SÅNG ARFE STER phonie concertante för piano och ork. op. 62. Pulsen i det senare verket är hektisk, och musiken saknar den omväxling och den ingivelsens spontaneitet som man förnimmer i så många av de tidigare komp. Det förefaller att tillhöra en ny fas i upphovsmannens skapande, vilken denne inte fick fullfölja. Under sina talrika resor kom S. i nära beröring med musiken i både Väst- och Östeuropa. Hans tidigaste verk vittna också om delvis osmälta inflytelser från Schumann, Wagner, R. Strauss, Skrjabin m. fl. Impulserna från impressionismen, orienten och mystiken blevo dock mera betydelsefulla. De återfinnas alla i bl. a. operan Kröl Roger. En omorientering mot folkmusiken äger rum i S:s skapande mot slutet av 1. världskriget. Han fängslades av dennas naturnärhet och ursprunglighet i uttryck och form. S. ägnade denna musik ingående studium och nedlade sina resultat tidigast i sångcykeln Slopiewnie op. 46 b. De kurpiska sångerna op. 58 tillkom-mo efter S:s besök i n. Polen 1927. Med innerlig religiös känsla omformar han de folkmus. elementen i sitt Stabat mater op. 53, varmed han 1928 vann en av sina största framgångar i Warszawa. Chopin var en viktig utgångspunkt för S:s musik, och S. har också av många lanserats som »den nye Chopin», en benämning, som delvis är berättigad betr, de 20 mazurkorna op. 50 från mitten av 1920-t., i vilka de folkmus. inflytelserna återfinnas fritt stiliserade. Verk: Operorna Hagith (1912—13; Warszawa 1922) och Kröl Roger (»Kung Roger»; 1920—24; Warszawa 1926), balettpantomimen Harnasie (1923—31; Praha 1935) o. a. scenmusik; symf. nr 1 f op. 15 (1907), nr 2 B op. 19 (1909—10), nr 3 op. 27 (m. tenor och manskör; 1915—16), Symphonie concertante för piano och ork. op. 60 (1931—32), vl.-kons. nr 1 op. 35 (1917), nr 2 op. 61 (1930) m. fl. ork.-verk; Stabat mater för soli, bl. kör och ork. op. 53 (1925—26), Veni creator för sopran, bl. kör, ork. och orgel op. 57 (1929), Litania för sopran, damkör och ork. op. 59 (1930—33) o. a. körverk m. ork., Penthesilea för sopran och ork. op. 18 (1907—10); stråkkvart. nr 1 op. 37 (1917), nr 2 op. 56 (1927); sonat d op. 9 (1905), Notturno e tarantella op. 28 (1914), Mythes op. 30 (1915; bl. a. La fon-taine d’Aréthuse) m. m. för vl. och piano; sonat nr 1 c op. 8 (1905), nr 2 A op. 21 (1910), nr 3 d op. 36 (1916—17), Métopes op. 29 (1915; L’ile des Sirènes, Calypso och Nausicaa), 12 etyder op. 33 (1917), Masques op. 34 (1915—16; Schecherazade, Tantris der Narr och Eine Don Juan-Serenade), 20 masurkor op. 50 (1924—26) o. a. verk för piano; sånger, bl. a. op. 17 (1907), op. 24 och 26 (Hafiz; 1910—14), op. 41 (R. Ta-gore; 1918), op. 42, Slopiewnie op. 46 b (1922), op. 49 (20 sånger för barn), op. 58 (1930), m. fl. Litt.: A. Tansman, K. S. (i RM 1921/22); Z. Jachimecki, K. S. (i MQ 1922); G. Pannain, Musicisti dei tempi nuovi (1932; eng. uppl. s. å.); F. R. Labuhski, K. S. (i Great modern composers utg. av O. Thompson; 1938; med verkfört.); H. H. Stuckenschmidt, K. S. (i ML 1938); K. S. Sorabji, Mi contra fa (1947); Stefania Lobaczewska, K. S. (po.; 1950; m. verkfört, och bibliogr.); H. H. Stuckenschmidt, S. ( i The book of modern composers utg. av D. Ewen; 21950). Å.B. Sång (ty. Gesang, eng. singing, fr. chant, it. canto), det mänskliga röstorganets ljudande på fri el. given ton el. följd av toner i förening med text el. på enstaka vokal. En väsentlig egenskap hos sångtonen, som skiljer den från en vanlig talton, är dess ->vibrato. God sång, möjliggörande högre konstnärlig återgivning av vokalmusik, förutsätter bl. a. en väl behärskad andning, balanserad ansats, perfekt artikulation och frigjord resonansbildning utan fixerande och för det enskilda sånginstrumentets timbre främmande, klanghär -mande inställningar, vidare stämmans genomförda egalisering samt slutligen spontan smidighet i alla de samverkande funktionerna. S. är tillika den allm. benämningen för en mindre vokal komp., en lied el. romans. Jämförande art.: Aria, Bel canto, Chanson, Koloratur, Kuplett, Kyrkoaria, Kyrkovisa, Lied, Människorösten, Romans, Röstorgan, Sångkonst, Sångteori. — Litt.: J. Müller-Blat-tau, Das Verhältnis von Wort und Ton... (1952). F. S-m Sångarbladet, musiktidskr., organ för Svenska missionsförbundets sångarför-bund, utg. i Sthlm under red. av B. Nyström 1928—49, därefter utg. i Uppsala under red. av V. H. Sanner. Sångarfester, sammankomster av manskörer från skilda delar av resp, länder med såväl gemensamma högtidskonserter som separata körframträdanden. Den äldsta s. ägde rum i Meilen i Schweiz 1826, följd av den första ty. i Bernburg 1830. Idén spred sig därefter till Belgien (Gent), Holland och över det övriga Centraleuropa. En kort avmattning i intresset inträdde kring seklets mitt, men 1861 avhölls i ■ Nürnberg den första s., som mönstrade ett massuppbåd av sångare (omkr. 5 000). Ung. samtidigt började internat. s. att anordnas, ss. i London 1830 och vid världsutställningen, i Paris 1867, då även tävlan mellan körer ingick i programmet. Viktiga för Norden blevo de estn. s., som inleddes på 1860-t. Inom de nord, länderna inleddes s:s rad av Norge, som 1851 samlade landets manskörer till gemensam »sangerstevne» i Asker. De härpå följ, ha avhållits i Horten 1853, Halden 1856, Arendal 1859, Bergen 1863, Trondheim 1883 och 1930, Oslo 1896, 1914 och 1935 samt Stavanger 1909. Den för 1952 planerade skall uppdelas i två: Lillehammer för de s. och Tromsö för de n. landsdelarna. Danmark 1077 1078