SKALA afrik. hackbrukkulturen med kännedom om flätning), inom högre stående kulturer lera (äldre amer. kulturer) el. metall (t. ex. bjällran). — En variant av kärIrassel äro r ö r-och ringrasslen, dvs. rör och ringar, vilka fyllts med rasslande föremål. S. förekommo under tidigare kulturer över hela världen. I Europa äro de påvisbara sedan neolitisk tid. Som rad- och knipprassel understryka deras klang dansarens rörelserytm. Kärlrasslen och rasselstavarna kunna åstadkomma mångskiftande, även mus. klangeffekter. Som medel att fördriva fientliga demoner handhavas s. bland de utomeur. folken (Afrika, Amerika) ofta av medicinmännen och trakteras av dessa såväl vid kurerandet av sjuka som vid dödsfester och kultdanser. För att jaga bort skadliga andar gåvos de ofta åt små barn och ha på detta sätt så småningom övergått till att bli leksaker. E. E. Skala (av it. scala, trappa, stege; eng. scale, fr. gamme, ty. Tonleiter), en i enlighet med ett visst tonsystem el. efter vissa urvalsprinciper stegvis ordnad följd av toner, vanl. belägna inom en oktav och vanl. räknade nedifrån uppåt. S. är en rationell och abstrakt uppställning av ett tonförråd och skiljer sig därmed principiellt från begreppet modus (->~Modus 1), som mera omedelbart har anknytning till ett levande melodimaterial (melodi -formler). Även s:s toner kunna dock självfallet vara bärare av differentierade melodiska funktioner. Hos de utomeur. naturfolken kan man icke tala om s. i modern västerl. mening. Deras sånger följa visserligen allm. gestaltningsprinciper, men dessa kunna i regel icke abstrahe-ras i en formel av skaltyp. S. i eg. mening förekomma först hos kulturfolken, medan naturfolkens »skalor» äro helt avhängiga de mel. gestalterna och på intet sätt bindande för en hel stam el. ett visst folkslag. Tonstegen uppvisa icke fixerade storlekar. T. o. m. inom en och samma sång kunna intervallstorlekarna variera. Intonationen skiftar fördenskull på ett sätt, som motsvarar melodins »variationsbredd» från strof till strof och från sångare till sångare. Fasta intervallbildningar och därmed även s. i överensstämmelse med ovanst. definition uppstå först i intimt samband med instr. företeelser. Tonerna hos ett visst instr. bilda ett bestämt urval ur den oändliga följden av möjliga toner. De utgöra ett tonsystem resp, ett tonmaterial, varur den spelande kan välja toner efter den avsedda melodins fordringar. I överensstämmelse härmed har på den jämförande musikforskningens område införts en uppdelning av olika skaltyper, som kan sägas ha generell giltighet. I första hand skiljer man mellan materialskala och b r u k s sk a- 813 1 a. Med material-s. avses samtl. toner, som praktiskt utnyttjas inom ett visst tonsystem. Med bruks-s. menas de olika urval av toner ur material-s., som komma i praktiskt bruk i enskilda mel. el. typer av mel. I nutida västerl. musik utgör alltså den 12-toniga kroma-tiska s. en material-s., medan dur- och moll-s. äro bruks-s. Vidare arbetar musiketnografin bl. a. med begreppet instrumentskala för sådana skaltyper, som äro direkta produkter av ett visst instr:s fasta stämning, och som uppvisa hela det tonmaterial, som står den spelande till förfogande. Mellan dessa tre arter av s. finnas många betydelsefulla relationer. Antalet toner i en material-s. (inom oktaven) varierar från 7 till 24 (det moderna kvartstonssystemets material-s.). Även inom den ind. och arab.-islamska musiken finnas material-s. med flera än 12 toner. I Indien har man t. ex. systemet med 22 sruti, i Orienten förekomma uppdelningar av oktaven i 17 resp. 24 toner. Det vore dock missvisande att bet. dessa tonmaterial på 17 resp. 24 toner ss. tredjedelstons- och kvartstonssystem i modern mening. Detta finmaskiga tonnät har ingenting med temperatur att skaffa, det har i stället till uppgift att ge de inom den 12-toniga systemet vanl. intervallen en större differentiering. Bruks-s. ha i regel ett färre antal toner, mycket ofta 5 (pentatonisk s.) el. 7. Antalet och anordningen av skaltoner dvs. storleken och stämningen av intervallen mellan dem, är beroende av det tonsystem, som ligger till grund. För en utförligare redogörelse för dessa förhållanden ->Tonsystem. De inom den västerl. musikodlingen viktigaste skaltyperna äro kyrkotonerna samt dur-och moll-s. Kyrkotonerna äro emellertid icke att betrakta som s., just emedan de modala dragen där äro starkt framträdande (->Mo-dus 1, Kyrkotoner). Den sedan ett par årh. tillbaka grundläggande s. i västerl. musik är den diatoniska sjutoniga dur-s.: cdefgahc 1 1 V2 1 1 1 V2 (_>Dur), där den första tonen fungerar som grundton (->Grundton, Tonalitet). Genom transposition till vilket som helst läge inom den 12-toniga material-s. erhålles 12 olika dur-s. (->-Tonart). Likartat är förhållandet med den andra grundtypen av s., moll-s. (->Moll). — Andra ex. på urvals-s. äro heltons-s. (c-d-e-fiss/gess-giss/ass-Aiss/b) och pentatoniska s. (t. ex. f-g-a-c-d; ->Pentatonik); härtill kunde fogas vissa andra urvals-s. av »exotisk» art, t. ex. de s. k. »zigenar-s.», men även de ha vanl. i likhet med kyrkotonerna modal karaktär. Litt.: V. de Rubertis, La scale musicale (i RMI 1922); A. H. Fox Strangways, Scales (i ML 1926); N. Slonimsky, Thesaurus of scales... (1947); E. Briner, Costruzione geome-trica delle principali scale musicali (i RMI 1949). I.B-n;E.E. 814