TEMPO kvinter mycket nära kunna sättas lika med 31 oktaver. Varje tonsteg blir 22,6 c (något större än ett syntoniskt komma), den stora tersen är 385 c och kvinten 702 c. R. H. M. Bosanquet konstruerade 1875 ett harmonium med denna t., på vilket man kan spela i alla dur- och molltonarter med en harmonisk renhet, som är fullt tillräcklig även för ett kritiskt öra. I von Jankos system är varje tonsteg 29 c, den stora tersen 380 c samt kvinten 701 c. En ytterligare förbättring av kvinters och tersers renhet utöver dessa system skulle endast kunna uppnås med en t. med 347 tonsteg. Litt.: S. E. Svensson, Vårt tonsystem och dess temperaturer (i STM 1950); J. Barbour, Tuning and temperament... (1951; m. bibliogr.). U.Å. Tempe'sta, it., t e m p é t e, fr., en form av mus. o vädersskildring (tempéte sym-phonique), mycket omtyckt bl. a. i den fr. operan efter Lully (särsk. bekant är M. Marais med Alcyone, 1706, o. a. operor). — Jfr Programmusik. Templeton [te'mpltn], Alec Andrew, amerikansk pianist och tonsättare av engelsk börd (f. 1909 4/7), har gjort succé genom fantasifulla och träffsäkra mus. parodier, travestier, sketcher m. m. T., som är blind, stud, vid Royal Coll. och Royal Acad. of Music i London; har konser-terat i England och från 1936 i USA, där han numera är verksam, samt 1952 i Australien och på Nya Zeeland. — Amer. medb. 1941. Verk: Rapsodie harmonique och Concertino lirico (1942) för piano och ork.; körverk; 3 stråkkvart, o. a. kammarmusik; orgel- och pianomusik (2 pianosonater); sånger; populär -och filmmusik; travestier, bl. a. Bach goes to town, Through the Ring in five minutes, Men-delssohn mows ’em down, Mozart matricula-tes, Haydn takes to ridin’ m. fl. Å. B. Tempo, it. (av lat. tempus, tid), hastigheten hos ett musikaliskt tidsförlopp. Enär det i all musik är fråga om ett gestaltande av tid i toner och tiden således är musikens huvuddimension, utgör t. och tempoval en av de allra viktigaste mus. faktorerna. Genom notvärden, taktarter etc. kan tidsföljden inom ett musikstycke fullst. bestämmas med hänsyn till tidsvärdenas inbördes relationer, men först t. kan utsäga något om dessa tidsvärdens absoluta varaktighet. T. berör och avser icke i första hand det absoluta tidsvärdet hos de enskilda tonerna, t. ex. på så sätt att dessa ovillkorligen skulle vara kortare i ett snabbt och längre i ett långsamt t. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av följ, ex: 1149 Allegro Largo Notvärdena kunna i båda dessa fall mycket väl erhålla exakt samma absoluta längd, trots att det i ena fallet är fråga om ett snabbt, i andra fallet om ett långsamt tempo. T. avser i stället den absoluta hastigheten hos den rytmiska följden av spänningar och avspänningar (jfr art. Rytm), vilket i fråga om rytmiska förlopp i fören. med en regelbunden puls el. med en taktart tillika innebär hastigheten hos denna puls el. hos en överordnad tyngdpunkts-följd. Såsom i art. rytm visats, står dock rytmen icke i och för sig i någon bestämd relation till t., eftersom en renodlat rytmisk bildning bibehåller sin gestalt också om t. förändras avsevärt. T. beror och betingas fastmera av musikens båda andra element, mel. tonhöjds-förändring (i förening med rytm = melodi) och samklang, dvs. av det totala mus. förloppet och dess karaktär, vilket i varje enskilt fall innefattar ett idealt tidsförlopp, alltså ett visst tempo. T. angives vanl. medelst tempobeteckningar, vilka vanligtvis och i internat. praxis äro it. men stundom också utsättas på andra språk. Dessa tempobet. (se nedan) äro dock endast ungefärliga. En exaktare metod att ange t. är att sätta ut metronomtalet för ett visst notvärde (->-Metronom). Emellertid kunna ej ens metronomvärdena utan vidare läggas till grund för tempovalet. Metronomen anger en mekanisk följd av exakt lika långa tidsenheter. T. kan visserligen i stort bibehålla en med metronomens tidsindelning jämförlig konstans, men är och måste ss. funktion av det totala mus. förloppet samtidigt vara plastiskt. Det ideala tidsförlopp som s. a. s. är inneboende i varje musikstycke kan icke heller betraktas som entydigt och oföränderligt. Erfarenheter från praxis visa tvärtom, att ett och samma verk just ifråga om tempoval kan bli föremål för högst olikartade tolkningar. Generellt kan här sägas, att t. i varje enskilt fall kan variera inom vissa gränser, vilka bestämmas av verkets oundvikliga mångtydighet. Med varje förändring av t. inom dessa gränser förändras också på något sätt verkets karaktär inom ramen för denna mångtydighet. Överskrides gränserna, dvs. blir t. alltför snabbt el. alltför långsamt, skapas ett tidsförlopp som i något el. fl. avseenden spolierar själva det mus. förloppet. Tempobeteckningar. (Betr, frågor rörande t. i musik före 1600 ->Tactus.) De sedan 1600-t. förekommande och numera internat. brukliga it. s. k. tempobet. hade urspr. och ännu långt in på 1700-t. en innebörd, som mera omedelbart än i våra dagar anslöt sig till själva ordbetydelserna. Vissa ord äro visserligen att betrakta som rena tempoangivelser (t. ex. 1150