TEMPUS presto, hastigt), andra åter åsyfta i första hand en rörelsekaraktär (t. ex. andante, gående), men många angåvo främst en viss affektkaraktär (t. ex. grave, allvarligt, vivace, livligt). Under samma tid var det ej heller vanligt att t. och val därav skiftade mellan sådana ytterligheter som förekomma fr. o. m. 1800-t. I stället upprätthölls en viss förbindelse med äldre epokers tactus-begrepp såtillvida att man oupphörligen hänvisade till människans normala puls (M. M. ca 72—84) som en naturlig förebild för t. på så sätt, att något not-värde borde bringas i samband med denna puls. Denna naturliga förankring av t. synes f. ö. också ha en mera generell giltighet i och med att tempi med metronombet. uppåt 100 och däröver uppfattas som snabba, med 60 och därunder som långsamma. De vanligaste numera brukliga it. tempobet. äro följ.: Grave (allvarligt, långsamt) — largo (brett, långsamt) — lento (långsamt) —• adagio (bekvämt, behagligt, långsamt) — larghetto (dim. av largo, täml. långsamt) — andante (lugnt gående, måttligt) — andantino (något rörligare än andante) — allegretto (dim. av allegro, något rörligt) — moderato (måttligt rörligt) — allegro (glatt, rörligt) — vivace (livligt, rörligt) — presto (snabbt) — prestissimo (mycket snabbt). Dessa tempobet. kunna dessutom erhålla preciserande bestämningar (t. ex. allegro moderato, allegro ma non troppo, andante con moto). En annan art av tempobet. utgöra sådana, som ange en med en viss form, danstyp el. grundrytm förenadi karaktär, ss. t. di minu-etto, t. di marcia etc. Härtill komma bet. angivande gradvisa förändringar av t., ss. ac-celerando (småningom allt rörligare), ritar-dando el. rallentando (småningom allt långsammare). Ett återvändande till huvud-t. el. till ett i ett tidigare likartat avsnitt föreskrivet t. anges med t. primo (t. I). Stundom möta också bet. t. giusto (i strikt tempo) el. t. or-dinario (i normalt tempo). I. B~n Litt.: E. O. Turner, T. variation: with examples from Elgar (i ML 1938); R. Kolisch, T. and character in Beethoven’s music (i MQ 1943); C. Sachs, Rythm and t. (i MQ 1952). Tempus ->Mensuralnotskrift A: III, sp. 890 f. Ten., förk. för ->tenuto. Te'nebrae [-brä], begynnelseordet i 5. responsoriet i Långfredagens matutin (Tenebrae factae sunt, dum crucifixissent Jesum Judaei, lat., det kom ett mörker [över jorden], då judarna hade korsfäst Jesus, parafras över Matt. 27:45). Liksom lamentationerna, vilka utgöra första nocturnens läsningar på Skärtorsdagen och Långfredagen, vill T. betona dessa gudstjänsters sorgekaraktär och har därför även brukats som textunderlag till komp, av passions-musik. R. R. 1151 Teno'r (it. teno're av lat. te'nere, hålla) bet. i fråga om människorösten det högsta läget för mansstämman med normalomfånget ung. c—a1 el. högre (särsk. i solopartier). Med hänsyn till klangfärgen skilj ei' man vanl. mellan lyrisk och dramatisk t. samt ->hjältetenor. T. är i flerst. musik den näst lägsta stämman; den noterades tidigare i tenorklav, nu i G-klav, en oktav högre än den verkliga klangen. I äldre polyfon musik (omkr. 1150— 1500) bet. t é n o r satsens grundstämma (-> cantus firmus el. planus); i andlig musik bestod den i regel av en greg. melodi el. (under 1400-t.) av en lånad världslig melodi (>Mo-tett, Mässa, Pundnoter). T. är även bet. på ->psalmodins recitationston. — Litt.: P. Aubry, Recherches sur les »tenors» francais (latins) dans les mötets du 13e siècle (1907). L S. I sammansättningar med instrumentnamn bet. t. sådana medlemmar av instrumentfamiljer, som ha ett omfång motsv. den mänskliga tenorröstens (2. partialtonen B el. c) och bilda ett mellanled mellan alt- och basinstr. Se resp, huvudinstr., t. ex. saxofon. Bet. t. i äldre nottryck för instrumentalmusik avser tenorviolinen (->Violin). Noteringen sker i altklav. Å. L~y Tenorhorn, i ty. terminologi ett bleck -blåsinstr. av bygelhornsfamiljen, motsv. det sv. och anglosachsiska baryton el. eufonium (->Baryton 3.) men med något slankare mensur. Det är stämt i B el. C. Det eng. tenor horn motsv. sv. och ty. althorn i Ess. Å. L-y Tenorklav ->Klav. Tenschert, Roland, tysk musikhistoriker (f. 1894 5/4), känd särsk. som Mo-zartforskare, docent i musikhistoria vid Staatsakad. i Wien sedan 1945. Efter stud, vid MK i Leipzig samt i Wien blev T. där dr phil. 1921 på avh. Die Ouver-türen Mozarts (i Mozart-Jahrbuch 1924). Var 1926—31 arkivarie och lärare vid Mozarteum i Salzburg. Skrifter: Mozart (1931), J. Haydn (1932), Mu-sikerbrevier (1940), Mozart. Ein Leben für die Oper (1941), Dreimal sieben Variationen über das Thema Richard Strauss (1944; 21945), Frau-en um Haydn (1946), Salzburg und seine Fest-spiele (1947), Richard Strauss und Wien (1949), Wolfgang Amadeus Mozart (1951), Christoph Willibald Gluck ... (1951); tidskr.-art. A.L~ll Tenu'to, förk. ten., it., t e n u, fr., ut-hållet. T., i notskr. ofta bet. med ett li 1152 Tryckt 13/n 52