SÄLLSKAPET FÖR SV. KV A R T E T T S Å N G E N blåsinstr. med flera ljudrör, som stå i förbindelse med en luftbehållare av skinn, varifrån spelluften matas in i instr. Säckpipa. S. härstammar från Asien och kom redan under antiken till Europa. Under 1600—1700-t. åtnjöt instr. stor popularitet och särsk. i Frankrike blev musetten modeinstr.' S. lever kvar som folkinstr. i många länder och har i Storbritannien (Skottland) fortfarande användning i militärmusiken. S. har en el. flera spelpipor med grepphål samt flera större bordunpipor. Spelpiporna äro antingen koniska med dubbelt rörblad (oboer) (i Skottland, Irland, Italien, Frankrike) el. cylindriska med enkelt rörblad (klarinetter) (i Östeuropa). Bordunerna äro oboer (i Italien, Frankrike) el. klarinetter (i Skottland, Irland, Östeuropa). Ett annat särmärke är sättet för lufttillförseln, som antingen sker genom spelarens mun genom en särsk. luftpipa (i Skottland, den fr. cornemuse, Tyskland) el. medelst bälgar placerade under hans ena arm (Irland, den. fr. musette). — Litt.: W. H. Grattan Flood, The story of the bagpipe (1911); G. Askew, A bibliography of the bagpipe (1932). Å.L-y Sällskapet för svenska kvartettsångens befrämjande, förening bildad 1883 i Sthlm på initiativ av revisor M. Rystedt. Fören., vars syfte varit att »vidmakthålla och befrämja intresset för sv. kvartettsång och gynna kvartettkomp, företrädesvis medelst anordnande av pristävlingar och de prisbelönade komp:s spridande till allmänheten», har sedan 1885 årl. utlyst tävlingar. De prisbelönta alstren o. a. för inköp lämpliga komp, ha utg. i en sedan 1886 utkommande årspubl. under samma titel som sällsk. Sällskapets nuv. ordf, är Bror Jonzon. G. P. Sällskapet N. N. ->Namnlösa sällskapet. Sällskapsvisa (ty. Gesellschaftslied), en typ av sång, vilken i visans historia intager en särställning i förhållande till folkvisan. Den förutsätter för sin tillkomst en socialt och kulturellt avgränsad grupp i samhällets medelklass; den fram-föres företrädesvis i samkväm. Till s. räknas student- och ordensvisa. Som dess blomstringstid brukar man anse tiden 1590—1800. Stilistiskt genomlöper s. samma utvecklingsgång som konstvisan, lieden och chan-sonen med de modifikationer som betingas av att den riktar sig till en viss krets och ofta skall föredragas av amatörer. S. besjunger samvarons glädjeämnen, vinet, vänskapen, frieriet, pastorala episoder m. m. i en enkel stro-fisk form till en melodi, nykomp. el. lånad, som icke ställer större tekniska krav på sångaren. Efter en förberedande tid under senare hälften av 1500-t., utmärkt av flerst. lieder, mad-rigaler och chansoner, utförda i efter omständigheterna växlande besättning, nådde s. sin fulla utveckling under barocken och rokokon som solosång till b. c. Nykomp, chansoner och visor skrivna till allmänt kända melodier (vaudeviller) spredos över Europa framför allt genom musiktryck från firman Ballard i Paris, vilka voro särsk. talrika decennierna kring 1700 och funno efterföljare flerstädes i vissamlingar »till nytta och nöje» i nätt fickformat, t. ex. Pocket-Companion, Almanach des muses (med blandat innehåll) och Skaldestycken satte i musik. Många s. ha emellertid bevarats endast i hdskr., en. del i notböcker, andra i poesisaml., i vilka man dock ofta endast får en hänvisning till en annan visa. (Denna hänvisning till urspr. text benämnes »timbre», den lånade melodin »fredon».) Många s. kunna tyvärr icke rekonstrueras på grund av att melodierna icke nedskrivits. Till klaverstycken el. dansmelodier, ofta hämtade ur operor, diktades nya vaudeviller, som av bl. a. A. Piron, Vadé och C. S. Favart lades in i komedier, från vilka de i sin tur lånades av nya diktare, t. ex. Bellman. Den fr. chansonen uppställdes av tyska visdiktare, främst Berlinskolan, som mönster för en lycklig förening av dikt och melodi. Klop-stock förmedlade den anakreontiska visdiktningen till Danmark och från 1770-t. skapades »klubbviser» i Khmn av bl. a. J. Ewald, K. L. Rahbek, J. Baggesen och norrmannen J. H. Wessel. I Sverige odlades s. i Frimurarorden, Utile Dulci och Par Bricole för att nå sin högsta blomstring på 1790-t., när Åhlström räddade Bellmans sånger till eftervärlden samt vidare utgav sina seriepubl. med tonsättningar till dikter av Anna Maria Lenn-gren, F. M. Franzén och J. D. Valerius. I samma mån som bildningen och konsten under 1700-t:s senare del inriktades på att ut 1087 Tryckt 10/n 52 1088