TEMIANKA c. f. icke längre förlägges till en enda stämma el. »vandrar» mellan olika stämmor utan avsnittsvis och med användande av imitations-teknik tjänar som material för samtl. stämmor. Under slutet av 1500- och början av 1600-t. erhålla de mel. motiv som bli föremål för imitation en alltmera tydligt tematisk prägel, en utveckling som särsk. tydligt kan följas inom instrumentalmusiken, t. ex. på -> ricercarens och fugans områden. Den tematiska gestaltningen, liksom t:s arkitektoniska funktion inom musikverket, undergår i det följ, många förändringar och utgör ett viktigt stilistiskt karakteristikum. Barockens vanl. assymetriska temaformer, som öppna sig mot en omedelbart anslutande fort-spinning, avlösas under 1700-t:s lopp av tematik, som präglas av vismässig periodbildning och homofon faktur. Hos Beethoven dominerar i särsk. hög grad de syntetiska tematyperna (något som konkret belyses av tema-omformningar i hans skisser). Den beethoven-ska arten av t. har senare aldrig blivit helt inaktuell, men vid dess sida har uppträtt andra. Under 1800-t. möta ofta temaformer med påfallande mel. självtillräcklighet och élan; samtidigt skapas också temabildningar som från början koncipierats med vissa utom-mus. biavsikter (t. ex. för att genom sin plastiska form till sig knyta bestämda associationer i programmatisk mening; jfr art. Ledmotiv). Med Beethovens 9. symf. som viktig utgångspunkt lanserades också under 1800-t. tekniken att inom en dynamisk-symf. formgivning låta t. växa fram under komp:s lopp som produkt av en motivisk omformnings-och sammankedjningsprocess (t. ex. hos Si-belius). Under 1900-t. har, utöver från 1800-t. övertagna arter av tematik, framför allt polyfont konstruktiva temaformer blivit föremål för förnyad uppmärksamhet. Ett specialfall, där man knappast längre kan tala om t. i här angiven mening, utgör ->tolvtonsmusikens seriebildning. Slutl. kan nämnas, att det under 1900-t. förekommit försök att skapa »ate-matisk» musik, varvid man alltså medvetet negligerat t:s (och överhuvud taget upprepningens) betydelse som sammanhållande, formbildande kraft. — Litt.: R. Reti, The the-matic process in music (1951). I. B-n Temia'nka, Henri, amerikansk violinist och violinpedagog av engelsk börd (f. 1906 19/n), elev av bl. a. Flesch och J. Boucherit. T. har turnerat i Europa (Sverige 1931 och 37) och USA samt är 1. violinist i Paganini String Quartet. Temko, M a 11 a, svensk violinist av rysk börd (f. 1908 17/4), sedan 1950 1. violinist i Konsertfören. i Sthlm (vik. 1949). — Sv. medb. 1934. T. stud, för Nabaldian. vid MK i Leningrad samt vid MH i Berlin, deb. vid unga år i 1147 Riga, har konserterat i Tyskland, senare i Sverige som solist och kammarmusiker; 1940—46 2. violinist i Wolfkvartetten i Gbg, där hon tidigare var verksam. — G. 1947 m. klarinettisten Thore Janson. Å. B. Temperatur (eng. temperament), de från de akustiskt rena intervallen avvikande stämningar som teoretiskt konstruerades för att undvika orenheterna vid berörandet av avlägsna tonarter. Mot slutet av 1600-t. började de praktiska tillämpningarna, då med den liksvävande temperaturen. Det pytagoreiska systemet (->Tonsystem) med rena kvinter och kvarter var tillräckligt även för flerstämmigheten, men modulationerna hos den nya harmoniken krävde även rena terser. Emellertid kan man inte på ett instr. med fast stämning samtidigt få rena terser och kvinter utan att öka antalet tonsteg till ett i praktiken oanvändbart värde. Vid tiden för treklangsharmonikens framträngande hade den gamla diatoniska skalan utökats till en 12-tonig kromatisk skala, men ett pytagoreiskt system som kunde lämna tillräckligt rena terser för enkla modulationer (felet mindre än 2 cent) måste ha 27 tonsteg. Den äldsta kända eur. klaviaturen med 12 steg är orgeln i Hal-berstadt (1361). Den torde ha haft pytagoreisk stämning. Ett senare system, vilket använts på orglar ända till mitten av 1800-t., var den 12-toniga s. k. medelton-t. (A. Schlick, 1511). Den utgick från rena terser (386 c) och en kvint (696,5 c), som understeg den rena kvinten (702 c) med Va av det syntoniska ->kommat (skillnaden mellan den rena och pytagoreiska tersen). På grund av det ringa antalet tonsteg klingade somliga treklanger otillbörligt falskt (orgelwolf). Omkr. år 1700 utvecklades ett tonsystem, som skulle få avgörande betydelse för musikens utveckling ända fram till våra dagar, den »liksvävande» t. (A. Werckmeister, 1691, J. G. Neidhardt, 1706). Den utgår från den 12-toniga pytagoreiska skalan med fördelning av det pytagoreiska kommat på 12 kvinter, vilka därvid bli 2 c el. ung ett ->schisma mindre. Tonsteget är 100 c el. 12 V 2 (se art. Intervall, tabell sp. 21—22). Denna uppdelning tillskrives urspr. redan Aristoxenos. Den tempererade stämningen lämnade den harmoniska musiken oanad frihet. Modulation, transposition, kromatik och enharmoniska förväxlingar möjliggjordes i en förut otänkbar variationsrikedom. Modulationer kunde genomföras utan ändring av tonhöjden, vilket inte är fallet i system med ren stämning, där redan enkla modulationer leda till en sänkning el. stegring av tonhöjden. Bland liksvävande t. med andra intervall kunna nämnas N. Mercators t. med 53 steg (1675) samt P. von Jankos med 41 steg (1906). Mercators uppdelning utgår från att 53 rena 1148