SJÖGREN, J. driver en Dug), Sechs Lieder aus Julius Wolffs »Tannhäuser» op. 12 (2 h., 1884), Fire Digte af Ernst v. der Recke op. 13 (1884; härur Alt vandrer Maanen), An Eine op. 16 (1886; med Lehn’ deine Wang’), Ro, ro ögonsten (Gellerstedt; 1886), Dikter af J. P. Jacobsen op. 22 (3 h., 1887; I Seraljens lustgård, Dröm, Alla mina drömmar...), I drömmen du är mig nära (T. Hedberg; 1890), Molnet (Heidenstam; 1891), Fyra nya sånger (1892; däribl. Saa standset og dér ... och I dödens tysta tempelgårdar), Silkesko over gylden Laest (Jacobsen; 1892), I de sidste öjeblikke (1898), Hur lätt bli människornas kinder heta (Heidenstam; 1899), Offene Arme und pochende Brust (J. Wolff; 1899), Vise konungars tåg (Emmy Köhler; 1899), Fem Fröding-sånger op. 34 (5 h., 1902), Der Gräfin Fluch op. 37 (1903), Tre män satte ut sin båt emot väst (Alvilde Prydz) op. 38 (1904), Hur ljuf den stund (T. Moore), Provence (Oscar Fredrik) och Orientale (V. Hugo) op. 43 (3 h., 1905), Kärlekssånger (Jane Ger-nandt-Claine) op. 50 (1909), Tolv små visor (Anna Maria Roos m. fl.; 1909), Skogen sover, ängen drömmer (Anna Wahlenberg) op. 67 (1909), Svarta rosor och gula (E. Josephson) op. 53 (3 h., 1911), Wenn nur ein Traum... och Die geheimnisvolle Flöte (båda av Li-Tai-Po) op. 54 (2 h., 1911), En gammal spelmans visa (W. Hagelstam) och Valsen med sorgens kavaljer (Jane Gernandt-Claine) op. 55 (2 h., 1911), Die Treppe im Mondlicht (Li-Tai-Po) op. 59 (1912), Sommaridyll och elegi op. 62 (1913), Fem dikter av Helena Nyblom op. 63 (1914), Min moder (Topelius) op. 65 (1917), Till Österland och andra sånger op. 66 (1917), Fyra sånger op. 68 (4 h., 1918) o. a. — En uppl. av samtl. sånger utg. med statsbidrag av Kungl. Musikaliska akad. och Fören. Svenska tonsättare (2 bd ff., 1950—51 ff.). Litt.: E. S. in memoriam (1918); T. Rangström, E. S. in memoriam (i Ord och bild 1918); N. Brodén, Förteckning över E. S:s tryckta kompositioner (i STM 1919); S. E. Svensson, E. S:s vokala lyrik... (i STM 1935); uppsatser i Musikmänniskor (1943). G. P. Sjögren, Josef, kyrkomusiker (f. 1901 18/5), sedan 1925 organist och folkskollärare i Malung, Kopparbergs län. S., som bl. a. avlade org.-ex. i Västerås 1917, kyrkosångarex. 1935 och högre musiklärarex. 1937 vid MK i Sthlm, har bedrivit forskningar rörande Västerås stifts orgelhistoria och bl. a. publ. Västerås . domkyrkas orgelverk och organister under fem sekler (i Julbok för Västerås stift 1950), De äldre organisterna i Westerås stift och Register på orgelbyggare i Westerås stift (i Västerås Stifts Organistförening 1900—1950; 1950) samt Orgelverken i Västerås stift... (1952). B. K. Sjögren, Karl Rudolf, finländsk tonsättare (1835—91), från 1861 piano- och sångpedagog samt körledare i Gamla-karleby. 811 S., som var brorson till J. L. Runeberg, blev tidigt föräldralös och adopterad, genomgick MK i Sthlm med fortsatta pianostud. för T. Stein i Reval. Han ansågs vara en av landets främsta pianister och företog på 1850-t. tills, m. violinisten C. J. Lindberg o. a. konsertresor i Finland. Utg. under sign. »Rudolf S....» ett 30-tal sånger och pianostycken. A. F. Sjömandsbruden, opera i 3 akter. Musik av S. Aspestrand till egen text. Uppförd ffg.: Gotha och Coburg 1894; Oslo 1907. — Huvudroller: Ragnhild (sopran), Thora (sopran), Harald (tenor), Gunhild (alt), Eivind (baryton), Thor (bas). Sjöstedt, Rosa, ->Grünberg-Sjöstedt. Skagerberg, Jonas Abraham Einar, tonsättare (f. 1876 16/n), musiklärare vid Växjö seminarium 1923—40. S., som avlade org.-ex. 1894, musiklärar- och kyrkosångarex. 1896 vid MK i Sthlm, stud, dessutom komp, för Ellberg och Lindegren samt vidare på statens tonsättarstip. 1903—04, 06 och 08 i Berlin, Paris och Khmn. Han har skrivit 2 symf. (1905 o. 45) o. a. ork.-verk, körverk m. m. G. M. Ska'gfield, S i g u r Ö u r, isländsk sångare, tenor (f. 189 5 20/6), sedan 1948 sångpedagog i Reykjavik. S. stud, för bl. a. V. Herold i Khmn samt i Tyskland, där han först var verksam, därefter en tid i Amerika; har även framträtt i Skandinavien och på Island. J. Th. Skakidiofoner el. rasselinstru-m e n t, bet. för de idiofoner, vilkas olika delar medelbart, dvs. genom deras bärares rörelser, slå mot varandra, varigenom mestadels ett helt komplex av korta, rytmiskt icke skarpt avgränsade bullerljud uppstå. Instr.-systematiken skiljer vanl. på följ, viktiga arter av s.: 1. Ra dr assel (ty. Rei-henrasseln): hårda små rasselkroppar, ss. djurklor, musslor och fruktskal, uppträdas på snören och anbringas vid dans på skilda delar av människokroppen (halsen, knät, vristen etc.), varvid de vid varje rörelse av dansaren slå mot varandra. — 2. Knipprassel (ty. Bündelrasseln): ett antal små rasselkroppar buntas ihop med snören och hängas antingen på samma sätt som ovann, instr. på kroppen el. svängas fritt i händerna el. fästas vid ett annat redskap. — 3. Glidrassel (ty. Gleit-rasseln): rasslorna uppradas, ss. hos ->sistrum, på en stav el. ring och glida vid spelarens skakande rörelser fram och åter. — 4. K ä r 1-r as sel (ty. Gefässrasseln): rasselkropparna äro inneslutna i ett kärl och slå vid spelarens skakningar såväl mot varandra som mot kärlets väggar. Som material tjäna hos de utom-eur. naturfolken bl. a. torkade fruktkapslar (t. ex. kurbitsrassel) el. små korgar (inom 812