szterènyi, j. S. har stud, för Mimi Hviid och Ellen Gul-branson samt för Iffert i Dresden och deb. i Oslo 1919. — Roller: Constance i Enleveringen, Lady Harriet i Martha, Rosina i Barberaren, Gilda i Rigoletto, Violetta i La traviata, Leonora i Trubaduren, titelr. i Aida o. a. — G. 1925 m. operasångaren Joseph S. H. K. Szterènyi [steTernÜ], Joseph, norsk operasångare, baryton, av ungersk börd (f. 1898 13/4), sedan 1933 verksam i Norge, från 1936 som lärare vid MK i Oslo. Norsk medb. 1946. S. har stud, vid bl. a. MA i Wien och framträdde 1923—25 på ty. operascener i roller ss. Figaro i Barberaren i Sevilla, Papageno i Trollflöjten, Rigoletto, greve Luna i Trubaduren, Renato i En maskeradbal, Alfio i Cavalleria rusticana, Tonio och Silvio i Pajazzo, Valentin i Faust o. a. Åren 1925—33 hade han egen sångskola i Pècs (Ungern). — G. 1925 m. operasångerskan Astri S. H. K. Szulc [fols], Bronislaw, israelisk dirigent och tonsättare av polsk börd (f. 1881 24/i2), även utmärkt valthornist, har som dirigent framträtt i Europa, USA och Israel. S., som var son till violinisten H e n r y k S. (1836—1903), stud, för Noskowski, H. Riemann, Nikisch m. fl., ledde från 1908 en av honom gr. filharm. ork. i Lödz och därefter Warszawas filharm. ork. Har skrivit scen-, ork.-och kammarmusik, pianostycken och sånger. S:s bror, den franske pianisten och tonsättaren av polsk börd Joseph Sigismond S. (f. 1875 V4), var elev av Noskowski vid MK i Warszawa samt av M. Moszkowski; har konserterat i Europa. Bland hans verk märkas Flup! (Paris 1913), Mandrin (1934), Pantoufle (1945) o. a. operetter, ork.-, kammar- och pianomusik, sånger m. m. — Fr. medb. 1921. Szymanowski [Jymanå'fski], Karol Maciej, polsk tonsättare och pianist (1882 «/10—1937 28/3), en av den po. musikhistoriens märkligaste gestalter. S. tillhörde gruppen Mloda Polska (»Det unga Polen»), som gr. i Berlin 1905 och f. ö. bestod av G. Fitel-berg, M. Karlowicz, L. Rozycki och A. Szeluta. Han blev dess främste representant och skapade efter en skiftande utvecklingsprocess en särpräglad och som nationell betraktad stil, vari folkmus. element och anknytning till Chopin-tra- ditionen höra till de mest framträdande dragen. Därigenom kom S. att utöva ett betydelsefullt inflytande på yngre po. tonsättare. — Hdr vid univ. i Kraköw 1930. S., vars far var g. m. en baronessa Taube — hennes släkt var av sv. härkomst men sedan århundraden bosatt i Polen — växte upp i ett förmöget och mus. bildat hem; systern S t an i sla w a (d. 1938) var sångerska och en framgångsrik propagandist för S:s sånger, brodern F e 1 i k s pianist och tonsättare. S. utbildade sig för bl. a. Noskowski i Warszawa, bodde 1905—08 i Berlin och var därefter i stor utsträckning stadd på resor. Efter några år i Ryssland slog han sig 1920 ned i Warszawa. I samband därmed vann S. snabbt anseende som en av sitt lands främsta tonsättare, och hans rykte spred sig även till utlandet. Han besökte Paris, London och New York 1921 samt företog även senare eur. konsertresor, bl. a. som solist i sin Symphonie concertante (Sverige 1935). S. blev 1927 dir. vid MK i Warszawa, vars undervisning han reformerade, men tvingades 1929 av symtom på turberkulos att lämna denna befattning; vistades därefter bl. a. i Zakopane. Som tonsättare förvärvade S. en mästerlig behärskning av formen, liksom av de orkes-trala och soloinstr. medlen; inom violinspelet kan han anses som epokbildande. S:s känsla för klangens valörer är högt utvecklad, och i rytmiskt hänseende är hans musik rikt differentierad. Harmoniken bygger i hög grad på kromatik och upptager ofta polytonala effekter. Polyfonin handhar han med överlägsen skicklighet. Redan de 3 pianosonaterna och symf. nr 2 och 3 innehåller konstfulla fugor. Under sitt tidigare skapande framstår S. som en utpräglad impressionist men är tack vare sitt personliga tonspråk och sitt djärva vidareutvecklande av de tekniska medlen allt annat än en eftersägare. Den lyriska och färgskimrande 1. vl.-kons. op. 35, Mythes för vl. och piano op. 30, pianoverken Métopes op. 29 och Masques op. 34 m. fl. höra till de mest kända verken från denna tid. De 2 sistn. för exekutören mycket krävande komp, äro karakteristiska för S. genom sin starka expres-sivitet och förkärlek för skarpt profilerad rytmik och figurationer. Efter den betydelsefulla stilförändring, som nedan närmare skall beröras, uppblandas de impressionistiska tendenserna med folkmus. inflytelser. Den tidigare stundom överlastade mus. satsen blir enklare, mer koncentrerad, och ekonomin med uttrycksmedlen är ofta påtaglig. Att S. därför ingalunda bryter med sitt förra jag bevisar t. ex. den eruptiva, fascinerande och bländande orkestrerade balettpantomimen Harnasie (inspirerad av Tatra-bornas musik), som uppfördes framgångsrikt i Praha 1935, Paris 1936 och Hamburg 1937. Konsekvenserna av sin stilförändring drager han slutl. ut i sin 2. vl.-kons. op. 61 och Sym- 1076 1075