SINDING, C. SINDIN G, CHRISTIAN. Den norske tonsättaren Christian August Sinding, f. 1856 11A på Kongsberg, d. 1941 3/i2 i Oslo, är den mest betydande företrädaren för den wagnerska linjen i Norges musik. Sinding är realist med en utpräglat logisk klangfantasi. Trots sin nära anslutning till högromantikens ideal har han icke skrivit ett enda verkligt programmatiskt verk och endast en opera. Sitt bästa har han givit i sina sånger. — LMA 1900. Sindings produktion, som omfattar 132 opus, uppvisar ingen eg. utveckling: redan i ungdomsverken har han funnit en särpräglad personlig form. Någon direkt påverkan från no. folkmusik kan inte spåras i hans alstring; mest framträdande äro inflytelser från Wag-ner, Liszt och R. Strauss. Sinding besatt en säker formkänsla och behärskade lika väl de stora symf. och kammarmus. formerna som romansen och pianostycket. Hans musik präglas av viril kraft med starka dynamiska kontraster och täta modulationer. Han var en mästare i tematisk behandling och begagnade i de större verken ofta samma motiv i alla satserna. Hans omfattande produktion är icke fri från upprepningar: ungdomskomp. äro de bästa och mest inspirerade; i senare verk har han ofta upprepat sig själv, särsk. i pianostyckena. Sindings liv. Släkten Sinding invandrade från Danmark på 1770-t.; modern tillhörde den nordty. familjen Mejdell. Endast få av släktens medl. ha visat konstnärliga intressen, men två av tonsättarens bröder, Otto och Stephan, vunno rykte som målare resp, bildhuggare. Christian önskade bli violinist och stud, först för G. Böhn. År 1874 reste han till Leipzig, vid vars MK han utbildade sig i 4 år under Schradieck, Reinecke och Jadassohn. Snart märkte han, att virtuosbanan icke låg för hans kynne och ägnade sig i stället helt åt komp.-studier. Vid en konsert i Oslo 1879 fick Sinding uppfört en sonatsats för piano, men hans eg. debut ägde rum i mars 1882 med en piano -kvartett. Han slog strax igenom, erhöll 1882— 84 statsstip. och reste till München, där av Wagners operor särsk. Mästersångama fick avgörande betydelse för honom. Han skrev nu ess-moll-var. för 2 pianon op. 2 och pianokvintetten -op. 5. År 1885 gav Sinding sin första komp.-konsert i Oslo, 1889 spelades pianokons. op. 6 och 1890 1. symf. i d-moll. På 1890-t. fångades han av den högromantiska rörelsen och skrev ett flertal sånger till texter av V. Krag, som höra till hans mest inspirerade, men utgav 1895 sångsaml. Rythmeskvulp, som är en parodi på högromantiken. Likväl förändrades icke hans eget tonspråk. År 1892 övertog Peters förlag rätten till Sin dings verk. Han utvecklade nu en intensiv verksamhet som tonsättare och komp, regelbundet varje dag. Hans rykte växte, främst i Tyskland, men även i det övriga Europa samt i USA. Sinding, som från 1889 erhållit statligt tonsättarstip., tillerkändes 1910 den no. statens komponistgage och tilldelades 1921 na-tionalbelöning för sina insatser; erhöll 1924 hedersbostad av staten i den s. k. Wergelands-grotten i Oslo. Åren 1921—22 var Sinding prof, i komp, vid Eastman School of Music i Ro-chester. Till hans 60-årsdag 1916 insamlades en fond från hela Norge, varav räntorna enl. Sindings bestämmelse skola utdelas till no. musiker, som önska utbilda sig i komp. — Sinding, som även framträtt som dirigent, gästade 1905 Konsertfören. i Sthlm. Sindings verk. Sindings enda opera, Der heilige Berg, fullb. 1912 och uppf. 1914 i Dessau och har senare givits som konsertopera i Oslo. Den går helt i Wagners stil; libretton har många likheter med Parsifal, även om handlingen här utmynnar i en hymn till den blodfulla jordiska kärleken. Musiken innehåller flera vackra partier, men den dramatiska uppbyggnaden är svag, och som helhet verkar operan enformig. Bland de 4 symf. är den 1., d-moll op. 21, den mest betydande och var före 2. världskriget en av de mest spelade no. symfonierna. Den utarb. 1880—90 och rev. senare, särsk. i sista satsen. Som alla hans ork.-verk är den särdeles klangmättad; i långa stegringar förberedas våldsamma kraftutbrott. Åren 1993— 04 tillkom 2. symf., D-dur op. 83, som uruppf. i Berlin 1907. Vid sidan av operan är den måhända det av tonsättarens verk, som starkast präglats av Wagner. Den 3. symf., F-dur op. 121, spelades ffg. i Leipzig 1920, medan den 4., Vinter og Vaar op. 129, framfördes på tonsättarens 80-årsdag 1936. Rondo infinito op. 42 skrevs urspr. för sång och piano till Drach-manns Et Ef ter aar, »in modo d’una sonata», men omarb. senare för ork. Av konserterna är pianokons., Dess-dur op. 6, den viktigaste. Alla satser äro här byggda över samma motiv. Andantet är en av Sindings lyckligaste ingivelser, men yttersatsema skämmas något av tonsättarens böjelse för alltför kompakta klangmassor. Av de 3 violinkons. (op. 45, 60 och 119) är den 1. A-dur (1898) den bästa och samtidigt en av de oftast spelade. Bland Sindings kammarmusik är pianokvint, op. 5 den bäst kända. Den tillkom i München under studieåren 1882—84 och var med sina harmoniska djärvheter ett för sin tid radikalt verk. A-mollkvart. op. 70 är ett förnämligt stycke kammarmusik, och av de 2 serenaderna för 2 violiner och piano (op. 56 och 92) är den senare (A-dur) ett av de mest betydande no. kammarmusikverk som skrivits. Som sångkompositör står Sinding med sina omkr. 250 sånger som en av de främsta i Norge. De rymma en rikedom av skiftande stämningar: Sinding hade överhuvudtaget en 787 788