STÄMTON op. 108 (1934) och Heitere Sinfonie op. 113 (1947), kammarmusik, pianostycken o. sånger. Stål, Fanny, pianist (1821—89), vars »föredrag å piano» i Sthlm 1850 trol. var de första solokons, i nutida bemärkelse någon instrumentalist givit där. S. stud, för Bauck och van Boom samt — ev. som ende svensk — för Chopin i Paris. Hon konserterade även på kontinenten (bl. a. i Berlin 1846) och ackomp. vid flera tillfällen Jenny Lind. — Litt.: Å. Brandel, Chopin i Sthlms musikliv ... (i Musikvärlden 1949). Å. B. Ställföreträdande klanger ->Funktions-lära, sp. 409. Stämcrescendo -> Registersvällare. Stämföring kallas tekniken att i fler-stämmig sats kombinera fl. samtidiga melodilinjer (el. de enskilda stämmornas rörelser i ackordisk sats) enl. vissa normer och föreskrifter. Betr, stämföringsregler ->-Satsregler och -förbud; jfr vidare Harmonilära, Kontrapunkt. Stämgaffel, i sin vanliga form bestående av en fyrkantig stålstav, böjd i U-form, och med ett skaft fäst i den böjda delen. Den tillskrives den eng. hovmusikern John Shore (1711). Anslås s. mot ett hårt föremål el. med en filthammare, avger den en långsamt avklingande ton med av s:s dimensioner bestämd tonhöjd. Denna ton består förutom av grundtonen av en serie oharmoniska övertoner, vilka dock ligga avsevärt högre än denna (lägsta övertonen har en frekvens, som är 6,2 ggr högre än grundtonens), och vilka snabbt dämpas, särsk. om anslaget ej varit hårt. Man kan även erhålla harmoniska övertoner, vilka bildas genom osymmetri i rörelsen hos luftpartiklarna mellan s:s skänklar. Övertonerna äro emellertid av ringa betydelse, och man har hos s. en praktiskt taget ren sinuston. För att förstärka det avgivna ljudet kan man fästa s. på en resonanslåda, avstämd till s:s grundton. S. kan utföras för frekvenser mellan 16 och 100 000 perioder per sekund, således hela det hörbara området och ett avsevärt område däröver. Dess frekvenskonstans är mycket stor och föga påverkad av den omgivande luftens täthet, fuktighetshalt o. d. Ändringen av frekvensen med temperaturen uppgår för en s. av stål endast till 0,00010 per 1° C. S. utgör därför en. mycket praktisk, lätt medförbar och lätthanterlig normal för tonhöj dsbestämning. På grund av sin stora stabilitet i frekvenshänseende har s. även funnit en vidsträckt mätteknisk användning. Den inkopplas då vanl. elektromagnetiskt som frekvensbestäm-mande element i en elektrisk svängningskrets, vilken kan användas som frekvensnormal, för mätning av korta tidsintervaller m. m. U. Ä. Stämkorsning föreligger så snart en viss stämma i en flerstämmig sats med en el. flera toner rör sig ovanför en normalt högre stämma el. omvänt under en normalt lägre stämma, t. ex. när tenorstämman i en korsats går högre än altstämman, när 2. violinen i en stråkkvartett går lägre än altviolinen osv. Inom den elementära undervisningen i harmonilära och kontrapunkt, där stränga stämföringsregler upprätthållas, är det brukligt att undvika s. I konstmusiken har s. emellertid varit vanlig; i äldre polyfon musik ansågs s. t. o. m. kunna upphäva parallellförbuden (ex. |Xj). Såväl då som senare har s. dessutom i hög grad utnyttjats dels för att uppnå smidiga ackordförbindelser med bevarande av stämmornas självständighet, dels för att uppnå särsk. klangverkningar genom att tillfälligt föra en viss stämma i ett mindre vanligt läge. I. B-n Stämlucka, -slits, detaljer i orgelns labialpipor (->Orgelpipa). Stämma (ty. Stimme, eng. voice, fr. voix; betr. 2 och 3 dock eng. och fr. part), i flera mus. sammanhang brukad term. 1. ->-Människorösten, Sång. — 2. I komposi-tionsteknisk betydelse den för varje instr. el. röst (ev. endast teoretiskt tänkta) självständiga mel. linjen el. rytmföljden, som tills, m. övriga stämmor bilda den mus. satsen. Sålunda talar man t. ex. i modernare 4-st. kontrapunktisk sats om sopran-, alt-, tenor- och basstämma. — 3. I ensemblemusik bet. för de separat utskrivna partierna av en komp., vilka äro avsedda att framföras av ett och samma instr., t. ex. violinstämma, flöjtstämma, pianostämma, solostämma etc. — 4. I orgeln dets. som ->orgelstämma. G. P. Stämning ->Normalton, Temperatur. Stämton. 1. Den ton, till vilken musikinstrument stämmas (->Normalton). — 2. Grundtonen i fortlöpande tal och sång, med avseende på tonhöjden av samma frekvens som stämbandssvängningarna men med avseende på ljudstyrka även beroende av förloppen i munhålan och övriga delar av röstorganen. S. ligger för tal hos män mellan 85 och 230 perioder per sekund (p/s), för kvinnor och barn mellan 170 och 400 p/s. Betr, sångstämmor är s:s omfång för en bas 85—320 p/s, tenor 130—435 p/s, alt 170—640 p/s och sopran 250—860 p/s. S., som varierar med talets innehåll, blir bärare av satsmelodin och inflexionen till skillnad från formanterna (->Människorösten), som ha ett för varje talljud ung. fixerat ton-höjdsläge och som ange röstens sonora karaktär. S. får härigenom en språkligt, fonetiskt 997 998