SJÖGREN, E. pianostycken. Är 1880 utkommo Sju sånger ur »Tannhäuser» af Holger Drachmann op. 3, det första mogna uttrycket för Sjögrens personlighet och samtidigt hans genombrott hos publiken. Sjögren bestämde sig nu definitivt för musikerbanan, blev 1881 org. i franska reformerta kyrkan, 1886 lärare i R. Anderssons musikskola och slutl. 1890 tf. samt följ, år ord. org. i den nybyggda Johannes kyrka, allt i Sthlm. Däremellan hade han 1883—86 företagit en längre utlandsresa, delvis som von Beskowstipendiat, vilken över Khmn, Wien, Meran och München förde honom till Paris, där han mottog intryck av största betydelse för sin konstnärsgär-ning. Till Paris återvände han f. ö. vanl. varje vinter 1901—14 och uppmärksammades även där genom ofta återkommande konserter med egna verk tills, m. ledande violinister ss. Ysaye, Sauret, Marteau och Thibaud. En vistelse i Berlin 1886 avslutade Sjögrens studieresor utomlands. Sjögrens tonsättar gärning trädde under 1880-t. alltmer i förgrunden; 1883 utkom pia-nosaml. Erotikon op. 10, som prisbelönades, och följ, år gav han med Sechs Lieder aus Julius Wolffs »Tannhäuser» op. 12 prov på sitt mästerskap inom en romansstil, som emanerat från Schumann. Från Paris sände han hem sitt första kammarmusikverk, violinsonaten g-moll op. 19 (1886), och där tillkom även den stora balladen Der Gräfin Fluch, utg. som op. 37 år 1900. Under samma resa komponerades det magnifika manskörverket Islandsfärd op. 18 (1884—85). Tiden efter hemkomsten visar en markerad utvidgning av Sjögrens tonspråk, som dittills bibehållit en viss anknytning till förebilder ss. Schumann, Grieg (de första sångerna) och allmän nord, romantik. Med de 1887 publ. Dikter af J. P. Jacobsen op. 22 tillkommo tydliga inslag av impressionism, främst märkbara i den utsökta Alla mina drömmar de glida mot din famn med dess medvetet tonalitetsupplö-sande tendenser. Detta fruktbara skede i tonsättarens alstring avslutades med ett av hans populäraste verk, den lyriskt sångbara violinsonaten e-moll op. 24 (1889). Under 1890-t. komponerades endast ett fåtal viktigare verk, då Sjögren långa tider led av ohälsa och tvingades till sjukhusvistelse. Från sekelskiftet och fram till 1914 rådde en period av intensivt skapande, markerad av bl. a. de 3 sista violinsonaterna, däribl. den märkliga nr 5 a-moll op. 61 (1914), violinalstren Poème op. 40 och Morceau de concert ... op. 45 (båda 1905), den fina violoncellso-naten op. 58 (1912), den länge mycket spelade pianosonaten i e-moll op. 35 (1903) och den imponerande Prélude et fugue d-moll op. 39 (1904), de utsökta Legender op. 46 för orgel (1907) o. a. Bland sångerna må nämnas Kärlekssånger (J. Gernandt-Claine) op. 50 (1909), Svarta rosor och gula (E. Josephson) op. 53 (1911), Li-Tai-Po-sångerna op. 54 (1911) och 807 59 (1912), sångerna op. 55 (1911) samt de 12 barnvisorna (1909). De sista åren visa en kvantitativ avmattning men gåvo dock så förnämliga alster som sångerna Min moder op. 65 (1917), Till österland och andra sånger op. 66 och Fyra sånger op. 68 (båda 1918). Som tonsättare helt och fullt lyriker tillhör Sjögren samma musikertyp som Grieg. Liksom denne lyckades han bäst i genre- och mindre stämningsstycken med bärande melo-dik, och i sin pianolyrik framstod han snart som den främste kompositör som sv. tonkonst ägt. Om han på detta område stundom fastnade i maner — liksom även Grieg — så företer hans sånglyrik en desto rikare uttrycks-skala. Stor litteraturälskare och ytterst lyhörd för språkets och spec. versens finaste valörer och skiftningar kunde han. finna det adekvata uttrycket för de mest skilda stämningsvärldar. Där finnas dramatiskt suggestiva bilder ss. Bergmanden och Sover du, min Sjael?, likaväl som de utsöktaste visioner, t. ex. Jeg ser for mit Öje, Dröm och Molnet, naturlyrik som Alt vandrer Maanen och Der driver en Dug, vemodsfyllda el. allvarstunga stämningar ss. i Hvil over Verden och begrav-ningssångerna, jublande friskhet i Og jeg vil drage, djupt inspirerade kärlekssånger som Serenad ur op. 2 el. de Wolffska Tannhäuser-förtoningarna, enkla visor (Ro, ro ögonsten och barnvisorna), dryckessånger och högstämda religiösa hymner. Denna förmåga av förnyelse understöddes verksamt av Sjögrens spec. teknik att särsk. i sånglyriken begagna olika »stilar» för skilda diktare. Sålunda äro t. ex. Drachmann-sång-erna även stilistiskt skiljaktiga från dem, som skrivits till von der Reckes dikter, och dessa ha en annan karaktär än de som ha exempelvis Heidenstam som författare. Sin märkliga »impressionism», som Sjögren utbildat oberoende av Debussy, vilken f. ö. då (1887) ännu icke funnit sin stil, odlade han företrädesvis i förtoningar av Jacobsens, Heidenstams och Helena Nybloms dikter. I denna förmåga av karakteristik liksom i universaliteten i käns-loregistret står Sjögren som den förste i sv. tonkonst och i paritet med de främsta lied-kompositörerna överhuvud. Som främsta uttrycksmedel begagnar Sjögren en flödande, rikt inspirerad melodik av ädel karaktär, understödd av en färgskimrande, för den dåtida sv. musiken delvis ny har-monik, vilken alltid bevarar en måttfull prägel och aldrig blir självändamål. Hans form i de större verken är balanserad, och det lyriska elementet är även här det bärande och har dikterat såväl formgivning som innehåll. Det mus. språket är i dessa komp, icke så differentierat som i sångerna, ehuru den sista violinsonaten visar en omisskännlig orientering mot impressionismen i Sjögrens version. Som lyriker präglade Sjögren en hel epok i sv. tonkonst, vars verkningar ännu äro skönjbara. Verk för ork.: Festspel op. 28 (1892). 808