T AB U L AT U R sam i Åbo, Björneborg och från 1883 i Viborg. S. komp, sånger. A. F. Sörensen, W e n d e 1 a Linnéa Elisabet, f. Andersson, operasångerska, sopran (1860—1926), anställd vid K. teatern i Sthlm 1883—87; senare gästspel. — Litt. et art. 1893. Efter stud, för I. Dannström deb. S. 1878 som Smeraldina i Crispinos giftermål på Nya teatern i Gbg, sjöng 1880 på Nya teatern i Sthlm och deb. 1882 på Operan som Nedda i Konung för en dag. Lärare vid MK och operaskolan 1899—1900. G.P. Sörenson, Torsten Napoleon, kyrkomusiker och tonsättare (f. 190 8 25/4), org. i Gbg vid Brödraförsamks kyrka 1935— 47 och sedan 1946 vid Oscar Fredriks kyrka. Vid MK i Sthlm avlade S. 1934 musiklärare-och kantorsex. samt 1936 org.-ex.; han har även stud, för Torsten Ahlberg, Hilding Rosenberg, Orff och F. Sauer. — Verk: Sinfo-nietta för stråkork. op. 14 (1946—47); Ett litet barn skall leda dem op. 21 o. a. kantater; trio för träblåsare op. 19 (1952); orgelstycken och sånger. I. S. Sörlie, Caroline Wolla, norsk kördirigent och tonsättare (f. 1869 3/2), har lett kyrkliga körer och ungdomskö-rer, hållit kyrkokonserter samt utg. psalmmel., av vilka Jesus, det eneste (O. T. Moe; 1905) ingår i den no. koralboken. H.K. r ■ i mus. sammanhang brukad förk. för ->t a s t o, ->t e m p o, JL • ->t e n o r (i 1500-t:s stämböc- ker), ->tenuto, Triller, ty., drill, för ett ornament, närmast utfört som mor-dent (i 1600-talsmusik), samt ->tutti. Tabulatu'r (av lat. ta'bula, tavla; eng. tablature, it. intav olatur a). 1. Gemensamt namn på olika noteringar av äldre västerländsk instr.-musik (1400—1600-t.). Numera har det blivit vanligt att med t. närmast avse »greppskrifter», dvs. en notering med utgångspunkt från fingrets placering på klaviatur el. greppbräda i st. f. från tonhöjden. Fr., it. och eng. »orgel-t.» böra m. a. o. ej bet. som t., emedan de basera sig på ett linjesystem med klart angivna tonhöjder och även i övrigt förete stora likheter med vår moderna notering. Skordaturnoteringen (->Scordatura) är såtillvida en t., som den (fastän med vanlig notskrift) anvisar fingrarna att gripa vissa toner, ehuru det klangliga resultatet genom omstämning blir ett helt annat. Ett slags modifierad t. utgör den stenografiska klang- och greppskriften för gitarr etc. inom de moderna dansorkestrama. Principiellt skiljer man mellan tangentinstr.-(klaver-, orgel-) och lut-t. I det förra fallet tecknas de olika tonsymbolerna för varje stämma partiturmässigt under varandra. Varje rad motsvarar alltså en stämma, under det att i lut-t. varje rad symboliserar greppen på en och samma sträng. Teckenmaterialet består hu-vudsakl. av bokstäver och siffror. Inom den äldre ty. tangent-t. (omkr. 1430—1550) noterades ännu överstämman på ett linjesystem, understämmorna med bokstäver. Härtill kommo en rad tecken för rytmiska värden, kromatiska förändringar e. d. Så gott som varje äldre källa uppvisar dock individuella drag. Mer enhetlig och maniererad är i detta hänseende den yngre ty. tangent-t., som ännu 1720 användes av Bach i Orgel-Büchlein. Denna typ fyllde en viktig funktion som partitur för barocktidens mer el. mindre rikt besatta kyrkokonserter, med vars hjälp organisten el. kör-ledaren kunde överblicka de olika stämmorna. Teckenmaterialet bestod här uteslutande av bokstäver för tonerna, horisontala linjer för oktavlägen, punkter samt vertikala och horisontala streck för rytmiska värden. Om vi transkr. det lilla vertikalstrecket över tonbokstaven till en halvnot, blir tidsvärdet hos de staketliknande figurer som till det yttre motsvara våra 32- el. 64-delsnoter alltså reducerade till 16- resp. 32-delar. (Jfr fig.). Liksom även var fallet med den äldre ty. tangent-t. angavs kromatisk aiteration med den 1109 1110