STRAUSS, R. leben op. 40 (1898) och Sinfonia domestica op. 53 (1903), överger Strauss sina litterära ämneskretsar för att i stället placera sig själv och sin omgivning i centrum för »handlingen». Båda komp, äro koncipierade som symfonier, och båda komplettera varandra. Mot det överdimensionerade, tonalt frigjorda självförsvaret i blev ett misslyckande, men under hela sitt liv brottades Strauss med nya lösningar på operans mångskiftande problem. Hans nästa arbete i genren, den aggressiva »nyckeloperan» Feuers-not (E. von Wolzogen; 1901) betyder såväl ett avreagerande av Wagner som en pamflett mot Strauss’ motståndare i München och utgör i Heldenleben står den mer »borgerligt» förankrade Domestica, präglad av överskådlig klarhet. Den diskrepans mellan innehåll och medel, som förefinnes i Sinfonia domestica, mildras dock genom Strauss’ fina ironi och humor. Sin avslutning fingo de symf. dikterna i Eine Alpen-sinfonie op. 64, fullb. 13 år senare, där Strauss medvetet avstått från varje djupare innehåll för att i stället låta sin klangfantasi bygga upp en skimrande naturmålning, som endast har till syfte att fängsla med sin bildprakt. Med Eine Alpensinfonie upphörde Strauss’ orkestrala alstring för lång tid framåt. Den närmaste anledningen härtill var, att tonsättaren sedan mer än 10 år helt givit sig musikdramatiken i våld. Redan 1893 hade han med det självbiogr. musikdramat Guntram (egen text) sökt fortsätta i Wagners spår. Resultatet 965 mycket en parallell till både Till Eulenspiegel och Ein Heldenleben. Feuersnot blev ingen framgång men pekar dock framåt mot de verk, med vilka tonsättaren grundade sin ryktbarhet som musikdramatiker, Salome och Elektra, den senare den första frukten av samarbete med diktaren Hugo von Hofmannsthal, vilket bestod under den sistn:s återstående levnad. Med Salome (1903) till O. Wildes kusligt fascinerande drama skapade Strauss en i flera avseenden ny operastil, där koloriten blivit det essentiella, och där sångstämmorna endast äro levande instrument i ork. Ny var även den suggestiva kraft, som sammansvetsar allt i denna »symf. ballad» till en enhet: tematik, harmonik, rytm och motivarbete. I Elektra (1906—08) fullföljer tonsättaren linjen från Salome i dess yttersta konsekvenser: Elektra är 966