STARS AND STR1PES Stang, Erika, norsk pianist och tonsättare (1861—98), stud, för Agathe Backer Gröndahl och Heinrich Barth; känd för pianostycken (Menuet, Bryl-lupsmarsch) och stämningsfulla sånger ss. Vaarvise o. a., ofta med religiöst innehåll. M. K. Stang, Lauritz Christian, norsk tonsättare (f. 1903 8/n), eg. affärsman, som tonsättare huvudsaki. autodidakt. S. gr. och ledde ett av de första no. jazzbanden (1920) och dirig. Studenterork. 1933— 34. Har skrivit Menuett, Solitude, Kveld, Af-tenstemning (alla 1938), Elegisk sang, Polo-naise, Höstsang, Norsk dans (alla 1939) och Fra en gammel stue (1940) för ork. samt sånger m. m. H. K. Stangenberg, Harry, operaregissör (1893—1941), 1. regissör vid K. teatern i Sthlm 1919—26 och från 1937. Regiassistent vid K. teatern 1913—14, hos M. Reinhardt i Berlin 1914—15 och vid Hof-oper i München 1915—16 kom S. som överregissör till Stadttheater i Bern (1916—17) och var därefter anställd vid A. Nikischs operaturné 1917 samt vid operorna i Frankfurt a. M. och Riga. Av R. Strauss kallades han 1922 att sätta upp Figaros bröllop vid Salzburg-festspelen och på Staatsoper i Wien; knöts 1927 till Stuttgart, där han var överregissör till 1933 och bl. a. iscensatte ett flertal moderna operaverk. Åren 1933—36 var han gästregissör vid Oscarsteatern i Sthlm och vid Svenska teatern i Hfors (operetter). S. var den förste sv. regissör, som från början helt ägnat sig åt operaregi, och hans skapelser präglades av gediget kunnande, kultur och mus. inlevelse. — G. 2. ggn 1922—29 m. operasångerskan Göta Ljungberg. G. P. Stang Mathisen, Kitty, ->Hedenskou. Stannus, Edris, ->de Valois, Ninette. Stanske [Jta'n-], Heinz, tysk violinist (f. 1914 V12), sedan 1944 lärare vid MH i Heidelberg. S., som deb. vid 8 års ålder, har stud, för Flesch m. fl och från 1937 företagit eur. konsertturnéer. H. M-g Sta'ntipes (prov, estampida, fr. estam-pie, it. stampita), en form av enstämmig instrumentalmusik under medeltiden; dess historia är dunkel. Enl. en äldre tolkning av H. J. Moser skulle namnet kunna härledas ur lat. stante pede ludere (spela på stående fot) och därvid åsyfta ett virtuost och konsertant instrumentalspel inf Yr ett sittande auditorium. C. Sachs anser emellertid, att ordet går tillbaka på det fran-kiska stampön, varav följer, att s. urspr. skulle ha varit ett slags stampdans. Då den i allmänhet, liksom den närstående ->ductian, an 897 sågs som mycket svårdansad, övergick s. så småningom till att bli en ren instr. musikform. Som sådan omnämndes den av bl. a. J. de Grocheo, vilken särsk. framhöll dess brist på markant rytm. Möjl. har s. uppstått ur bal-latan, som på 1300-t. både sjöngs och dansades. Enl. A. Tempo (1332) kallades vanl. mittsektionerna i ballatan pedes. I vissa fall kunde dessa kompletteras med ytterligare några avsnitt med samma meter och omfång som pedes. Dessa tillägg gingo under benämningen stantiae, och s. skulle således i detta fall vara en nomenklatorisk pleonasm. Huruvida den språkligt sett har samband med ->estampien är ovisst, ehuru formerna i mus. hänseende voro identiska. S. har under benämningen estampie upptagits inom nutida tonkonst t. ex. av amerikanen Alan Hovaness i symf. Saint Vartan (1950—51). Litt.: P. Aubry, Estampies et danses royales (1906); J. Wolf, Die Tänze des Mittelalters (i AMW 1918—19); H. J. Moser, Stantipes und Ductia (i ZMW 1919/20); J. Handschin, über Estampie und Sequenz (i ZMW 1929/30); C. Sachs, Eine Weltgeschichte des Tanzes (1933; eng. uppl. 1937); L. Hibberd, Estampie and stantipes (i Speculum 1944; m. litt.-hänvis-ningar). B. Hbs Starck, Ingeborg, ->von Bronsart. Starktonstämmor, en grupp labialstäm-mor i orgeln med kraftig tonangivning. Denna erhålles genom större kärnspalter än normalt i kombination med en riklig lufttillförsel. De anblåsas vanl. med luft av normalt tryck. S. betecknas stark-tonflöjt, -gamba etc. (Jfr Högtrycks-stämmor.) B. K. Starokado'mskij, M i c h a i 1 Leonido-vitj, rysk tonsättare (f. 1901 13/7), stud, vid MK i Moskva komp, för Mjaskovskij och orgel för Goedike. S:s stil präglas av klassicistiska drag och är delvis påverkad av Hindemith. Utanför Sovjetunionen är han mest känd genom sin konsert för ork. (1933), som bl. a. spelats i Frankrike, England, USA och Sverige. Verk: Operan »Sot» (1933), operetterna »Tre möten» (1942) och »Den glada tuppen» (1943) jämte skådespels- och filmmusik; symf. nr 1 (1941), uvertyr (1942), »Barnsvit» (1930), »Festmarsch» (1942); orgelkons. (1932), vl.-kons. (1937), verk för blåsork.; 2 stråkkvart., kvart, f. oboe, vl., va och vlc., en pianosonat o. a. pianostycken, körverk, barnsånger m. m. M. S. The stars and stripes forever [Öa sta/z änd straips fåre'va], eng., »stjärnorna och ränderna för evigt», marsch av J. P. Sousa 1897. Kompositionen, vars titel syftar på Stjärnbaneret, har fått en nära nog off. ställning. 898 29. Musik. IV.