S O N ATIN pågått åtsk. decennier. Tyvärr har klarläggandet av denna process i någon mån hämmats av att man ofta anlagt ett ensidigt evolu-tionistiskt betraktelsesätt, varigenom många av de formtyper under ca 1720—60-t., som förete med s. gemensamma drag, stämplats ss. i olika avseenden »primitiva» sonatformer. De olika formella principer, som i s. ingått en idégemenskap och därigenom erhållit nya betydelser, voro, tagna var för sig, i själva verket tillfinnandes inom det tidigare 1700-t :s formflora. En av de fundamentala utgångspunkterna fanns i den tvådelade dans-(vis-) formen; här vågar man sannolikt tala om ett utvecklingsmässigt samband enl. följ, schema. (X bet. främmande tonart): I A .1. A’ (A) .1 Tvådelad dansfoi'm: _____D *1 X_______T I Exposition . Genomföring Repetition । * T D p X ------T * I Hos t. ex. Haydn ger just förekomsten av repristecken för båda formdelarna onekligen ett visst stöd åt detta samband; sedermera bortföll repristecknet för den andra delen samtidigt som tredelningen accentuerades, under det att repristecken för expositionen bibehölls ända fram till senare hälften av 1800-t. Vad tredelningens princip beträffar torde den kunna sättas i visst samband med dacapo-arian. Den logiskt slutna storkadensen, möjliggjord genom dur/moll-tonalitetens fullst. seger, hade i sin tur redan förverkligats i fugan. Också en annan av s:s allra viktigaste delprinciper, den tematiska kontrasteringen, existerade redan tidigare, näml, på konsertens område. Den betydelsefullaste uppgift som återstod synes sålunda ha varit att förena den från den tvådelade dansformen härledda, alltmera deciderat tredelade, storformen med den tematiska kontrastens princip genom att ge expositionens två viktiga tonartsplan (T och D, el. T och Tp) var sin tematiska gestalt. De första viktiga strävandena och resultaten i denna riktning återfinnas under 1740-och 50-t.; sin fullmogna utformning och erkända position som formell huvudprincip erhåller s. under de därpå följ. 3 decennierna, främst genom Haydn och Mozart. Genom Beethoven vidgas dess format för att ge ökat utrymme åt det dramatiska elementet (särsk. i genomföringen och i codan, som stundom växer ut till genomföringsartad självständighet). Under romantiken, som övertar s. som färdig formtyp, undergår s. genomgripande förändringar, av vilka endast några av de viktigare kunna anges. I talrika fall sker, trots att formschemat bibehålies, genom betoning av lyriska och klangliga moment en uppluckring av s:s strukturella logik, varvid i viss utsträckning emotionella och stämningsska-pande faktorer i stället inträda ss. sammanhållande krafter. I och med övergivandet av den statiska, avrundade storformen som ideal 859 leda de dynamiska formkrafterna till genomgripande förändringar av s:s proportioner och inre förloppskurva, något som kan spåras redan hos Schubert och framför allt utmärker Bruckners hela symf. produktion. Slutl. måste i detta sammanhang också nämnas, att romantikens strävan efter en hela satscykeln omfattande enhetlighet också påverkar den enskilda satsens formgivning. Detta är märkbart redan i och med att satserna förenas med varandra utan avbrott och så snart tematiskt material från en sats utnyttjas även i andra; i ännu högre grad gäller det ifråga om »ensat-siga» symf., där s:s principer och den cykliska satsföljden på något sätt ingått en fullst. förening. S. har dessutom lagts till grund för symf. dikter, där den individuella formen är produkt av en kombination av s:s typiska drag och ett utommus. idéinnehåll el. programförlopp. — Jfr (även ang. litt.) art. Form, Sonat, Symfoni, Symfonisk dikt. I. B-n Sonathn (it. sonati'na), dim. av sonat, är en sonat i litet format, vanl. med tre el. två satser. Genomföringen i den so-natformade första satsen är i regel starkt förkortad el. helt utlämnad. Många s. ha tillkommit i ped. syfte och äro därför avsiktligt relativt enkla och tekniskt överkomliga, men bet. har också använts för verk med höga konstnärliga anspråk. Omkr. och närmast efter 1700 förekommer namnet s. dels i kammarmus. sammanhang, dels ss. rubrik på ensemblesatser av inledande karaktär (t. ex. i J. S. Bachs kantat »Actus tragicus»). En blomstringstid för den lätta klaver-s. inträffade i slutet av 1700- och början av 1800-t. (med bl. a. Clementi och Kuh-lau), och samma genre har i våra dagar upp-levat en påtaglig renässans, icke minst i de nord, länderna med L.-E. Larsson, H. Saeve-rud, J. Jersild, S. Palmgren, E. von Koch, H. Rosenberg, G. de Frumerie, N. Björkander m. fl. En piano-s. av unik konstnärlig kvalitet är Ravels s. fiss-moll. — Också för vl. och piano ha skrivits s., bl. a. av Schubert, Dvorak och Sibelius. L B-n Sondershausen [zå'ndorsha°zan], stad i Thüringen, mell. Tyskland (omkring 11600 inv. 1939), som musikort främst känd genom sin symfoniork. och sitt MK. S., som omnämnes som stad 1368, följde under medeltiden den vanliga linjen i de ty. småstädernas musikutveckling med odlingshär-dar i kyrkorna och stadspiparskrået. Då S. vid 1600-t :s slut blev furstlig residensort, kom hovet i centrum för musiklivet: ur de instrumentala och vokala resurserna från 1500-t:s förra hälft utvecklades ett regelrätt hovkapell. Till detta kom 1704 en »Hautboistencorps», som, ehuru urspr. militärork., alltmer anlitades i hovkapellet. Viktigt blev ett framträdande 1801 av denna »corps» under klarinettisten Hermstedt 860