmor enl. vissa regler. För att möjliggöra en avläsning av hela omfånget från c. f. till en fjärde stämma utan hjälplinjer men inom c. f:s 4—5 linjer och med hjälp av den guidonska handen, gav man s.-läran innebörden av ett transponerings-system, inom vilket man skilde mellan reell klang i kvint-oktav- och ters-sext-klanger ovanför c. f. och föreställd klang under c. f. Varje stämma såg alltså c. f. ur en bestämd s., synvinkel. Litt.: M. Bukofzer, Geschichte des englischen Diskants und des Fauxbourdons nach den theoretischen Quellen (1936). N. L. W. Signal, teckengivning utomhus medelst musikaliska instr., varvid främst signal-, post- och jakthorn förekomma, för militärt bruk även trummor. S. äro korta karakteristiska mel., som uteslutande begagna naturtonskalans 2.—6. toner. S. har huvudsaki. lystringskaraktär och spelade tidigare stor militärtaktisk roll för sambandet mellan olika truppformationer. Tecken till anfall, återtåg, eld upphör, frontförändringar etc. gåvos med spec. s. på signalhorn. S. begagnades även för den inre tjänsten hos truppen: revelj, tapto, korum etc. Detta senare ändamål är numera s:s enda militära användning. S:s civila bruk har förr varit knutet bl. a. till diligens-(post-)väsendet — s. blåstes på posthorn då diligensen nalkades och avreste — samt till jaktlivet, där jakthornet ännu begagnas för meddelanden inom jaktsällskapet. — Hos primitiva folk nyttjas en form av s. ss. meddelelsemedel på långa avstånd. Härtill begagnas trummor av olika typer, ofta av ansenlig storlek. Å. L-y Signalhorn (eng. buple, fr. clairon), bleckblåsinstr. med vid mensur och brant koniskt ljudrör och i 4'-stämning. I allmänhet har det trumpetform och anblå-ses med ett kittelformat munstycke. S. är urspr. avsett för militära ändamål, för signalgivning i fält. Dess användbara omfång är 2.—5. övertonerna och de flesta militärsignalerna äro komponerade på dessa toner. S. blev utgångspunkten för en stor grupp bleckblåsinstr. med huvudsaklig användning inom militärkårerna; först försågs det med klaffar (->Klaffhorn), senare med ventiler (->Bygel-horn, Saxhorn). Å.L-y 778