SÅNGARKRET SEN följde efter 1859 i Helsingör och i större skala i Khmn 1868 och 1888. Andra da. s. ha ägt rum bl. a. i Aarhus 1874, Kalundborg 1894, då de nyorg. själländska centralfören. avhöllo sin första s., samt i Khmn 1926 (Arbejdersang-korernes landsforbunds första sångarmöte). På Island har det isl. manskörförbundet (gr. 1928) avhållit 3 s. (1930, 34 och 50). I den senaste deltogo 7 körer från olika delar av landet. I Finland ha s. inletts först under senaste år; bl. a. 1946 i Hfors; den s. k. sångfestverksamheten arbetar m. bl. körer (jfr Musikaliskt folkbildningsarbete, avd. Finland). Först i samband med Sthlmsutställningen 1897 kunde den 1. allm. svenska s. gå av stapeln. De därefter anordnade allm. sv. s. ha alla org. av ->Svenska sångarförb. och ha ägt rum i Sthlm 1912 och 16, Gbg 1923, Sthlm 1930, Gbg 1936, Sthlm 1946 samt den 8. och senaste i Malmö 1949. Nordiska arbetar-s. ha hållits i Khmn 1946 och Gbg 1952. G.P. Sångarkretsen ->Körsällskapet Sångar-kretsen. Sångartidningen ->Svenska sångarför-bundet. Sångcykel, ty. Liederkreis, samling av sånger till texter, oftast av e n diktare, vilka grupperats kring en gemensam tanke el. handling i avsikt att bilda ett slutet helt, även musikaliskt sett. S., som är en produkt av wienklassicismen och dess medvetna strävan efter ->cyklisk form, fick sitt första fullmogna uttryck med Beethovens An die ferne Geliebte op. 98 (1816). Denna vann efterföljd i bl. a. Schuberts Die schöne Müllerin op. 25 (1823) och Winterreise op. 89 (1827), Schumanns Frauenliebe und -leben op. 42 (1840) och Dichterliebe op. 48 (s. å.) samt Brahms’ Magelone-sånger op. 33 (1861—68). Hos de tre sistn. har s. svällt ut till små mus. noveller, där enheten stundom understrukits genom användning av sammanbindande tematiskt material (t. ex. i Frauen-liebe und -leben); ett nutida ex. på s. är W. Fortners Shakespeare-Songs (1946). Genren har fått användning även utanför Tyskland, t. ex. i Debussys Chansons de Bilitis (1897); sv. ex. på s. äro Södermans Värvningen och Peter-son-Bergers Gullebarns vaggsånger (1913). Mot dramatisk sångscen syftar s. i ->Liederspiel. Sången, musiktidskr., organ för Svenska baptisternas sångarförbund, utg. i Eskilstuna (från 1947 i Sthlm) under red. av F. Bengtsson 1921—50, därefter från 1950 av A. Svärd. Sångens härold, »periodisk skrift för höjandet av den andliga sången», sedan 1930 utg. i Sthlm av Förlaget Filadelfia under red. av E. Ekberg, från 1938 därjämte K.-E. Svedlund. Innehöll 1941—49 endast sånger. 1079 Sångkonst. Förmågan och sättet att utnyttja det mänskliga röstorganets musikaliskt konstnärliga uttrycksmedel har i skilda tider värdesatts och kritiserats utifrån de för varje fas av det mänskliga kulturlivet och för varje skede av musikens historia mest aktuella synpunkterna på sångens uppgifter. Så vitt det gäller de civiliserade folken kan emellertid sägas, att vissa krav på sångarens vokala förutsättningar och hans behandling av desamma varit gemensamma för alla tider. Dessa äro: god och omfångsrik röst av bärighet, rörlighet, jämnhet och styrka, vidare god artikulation samt uttrycksförmåga. Men man har lagt olika vikt vid dessa anspråk. Först när sångarna började framträda som reproducerande solistiska konstnärer, utvecklades en s. i eg. mening. Så skedde under senrenässansen och vid nya tidens början. Att en parallellism kunnat påvisas råda mellan den konstnärliga sångtonen och instrumentalmusikens skilda ton- och klangideal genom de senare årh., beror säkerligen bl. a. av s:s i äldre tider primära betydelse för danandet av dessa ideal och av dess i senare tider och ännu idag nära beroende av instr. klangfärger och av den stora orkesterns styrka och tunga klangverkan. Den greg. sången, som mus. sett så djupt influerat utvecklingen av sången överhuvudtaget, fordrade en objektiv, ren och ljus ton. Detta krav torde ha berett vägen för den betydelsefulla fas av s., som sedan 1800-t:s slut benämnes bel canto-sången, som främst uppbars av s. k. kastratsångare (dess mest lysande repr. var Farinelli), och som gav en spec. karaktär åt musiklivet i Italien under 1600-och 1700-t. Kastratsångarna ägnade såväl kyrkosången (sedan 1500-t:s slut) som den profana sången sina tjänster. Om deras ofta häpnadsväckande mus.-tekniska virtuositet har samtiden givit talrika vittnesbörd. Denna s. hade sin särprägel i den ljusa klangen, den mjuka ansatsen, de virtuosa figurationerna och de sköna uthållna tonernas levande cre-scendo och diminuendo. Idealet varierades individuellt i fråga om uttryck och noggrannhet men bevarades från lärare till elev långt in på 1800-t., ja lever ännu i dag, om också i modererad form. När kastratsången utmönstrades ur den profana sången och sångdramat, kom dess ljuvt förklingande melodibehandling och vemodiga klangfärg att bli den högt utvecklade katolska kyrkomusikens spec. kännemärke. Vid sidan av kastraterna hade emellertid vanliga såväl manliga som kvinnliga sångkonstnärer gjort sig gällande. Det senare 1700-t. kände sålunda åtsk. virtuosa koloratursångerskor på flera håll i Europa (Faustina Hasse, Francesca Cuzzoni, Gertrud Elisabeth Mara, Luiza Todi, Lucrezia Agujari, Marianne Pir-ker, Sophie Arnould). Deras s. var intimt be 1080