SUTER Bland tonsättarnamnen i S:s utgåvor märkas T. Cre(c)quillon, N. Gombert, C. Goudimel, Orlando di Lasso, J. Mouton, C. de Rore och A. Willaert. Av egna verk utgav han bl. a. Premier livre des chansons a trois parties (1544; UUB). I. S. Suter [zo:'tar], Hermann, schweizisk tonsättare och dirigent (1870—1926), känd bl. a. genom oratoriet Le laudi di San Francesco d’Assisi... op. 25 (1924). — Hdr vid univ. i Basel 1913. S. var elev till H. Huber o. a. samt vid MK i Stuttgart och Leipzig; blev 1896 lärare vid MK i Zürich och 1897 dirigent för Stadtsängerverein Winterthur. Från 1902 verksam i Basel, var S. ledare av Orch. der Allgemeinen Musikgesell-schaft och dirigent för bl. a. Gesangverein; dir. för Musikschule und Kons. Basel 1918— 22. Han skrev symf. d op. 17 (1913), vl.-kons. A op. 23 (1924), talrika körverk m. ork. och a cap., 3 stråkkvart., D op. 1, ciss op. 10 och G op. 20 (1901, 10, 21), orgel- och pianostycken, sånger m. m. — Litt.: W. Merian, H. S. (1936; m. verkfört.). A. L-ll Suter [zo/tar], Robert, schweizisk tonsättare (f. 1919 30/i), lärare i musikteori vid MK i Bern 1945—50, därefter vid musikskolan i Basel. S., som stud, vid MK i Basel för Müller von Kulem och Geiser, har skrivit scenmusik ss. Der fremde Baron (efter Molière; 1951), Ly-rische Suite för vl. o. stråkork. (1944), Kleines Konzert för piano o. kammarork. (1948), svit för stråkar (1949) och kammarmusik, bl. a. Musikalisches Tagebuch nr 1 (1946) och 2 (1950) för soloröst och 7 instr. m. m. G. M. Sutermeister [zo/tarmaistar], Heinrich, schweizisk tonsättare (f. 1910 12/s), främst känd genom färgstarka och sceniskt verkningsfulla operor. Urspr. filolog stud. S. musik i München under bl. a. Courvoisier och Orff och var 1934 —35 solorepetitör vid operan i Bern. Som tonsättare är S. alltigenom dramatiker med ovanlig blick för teaterns möjligheter och det sceniskt väsentliga. Hans operor utmärkas av sträng koncentration och klar, plastisk ut formning. Tonspråket präglas av uttrycksfullhet och elementär slagkraft, stora spännings-bågar och fritt, vanl. homofont musicerande. Inflytelserna från Verdi äro tydliga, främst i de tidigare verken. De senare operorna förete en för S. egenartad blandning av raffinemang och primitivitet, förenad med storlinjig enkelhet och lapidariskt uttryckssätt. 1015 Efter den med sparsamma medel gestaltade radiooperan Die schwarze Spinne (1936; sv. radio 1952; omarb. till scenisk opera S:t Gallen 1949) vann S. sin första operaframgång med Romeo und Julia (efter en novell av G. Keller; Dresden 1940), liksom den svagare Die Zauberinsel (efter Shakespeares Stormen; Dresden 1942) hållen i traditionellt formad Verdi-stil. Ett försök att finna nya vägar inom konstformen utgjorde Niobe (libretto av brodern Peter S.; Zürich 1946), där all tonsymbolik är bannlyst och handlingen koncentrerats på det mänskligt—själsliga. Uppbyggnaden är fast och S:s klangliga raffinemang uppdrivet till högsta potens. Samma linje har tonsättaren följt och förstärkt i Raskolnikoff (text efter Dostojevskij av brodern; Sthlm 1948), en av hans största sceniska framgångar, medan den följ. Der rote Stiefel (Röda stöveln, Sthlm 1951) i sin uppläggning visar mot arkai-serande drag i äldre moralitet och skolkomedi. Av S:s verk utom scenen, vilka dock sträva mot dramatiska accenter, må framhävas de båda kantaterna Andreas Gryphius för kör a cap. (1938) och den melodiskt plastiska, episka Kantate 1944 (1946; bl. kör och 2 pianon), som även utmärker sig för sin djärva körstil. Starkt experimentella äro 7 Liebesbriefe för tenor och stråkar (1937). Bland instrumentalverken ha särsk. uppmärksammats ett Divertimento för stråkork. (1937), S:s kanske oftast spelade ork.-komposition, samt symf. Die Alpen. Verk (u. n.): Danspantomimen Das Dorf un~ ter dem Gletscher (Karlsruhe 1937), balladerna Die Füsse im Feuer (C. F. Meyer) och Das Fingerhütchen (Berlin 1950); pianokons. (1944), Orazione för piano och ork. (1951), kammaroratoriet Jorinde und Joringel (1936), kantaten Max und Moritz (W. Busch; 1951; bl. kör m. 4-händigt piano), 6 barocksånger för tenor, damkör och instr. (1934), mässa för unison kör a cap., Davids 70. och 86. ps. för låg röst och orgel o. a. vokal verk; Konzertstück för vl. och piano (1937), pianostycken ss. en sonatin, Ca-priccio o. a. Litt.: Spec.-nr av ZfM 1942; W. Schuh, H. S. (i förf:s Kritiken und Essays 3, 1948); art. i SchwM 1948—50, ÖM 1948 o. Melos 1949. G. P. Swahlberg, Matthias, orgelbyggare (1730—1800), lärjunge till J. Gren och P. Stråhle. S. var son till organisten i Västanfors M a-thias S. d. ä. (1682—1747), som bedrev orgelbyggeri i mindre omfattning. Efter orgelbyg-gareprivilegium 1765 inledde han samarbete med den då även privilegierade Nils (Niclas) Söderström (1730—1813), organist i Sala 1759—67 och i Husby från 1780. De båda kompanjonerna, huvudsaki. verksamma i Västmanland, Dalarna och Uppland, hade ofta olika uppdrag. (S. biträdde t. ex. även O. Schwan.) Deras första gemensamma arbete synes ha varit en renovering av J. N. Cahmans orgelverk i Uppsala domkyrka (1765), och ett bevarat är orgeln i Jumkils kyrka från 1770. 1016