SÄCKPIPA made övningar samt allmänna instruktioner rörande uppträdande och föredragningskonst, en estetisk-mus. uppfostran. Med 1800-t:s nya vokala musik, framför allt med det stora musikdramats utvecklande och de nya krav detsamma ställde på vokalisterna, blev den tillämpande sångteorin (F. Schmitt, G. G. Weiss, F. Sieber) allt mera beroende av den samtidigt allt framgångsrikare vetenskapen (J. Müller, C. L. Merkel), som sökte sig till röstorganets yttersta produktionsgränser. Smakförändringen skedde icke utan protester från musikkritiker och traditionsbevarande pedagoger (H. F. Mannstein, G. N. Carozzi, F. Lamperti). Alla särsk. kapitel inom sångteorin få därefter och in på 1900-t. sin belysning i ett stort antal teor.-ped. verk: andningen (bl. a. hos O. Guttmann och de mera extrema O. Rutz och L. Kofler), stämbandsfunktionerna och registerfrågorna (G. C. Nehrlich, G. G. Weiss, B. Kwartin, E. Seiler, W. Talvi och bland de viktigaste A. Thausing), resonansen (W. Nagel, A. Musehold, H. von Helmholtz, P. Gierzwein, J. Forchhammer, Lilli Lehmann, P. Brun) samt artikulationen (H. F. Mannstein, F. Sieber, J. Stockhausen, E. Engel, J. Forchhammer, A. Thausing). Flera av de nämnda förf, ha framgångsrikt verkat som sångpedagoger. Andra teoretiserande sådana av stor berömmelse voro M. Garcia, J. Masset, N. Vac-cai, H. Panofka, A. Iffert, K. Scheidemantel. Om den sångteor. litt. under 1800-t. främst utgick från ty. förf, (viktiga undantag äro t. ex. Garcias och M. Mackenzies arbeten), så har den senaste tiden uppvisat även en rad betydande verk på anglosaxiskt språk, klart disponerade och med tankeväckande synpunkter på den aktuella sångteor.-ped. situationen (V. A. Fields, L. Bachner, P. A. Duey m. fl.). Av sv. forskare och teoretiserande pedagoger kunna här sllutl. nämnas F. Arlberg, G. Bratt, O. Lejdström, G. Ruckman, K. Nygren-Kloster, Hanna Pegelow, C.-E. Dramstad, K. Vikrot. Jämförande art.: Sång, Sångkonst. Litt.: En sammanfattande behandling av de viktigaste sångteorierna och ped. metoderna är icke möjlig att ge i detta sammanhang. I stället lämnas här hänvisning till ett antal av de för ett detalj studium mera betydelsefulla arbetena: G. A. Bontempi, Historia musica ... (1695); P. F. Tosi, Opinione de’ cantori... (1723; Anleitung zur Singkunst... 1757; övers, och utg. av J. F. Agricola); G. Mancini, Pen-sieri e riflessioni pratiche sopra il canto fi-gurato (1774; nytr. 1912); J. Müller, Handbuch der Physiologie ... 2 (1844); G. Duprez, L’art du chant (1846); M. Garcia, Traité complet de 1’art du chant (1847); F. Sieber, Vollständiges Lehrbuch der Gesangskunst (1858); G. C. Nehrlich, Die Gesangskunst... (1860); F. Schmitt, Grosse Gesangsschule für Deutschland (1859); O. Guttmann, die Gymnastik der Stimme ... (1882); G. Weber, über Sprachgesang (1883); J. Stockhausen, Gesangsmethode (1884); G. Holmes, History of progress of laryngology ... 1085 (1885); F. Lamperti, L’arte del canto in ordine alle tradizioni classichi... (1886); M. Mac-kenzie, The hygiene of the vocal organs (1890); G. G. Weiss, Sing- und Sprechgym-nastik (1890); A. Iffert, Allgemeine Gesang-schule (1895); H. Goldschmidt, Handbuch der deutschen Gesangspädagogik (1896); C. L. Merkel, Der Kehlkopf (1896); O. Rutz, Neue Entdeckungen von der menschlichen Stimme (1908); M. Scheier, Die Bedeutung des Rönt-genverfahrens für die Physiologie der Sprache und Stimme (1909); E. Barth, Einführung in die Physiologie, Päthologie und Hygiene der menschlichen Stimme (1911); B. Kwartin, Prinzipen für Stimmbildung und Gesang (-1911); A. Musehold, Allgemeine Akustik und Mechanik des menschlichen Stirnm-organs (1913); K. Scheidemantel, Stimmbildung (51916); L. Kofler, Die Kunst des Atmens (n1919); H. Gutzmann, Stimmbildung und Stimmpflege (31920); M. Nadoleczny, Unter-suchungen über den Kunstgesang (1923); Lilli Lehmann, Meine Gesangskunst (21924); A. Buzzi-Peccia, How to succeed in singing (1925); F. Haböck, Die Kastraten und ihre Gesangskunst (1927); P. Bruns, Minimalluft und Stütze (-1929); A. Thausing, Lage und Auf-gaben der Gesangspädagogik (1930); Blanche Marchesi, The singer’s catechism & creed (1932); W. Reinecke, Die Beherrschung der Stimme (1936); A. Thausing, Stimme und Kunstgesang (1938); L. Bachner, Dynamic singing (1945); D. Stanley, Your voice (1945); V. A. Fields, Training the singing voice (1947); F. C. Field-Hyde, The art and Science of voice training (1950); F. Kelsey, The founda-tions of singing (1950); C. L. Reid, Bel canto (1950); P. A. Duey, Bel canto in its golden age (1951); E. Herbert-Caesari, The voice of the mind (1951); P. Judd, Vocal technique (1951); R. Luchsinger, Stimmphysiologie und Stimmbildung (1951); W. Ruth, Kunstgerechte Stimmbildung... (1951); E. G. White, Science and singing (“1951). Nordisk litt.: F. Arlberg, Försök till en naturlig och förnuftig grundläggning av tonbild-ningsläran (1891); G. Bratt, Talröstens fysiologi (31922); G. H. Ruckman, Vägar till sångtonens fulländning (2 bd, 1929—35); W. Talvi, Huru röstorganen behärskas (1931); K. Nygren-Kloster, Rösten i tal och sång (Klosters häften, 1—3; 1932—44); H. Arlberg, 'Belcanto (1933; sv. uppl. 1941); J. Forchhammer, Stimmbildung... (3 h., 1937); Hanna Pegelow, Handledning i röstvård... (1942); K. Vikrot, Rösten... (31950) m. fl. F. S-m Sä'belmann, Friedrich August, estländsk tonsättare (1851—1911), en kortare tid elev vid MK i Petersburg, därefter org., körledare och pianist i Estland. S. skrev huvudsaki. körsånger. E. T. Säckpipa (eng. bagpipe, fr. musette, cornemuse, it. piva, cornamusa, ty. Du-delsack, Sackpfeife, po. och ung. duda), 1086