SVIT vid melodisk utsmyckning (Benny Goodman m. fl.). O. H. Svit (ty. Suite, fr., it., eng. suite), viktig instrumental formtyp, främst odlad under barocken, bestående av en följd av satser baserade på stiliserade danstyper. Satserna, vilkas antal starkt varierar, följa vanl. varandra i fri växling utan starkare arkitektonisk sammanhållning; dock bevaras en viss enhetlighet genom att samtl. satser normalt gå i samma tonart (med utvikningar endast till varianttonarten), stundom, särsk. i äldre s., även genom tillämpning av variationsprincipen (»variationssvit»). Ofta inledes sateföljden av ett preludium, en ouverture, sinfonia e. d. S:s ursprung brukar ledas tillbaka till de under medeltid och renässans vanl. sammanställningarna av danspar (den första i jämn, den senare i tredelad taktart, under 1500-t. t. ex. pavane — galliard, passamezzo — saltarello). Dock bör utgångspunkten för S:s utveckling snarare sökas i de under hela 1500-t. vanliga sammanställningarna av tre danssatser el. av dubbla danspar till fyra satser. (Tre danser t. ex. i Attaignant-tryck från 1529 och senare, hos nottryckaren G. A. Casteliono 1536, P. P. Borrono 1546, fyra hos M. Waisselius, 1570-t., m. fl.) En viktig saml. svitsatser för 4-st. instrumentalensemble utgavs 1572 av nottryckaren P. Phalèse. Fr. o. m. tiden omkr. 1600 bli svitmässiga sammanställningar för instrumentalensemble allt vanligare, vidare sådana för luta och något senare för klaverinstr. De till instrumentalsatser stiliserade dangtyperna utgöra ett dominerande stildrag under hela barocken, och deras rytmer genomsyra småningom många andra såväl vokala som instr. formtyper. För den tidiga utvecklingen i början av 1600-t. ha engelsmännen spelat en ledande roll (Morley i Consort lessons 1599, Brade fr. o. m. 1609, T. Simpson med verk från 1610 och senare m. fl.), därnäst tyskarna under direkt påverkan av på kontinenten verksamma eng. musiker. Den ty. svitodlingen, huvudsaki. för 4—6-st. instrumentalensembler, blomstrar fram till 30-åriga krigets utbrott för att sätta ny fart vid årh:s mitt. Till dess viktigaste företrädare höra V. Hausmann, M. Franck, Peuerl (Newe Padouan ..., 1611), Schein (Banchetto musicale, 1617, en betydande saml. 5-st. s.) samt S. Scheidt (1621), hos vilken den från Italien importerade generalbasstilen definitivt gör sitt inträde på s:s område. I många av dessa s. tillämpas variationsprincipen genom följden av satser. Under de följ, decennierna försiggår ett oavbrutet experimenterande med satsantalet och satsföljden. Namnet s. (suite) är ännu relativt ovanligt. I England förekommer stundom namnet suite of lessons, tyskarna bruka vanl. bet. Partie el. Partita, italienarna partita el. sonata da camera, fransmännen ordre. Den 1055 av de fr. clavecinisterna odlade typen »ordre» företer härvid en egen linje. Den omfattar vanl. ett relativt stort antal satser, stundom flera av samma typ efter varandra, ->Ordre. Utvecklingen av s. till en sluten helhet med en viss standardiserad satsföljd som skelett försiggår huvudsaki. på ty. område. Ansatser i denna riktning göra sig märkbara redan före 1600-talets mitt (t. ex. hos Rosenmüller 1645), cch med Froberger präglas omkr. 1650 en grundstomme med satsföljden allemande — courante — sarabande. Stundom placeras en gigue före sarabanden. Först inemot och efter 1670 står giguen normalt som sista sats (ex. på denna följd bl. a. i Reinkens Hortus mu-sicus från 1680-t.). Kort därpå utökas satsantalet genom inskjutande av valfria danssatser (först vanl. efter couranten, senare vanl. efter sarabanden). Dessa »optionella» satser företrädde en mångfald danstyper med olika nationella särdrag, icke minst fr. De påträffas på ty. område långt tidigare (t. ex. i M. Praetorius’ Terpsichore 1612, liksom under 1640-t. och senare) men erhålla först omkr. sekelskiftet 1700 sin ställning inom den slutna cykliska s:s ram. Vid denna tid kan följ, normaltyp anses gälla: allemande — courante — sarabande — en el. flera valfria satser — gigue. De inskjutna satserna voro övervägande av fr. ursprung, t. ex. bourrée, gavott, menuett, passepied, polonäs. Utomordentliga ex. på denna svit-typ erbjuda J. S. Bachs kla-ver-s., 6 »franska» och 6 »engelska» s. samt 6 »tyska» partitor (i Clavierübung 1). Icke sällan inledes s:s följd av dansartade satser med ett preludium, en sinfonia e. d. Detta är bl. a. fallet på it. område, där hela satsföljden vanl. går under namnet sonata da camera. Egendomligt nog förekommer denna titel ffg. i tryck på ty. område, näml, hos Rosenmüller (omkr. 1670). Här har den tidigare vanliga inledningssatsen pavane bytts ut mot sinfonia. En normerande och klar utformning erhåller sonata da camera hos Corelli med dennes Suonate da camera a tre op. 2 och op. 4 (1685 resp. 94), vilka övervägande äro fyrsat-siga (t. ex. preludio — allemanda — corrente el. sarabanda — giga el. gavotta). (Jfr vidare art. Sonata.) En under 1600-t:s sista decennier och 1700-t:s första hälft dominerande svittyp är den s. k. uvertyrsviten, bestående av en inledande fr. uvertyr följd av ett antal svitsatser. Den leder sitt ursprung till de svitsamman-ställningar som gjordes ur Lullys och hans lärjungars opera- och balettverk och fick sina främsta företrädare bland de i de västty. fur-stendömena verksamma Lully-influerade tonsättarna, ss. Kusser (Composition de musique suiuant la méthode frangoise, 1682), P. H. Erlebach (6 Ouvertures nach französischer Art, 1693), F. Fischer (Le journal du prin-temps, 1695), Georg Muffat (Florilegium 1—2, 1695—98) m. fl. Uvertyrsviten odlades därefter av flertalet senbarocka tonsättare, icke minst 1056 Tryckt 10/n 52