TACET Tactus. vanliga lat. förk. för stavelsen -is, som stenografiskt tillfogades närmast föreg. bokstav i form av en liten slinga el. krok. Härav upp-kommo de nutida benämningarna ciss, fiss etc. Av principiellt samma slag är den sp. tan-gent-t. som utbildades under mitten av 1500-t., ehuru bokstäverna där ha ersatts med siffror; den upptogs även i Italien i A. Valentes In-tavolatura di Cimbalo (1576). Frånsett avvikande system hos bl. a. J. Bermudo 1555 bestod den sp. tangent-t. av den upprepade sifferser. 1—7, vilken angav tonerna f—e; oktavläge markerades medelst spec. tecken och kromatisk aiteration med ett kryss el. b omedelbart efter ifrågavarande siffra. Det tidigaste ex. på denna typ är Luys Venegas y Henestrosas Libro de Cifra nueva (1557). Ehuru de sp. tangent-t. i viss utsträckning även begagnades för andra instr. (harpa och vihuela el. luta), användes för det mesta en spec. typ för lut-instr. Typiska och särpräglade sådana utbildades i Frankrike, Tyskland och Italien (den it. formen tillämpades även i Spanien). Linjesystemet bet. här instr:s be-strängning, och de anbragta bokstäverna el. siffrorna ange fingrarnas placering på greppbrädan. Enligt it. praxis bet. samtl. lösa strängar med 0, de på halvtonsavstånd följ, tonerna från varje strängs egenton räknat med resp. 1, 2, 3 etc. I den fr. lut-t. äro siffrorna ersatta med bokstäver, varvid lös sträng bet. med a. De tidigast kända it. t. datera sig från. 1507— 08, de fr. från 1529. Ett tydligt bevis för t:s förankring i spelpraxis är, att den it. t. noterar greppen på den högst stämda lutsträngen på den understa linjen, därför att denna sträng vid spelningen var den understa. Mindre överskådlig var den ty., vars ursprung är ganska dunkelt; det äldsta provet återfinnes i S. Virdungs teor. skrift Musica getutscht 1511. De lösa strängarnas egentoner nedifrån räknat bet. i 5-strängade instr. med siffrorna 1—5, varefter de därnäst följ, halvtonerna på varje sträng angivas med alfabetets toner i följd utmed greppbanden; de olika halvtonstegen på en c-sträng bet. sålunda 1 — a — f — l — q etc. (dvs. c, ciss, d, diss etc.). Förutom tangent- och lut-t. uppstodo även andra, t. ex. för gitarr och cittra. I modern tid begagnas i stor utsträckning tabulaturmäs-siga noteringar för banjo, ukulele, gitarr, ba-lalajka, dragspel etc., vilka dock, liksom de försök som gjorts under olika tider med t. för träblåsinstr., huvudsaki. ha ped. värde. Litt.: J. Wolf, Handbuch der Notationskunde (2 bd, 1913—19); W. Apel, The notation of polyphonic music 900—1600 (41949). B. Hbs 2. Namn på sammanfattningen av de regler, som tillämpades bland mästersångarna (-> Mästersång). Ta'cet, lat., den tiger, bet. i orkester-el. körstämmor, innebärande att vederbörande stämma skall pausera under den sats (el. del av sats) över vilken bet. finnes angiven. Ta'ctus, lat., eg. »slag», under 1400— 1500-t. benämning på det rytmiska grundvärde, som angavs av körledaren och vars tidsvärde motsv. ung. ett pulsslag (omkr. M. M. 48—60). T. synes därvid ha fungerat som ett gemensamt »normaltempo» inom västerländsk musik, varifrån blott obetydliga tempoavvikelser gjordes, frånsett vid alla breve, då tempot blev dubbelt så snabbt. På denna punkt skiljer sig t. från modern taktan-givelse, som ju varierar alltefter kompositionernas karaktär och grundtempo. Betr, noteringen av t., som ligger till grund för hela läran om mensuralnotskr., kan man observera en förskjutning inom de grafiska tidsvärdena. Sålunda representeras regelmässigt detta i huvudsak enhetliga tidsvärde under olika epoker av longa (inom Notre Dame-skolan), brevis (1200-t.), semibrevis (1300— 1450-t.), minima (1450—1600) och semiminima (1600-t.). Av praktiska skäl kan dock grundvärdet inom barocktidens instr.-musik, ss. i de yngre ty. orgeltabulaturerna, lämpligen angivas med minima, dvs. modern halvnot). Ehuru i princip lättfattlig erbjuder t. dock vissa transkr.-problem, t. ex. i fråga om det alla breve-tecken som fr. o. m. Josquin des 1111 1112