SVERIGE Roman (»Den svenska musikens fader») och Franz Berwald, vilka bägge dock givetvis hämtat inspiration av utländsk musik. Under intryck av den sv. folkmusiken och nationalromantiska strömningar i andra länder växte under 1800-t:s senare hälft fram en till stor del på sv. folkton grundad konstmusik. Under 1900-t. ha sv. musiker i större utsträckning än förut orienterat sig åt fr. och eng. tonkonst men även starkt påverkats av den samtida musiken i de övriga skand. länderna och Finland samt av de mera internat. betonade riktningarna inom den nyaste musiken. Folkmusik. Från början av 1800-t. har sv. folkmusik i stigande grad uppmärksammats och utnyttjats. Folkvisor insamlades av Drake, Eggert, Haeffner, Struve m. fl. och antologier (m. pianoackomp.) utgåvos av E. G. Geijer—A. A. Afzelius (Svenska folk-visor från forntiden, 3 bd 1814—16) och L. Rääf—A. I. Arwidsson (Svenska fornsånger, 3 bd 1834—42). Under senare delen av seklet vändes intresset mera åt instrumental folkmusik (låtar), ehuru in-samlare som L. C. Wiede och R. Dybeck alltjämt fullföljde arbetet på vokalt område och A. Bondeson upptecknade den folkliga visan i nyare form. I vårt årh. kröntes insamlingen av instrumentalmusik med den stora antologin Svenska låtar (->Folkmusikkommissio-nen). Därjämte ha talrika inspelningar av sv. folkmusik verkställts av AB Radiotjänst och Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. De äldre tonredskapen hos sv. allmoge fördela sig på de vanliga 4 huvudavd.: i dio joner i form av olika rassel, koskälla, mungiga o d., membranofoner ss. by- och brandtrumman i byalagen, aerofoner ss. (ko- och bock)horn med el. utan fingerhål, raka trumpeter (träluren med el. utan näverbeklädnad), flöjter (säla-, låt-, fingerpipa), skalmejor och säckpipa, samt chordofoner, knäppta i form av harpa el. liggande cittra (långspel, hummel), slagna (som hackbräde), el. i lyraform, trakterade med stråke (stråk- el. tagelharpa), som gigor i form av pochetteartade instr., ev. med tangentmekanism (nyckel- el. knaverharpa) el. som fidel (violiner). — Vissa instr. — som rassel och skällor, horn och lurar — äro säkerligen för-hist. i Sverige; de ha i varje fall varit oskiljaktigt förenade med de nord, byalagens och fäbodväsendets uråldriga arbetsschema ss. väl-signelsebringande och demona vvärjande redskap och ss. signalmedel. Även flöjt- och rör-bladsinstr. i samband med jakt och åkerbruk ha hög ålder. — Under ett yngre skede men trol. redan på medeltiden har den strukna rundlyran i form av olika typer av stråkharpa varit känd hos sv. allmoge. Yngst äro de violeartade stråkinstr., violinen ej före slutet av 1600-t. 1045 Medan folkvisan och »låten» först relativt sent, på 15—1600-t., trängt ned hos allmogen, har vallåten sedan förhist. tid varit dess främsta mus. uttrycksform. Den utgjordes av såväl korta, sjungna el. spelade rop och signaler som utvecklade låtar el. visor, motsv. den alpina ->Kuhreigen. De korta, ropartade låtarna äro uppbyggda på »skelettintervall» av kvarter och kvinter med utfyllande bitoner och fallande melodirörelse, kuhreig?n-typen följer formschemat A1—B—A2, där A är en varierad me-lismatisk del och B en »ropdel» med uppräkning av ko-namn på en kort, syllabisk, ofta treklangsmässig formel. I ramsor och »mässningar» göra sig påverkningar från katolsk kyrkosång gällande, kanske också i de ->folkliga koralvarianterna. Tydligare äro dock inflytelserna från kyrko- och dansvisan. Att sv. allmoge varit förtrogen med ty. leiser och andliga visor är källmässigt belagt åtm. för 1400-t., ungefär samtidigt som den höviska dansvisan gjorde sina mildrande verkningar gällande på den robusta, lyriskerotiska enstrofing, vilken bönderna dansade och sjöngo som kedjedans på sommaren runt midsommarstången och vid jul i storstugan runt härden. Ett oemotsägligt ex. på den romanska höviska poesins betydelse för sv. folkmusik är romansen »A pris ai q’en chantant plour» från 11/1200-t., som nästan not för not motsvarar den välbekanta vaggvisan »Ro, ro till fiskeskär» och i mer el. mindre omformad gestalt möter oss i något hundratal varianter inom folkvisans, danslekens, lekens, vallvisans och vaggvisans ram. Vid sidan av kedjedansen hade sv. allmoge även en pardans, i början knuten till bröllopet ss. brudens reverensdans, förmodligen dansad till sjungen musik med mycket ohöviska texter. Med tiden frigjorde den sig till allmän dans, som kunde dansas av varje kavaljer, som »köpte låten» åt sig och sin dam. Då Sverige under Stormaktstiden stiftade bekantskap med de moderna dansmelodierna, trängdes de äldre folkliga låtarna i bakgrunden el. omformades. Så uppstod ->polskan, som under loppet av 1700-t. underkastades det utifrån kommande dansmodets snabba växlingar och efter 1850 i viss mån ersatts av modernare danser ss. galopp och polka vid sidan av den populära valsen från sekelskiftet 1800. Allmogen i Sverige har också haft spelmusik av mindre ändamålsbunden karaktär, dvs. som uttryck för en viss estetisk lekfullhet. Både låtpipan, det svårspelta vallhornet och fiol-instr. ha varit bärare av sådan musik, vilket icke hindrar, att även här tonmagiska föreställningar haft sitt finger med i spelet. ->Näckens polska. Det magiska elementet gick tidigt förlorat, bl. a. genom om tolkning i programmus. riktning, t. ex. de för stormaktstidens folkliga musik typiska batalj styckena, och genom utvecklingen av ett konstnärligt stiliserande moment, ss. framgår av polskemusiken på Gotland. Gotlandspolskan spelades ej endast till dans utan också »för att höras på». 1046