TELEMANN på detta märke. S. Eckerberg och T. Mann ha dirig. vid insp. av nord, musik. G. W. Te'lemann, Georg Philip p, tysk tonsättare (1681—1767), från 1721 till sin död stadsmusikdir. i Hamburg. T. var en av sin tids mest berömda musiker, mera känd än Bach och Händel, till vilka han stod i vänskapligt förhållande. Hans enorma och mångsidiga produktion utgör stilistiskt en förmedlande länk mellan barock och klassicism, och T. betraktades under sin levnad som en modern tonsättare. Av prästsläkt på både fädernet och mödernet, stud. T. i sin födelsestad Magdeburg, i Zeller-feld och Hildesheim och var redan en erfaren tonsättare, då han 1701 började stud, juridik i Leipzig. Hågen för musik tog dock överhanden, han gr. ett ansett collegium musicum (som med sin nymodiga repertoar beredde Kuhnau stora förtretligheter och drog sångarna från Thomaskyrkan), skrev opera- och kyrkomusik samt blev 1704 org. i Neukirche. Redan s. å. kallades han till hovet i Sorau och 1708 till Eisenach, där han följ, år blev hovkapellm. Är 1712 erhöll han tjänsten som kapellm. vid Barfüsser- och Katharinenkirche i Frankfurt. Under sin tid i Hamburg gjorde han (1737) ett besök i Paris. T. erbjöds 1722 Thomas-kantoratet i Leipzig men avböjde (varpå Bach fick befattningen). Trots att T. i stort sett var autodidakt, lärde han det mus. hantverket till mästerskap. Hans skrivsätt är lättflytande, och han imiterade med virtuositet sin tids ledande nationella stilar, särsk. den franska. Han experimenterade gärna med olika former, och stilbrytningarna under förra hälften av 1700-t. avspeglas tydligt i hans alstring under en nära 70-årig ton-sättargärning. Det kan nämnas, att T. erhöll stilinflytelser av betydelse även genom sin vänskap med Händel, som själv ofta lånade tematan ur verk av T. och vars operor uppf. i Hamburg av denne. T:s produktion, som kvantitativt torde överträffa Bachs och Händeis sammanlagda, omfattar en mängd verk inom musikens alla grenar. Betydande äro hans ty. operor, och han räknas jämte Keiser och Händel som den främste av de tidigare ty. dramatikerna. De komiska partierna räknas som de bästa i hans sceniska verk. Av oratorierna intressera särsk. Der Tag des Gerichts (1761) med bildrika scener, Ino, även detta komp, i tonsättarens höga ålderdom och präglat av starkt temperament, samt »idylloratoriet» Die vier Tageszeiten, som förebådar Haydns oratoriestil. Bland övriga verkgrupper kan man peka på den raffinerade klangkoloriten i många konserter o. a. orkesterverk. Melodik och instrumentation (individualisering av stråkarnas och biåsarnas spelsätt) peka fram mot wienklassikernas uttryckssätt, och vissa patetiska drag ha givit 1141 Georg Philipp Telemann. anledning kalla T. den förste av »Sturm und Drang». Verk (u. n.): Ca 40 operor, ca 12 kantatårg. (tills, ca 3 000 nr), 44 passioner, ett 100-t. tillfällighetsverk i skilda former, däribl. 33 Ham-burger Capitänsmusiken (kantater m. ork.), över 600 (franska) uvertyr-sviter, ca 170 solokons., klaver- och kammarmusik, oden m. m. Flertalet av T:s publ. verk utg. i stick av honom själv. Nytr.: T. Musikalische Werke, bd 1 ff., 1950 ff. Bd 1 innehåller 12 Methodische Sonaten för tvärflöjt (vl.) och b. c. (1728 och 32), utg. av M. Seiffert; Der Tag des Gerichts (»Ein Singgedicht in vier Betrachtungen») och Ino, utg. i DDT 28 av M. Schneider; kons. F för vl. och stråkork. samt blåsare, utg. i DDT 29/30 av A. Schering; 24 oden (1741), utg. i DDT 57 av W. Krabbe; Tafelmusik för ork. (1733), utg. i DDT 61/62 av M. Seiffert; kons, f för ob. och stråkork., kons. E för fl., ob. d’amore, va d’amore och stråkork., utg. 1932 resp. 1937 av F. Stein; Pimpinone oder Die ungleiche Heirat (Hamburg 1725), utg. i EDM 1: 6 av T. W. Werner; kons. B för 2 fl., 2 ob., vl., 2 altvl., vcl, kb. och b. c., utg. i EDM 1:11 av K. M. Komma; Singe-, Spiel- und General-bassübungen (1734), utg. 1914 f. av M. Seiffert. Litt.: T:s tre självbiogr. skisser publ. av W. Kahl i Selbstbiographien deutscher Musiker (1948); se även J. Mattheson, Grundlage einer Ehren-Pforte ... (1740; nytr. av M. Schneider 1910); övrig litt.: M. Schneider i DDT 28 (1907); C. Ottzenn, T. als Opernkomponist (1902); H. Landsberger, Die weltlichen Kantaten G. P. T:s (diss. 1920); R. Rolland, En förgäten stor- 1142