Sv EN D SEN lade han en enastående aktivitet och omskapade kapellet till en fullt modern ork., i nivå med de bästa i Europa. Som ork.-ledare var han överlägset lugn och behärskad och demonstrerade inga originella personliga uppfattningar. Med sin myndiga men älskvärda personlighet vann han ork.-medlemmarna för sig och sammansvetsade ork. till en obrytbar enhet. Vid programvalet sörjde han för god balans mellan gammal och ny musik. Han gav även symf.-kons. samt gästdirig. i de flesta större städer, överallt erkänd som förträfflig ork.-ledare. Dirigentverksamheten tog emellertid så mycket av Svendsens tid och krafter i anspråk att han fick föga tid över för komp. Under sina sista år led han också starkt av ohälsa. År 1887 arbetade han på en symf., som aldrig blev avslutad; 1892 skrev han en del tillfällighetsmusik i anledning av Christian IX :s guldbröllop, 1894 Andante funèbre, men i ingen av dessa komp, når han upp till sin tidigare nivå. Svendsens stil och verk. Svendsens största mus. upplevelse i ungdomen var, då han 17 år gammal hörde en symf. av Beethoven. Under Arnolds vägledning genomgick han Beethovens och Mozarts verk, och under studietiden i Leipzig gjorde han den grundliga bekantskap med wienklas-sicismen, som skulle bli avgörande för hela hans utveckling. Men även Schumann, Ber-lioz, Liszt och Wagner satte sin prägel på hans tonspråk, och han använde också rytmer och mel. vändningar som voro inspirerade av no. folkmusik. Som instrumentatör var han en föregångsman. Han utnyttjar till det yttersta instrumentens egenheter, ställer instrumentgrupper mot varandra och uppnår en enastående spirituell och klangskön ork.-behand-ling, som t. o. m. i de starkaste fortissimon är ljus och luftig. Särsk. mästerligt behandlar han stråkarna, t. ex. i pizzicaton. Motiven äro inte alltid originella men han visar en stor uppfinningsrikedom i deras utarbetande. Formen är klar och logisk med fasta konturer, tankarna växa organiskt till bredd och storhet. Harmoniken är växlingsrik utan att förlora en fast inre enhet. Han använder gärna sekvenser och aiterationer, och även när han håller sig inom klassicismens och romantikens råmärken verkar harmoniken ny och originell. Han begagnar ofta synkoperade rytmer och polyrytmiska effekter med fin kombinationsförmåga. Den 1. symf., D-dur, op. 4, är ett förbluffande moget verk, och Svendsen fyller den klassiska formen med utpräglat originellt innehåll, instrumentationen är bländande. B-dur-symf. op. 15, skriven i Oslo 1876, är hans huvudverk, både tekniskt och innehållsmässigt ett mästerverk. VI.- och vlc.-kons. tillhöra hans svagare arbeten: de bjuda solisten alltför små och ointressanta uppgifter och ha icke kunnat behålla sin plats på konsertprogrammen. Hans programmusik står icke heller 1027 alltid på höjden av hans andra ork.-verk; med sin starka personlighet och sin förankring i klassisk musik hade han svårt att underordna sig ett programmatiskt förlopp. Ett undantag är »ork.-legenden» Zorahayda op. 11 med sina orientaliska klangverkningar. En rad verk komp, till Kunstnerforen. i Oslo nå högt i hans produktion, främst den eldiga och pompösa Fest-Polonaise op. 12. En särställning bland ork.-verken intar vl.-romansen op. 26, som har gjort sitt segertåg över hela världen och finns i otaliga utgåvor och arr. De 4 rapsodierna bygga på no. folkmel. Redan genom urvalet och sammanställningen av mel. har Svendsen förstått att skapa kontrast och omväxling, som ytterligare understrykes av den känsliga behandlingen av melodierna i långsamma tempi och den överströmmande humorn i de många fantasifulla infallen i dansmeks instrumentation. Bland kammarmusikverken visar redan stråkkvart, op. 1, som skrevs under elevtiden i Leipzig, överlägsen teknisk och formell säkerhet. Med okt. op. 3 skapade han ett verk, rytmiskt och harmoniskt överströmmande rikt, lika daggfriskt idag som första gången det framfördes. Svendsen har skrivit några få romanser och manskvartetter, stämningsfulla och med målande uttryck för diktens innehåll. Aften-röster för manskör är en av de populäraste i Norge på detta område. Bland sångerna är Sérénade venitienne mest känd. Scenisk musik: Baletten For aar et kommer (Hivers et printemps; Khmn 1892). Verk för ork.: 2 symf.: D, op. 4 (1865—67) och B, op. 15 (1876), uvertyr till B. Björnsons drama Sigurd Slembe op. 8 (1871), Carneval i Paris op. 9 (1872), Zorahayda, legend, op. 11 (1873), Norsk Kunstnerkarneval (Bryllup paa Dovre) op. 14 (1874), Romeo und Julie op. 18 (1876), Rapsodie norvègienne 1—4, op. 17, 19, 21 och 22 (1872—77), Sörgemarsch over Konq Carl XV op. 10 (1872), Fest-Polonaise op. 12 (1873), Kroningsmarsch op. 13 (1873; vid Oscar II:s och Sofias kröning i Trondheim), Rödnaeseriddermarsch op. 16, Polonaise nr 2, D, op. 28 (1881), Prélude, Andante funèbre (1894); vl.-kons. A, op. 6 (1870), Romanse för vl. och ork. op. 26 (1881), vlc.-kons. D, op. 7 (1871); talrika danser och marscher samt bearb. för ork., däribl. 2 schwedische Volks-melodien, Säterjentens söndag (1878) och 2 is-ländische Melodien, alla för stråkork. Körverk m. ork.: Kantate til Af slöringen af W ergelands-Monumentet (Björnson) op. 25 (1881), Kantate ved Christiania Univ:s Fest i Anledning af D. D. K. K. H. H. Gustaf og Victorias Formaeling (L. Dietrichson) op. 29 (1881), Kantate til Holbergjubilaeet (H. Drachmann) op. 30 (1884) och Festkantate i Anledning af Kong Christian IX og Dronning Louises Guld-bryllup (V. Bergsöe) op. 32 (1892). Kammarmusik: Stråkkvint. C, op. 5, 2 stråkkvart.: a, op. 1 och op. 20 (förkommen), oktett, A, op. 3 (1866); kör- och solosånger. 1028