TERR E-Å-T ERR E-D ANS der barocken vanl. dynamiken med trappstegsvisa styrkeförändringar i st. för successivt-kontinuerliga. Som belägg för t. kunna i främsta rummet andragas vissa instrumenttyper och den kom-positionstekniska fördelningen av instrumentgrupper i orkesterverk m. m., i andra rummet de i samtida hdskr. och tryck sparsamt angivna nyansbet. Betr, orgeln och cembalon, där tonstyrkan endast kan förändras genom addition el. subtraktion av register, är t. ofrånkomlig. Likaså påträffas överallt i partitur från barocktiden grupperingar av stämantal och instr., som innebära t. på så sätt, att svagare nyanser uppnåddes genom färre instr., starkare nyanser med flera; allra tydligast visar sig detta inom concerto-typerna (tutti kontra concertinogrupp el. soloinstr.). Dessa styrkegradsförändringar erhålla därvid alltid på något sätt en strukturell funktion genom att framhäva den formella uppbyggnaden. Generellt kan ifråga om återgivandet av barockmusik sägas, att dynamiken i hög grad måste ta hänsyn till musikverkets form. Barocktiden kände ej till det »stora» orkes-tercrescendot resp, -diminuendot, som anses vara produkter främst av Mannheimskolans orkesterdisciplin och spelstil. Dessutom tilläto tidens instrumenttyper icke på långt när så stora dynamiska skiftningar som de moderna. I många fall följde styrkegradsförändringarna på ett mycket elementärt sätt tonhöjdsföränd-ringarna (särsk. tydligt betr, blåsinstr., t. ex. blockflöjten). Det är emellertid orimligt och oriktigt att hävda att barockens dynamik uteslutande skulle förlöpa ss. en stel t. Tvärtom beskrivas i samtida läroböcker i fråga om sång en rikedom på dynamiska skiftningar (t. ex. ->-messa di voce), och såväl betr, sångrösten, stråkinstr. och klavikordet som (ehuru i mindre utsträckning) blåsinstr. voro självfallet successiva styrkeförändringar fullt ut möjliga, ehuru de icke utnyttjats på samma sätt och i samma utsträckning som i modern praxis. I. B-n Terre-å-terre-dans ->Élévation. Terry [te'ri], Charles Sanford, engelsk musikforskare (1864—1936), prof. i historia vid univ. i Aberdeen från 1903, särsk. känd för sina ypperliga arbeten om Bach. — Hdr vid univ. i Edinburgh 1921. Skrifter: Bach’s cho-rals (3 d„ 1915—21), J. S. Bach’s original hymn-tunes ... (1922), Bach’s cantata texts ... (1926), J. S. Bach (1928; 21933; ty. uppl. 1929), The origin of the family of Bach musicians (1929), John Christian Bach (s. å.), Bach: the histori-cal approach (1930), Bach’s orchestra (1932) m. m. A. L-ll Terry [te'ri], Sir Richard Runci-man, engelsk kyrkomusiker (1865—1938), utgav Westminster hymnal, det off. romersk-katolska hymnariet i England. Hdr vid univ. i Durham 1911. Knight 1922. T., som 1901—24 var org. och musiklärare vid Westminster Cathedral i London, började redan i ungdomen intressera sig för den katolska kyrkomusiken hos tidiga eng. mästare ss. Byrd, Tallis, Morley, Fairfax m. fl. och utgav verk av dem. Förutom mässor, motetter o. a. kyrkomusik komp, han 48 Old rhymes with new tunes (1934) och utg. The shanty book (2 d., 1921), Old Christmas carols (1923) och A mediaeval carol book (1932). — Skrifter: Catholic church music (1907), A forgotten psalter and other essays (1929), The music of the Roman rite (1934) o. a. — Litt.: Hilda Andrews, Westminster retrospect. A memoir of sir R. T. (1948; m. verkfört.) A. L-ll Ters (av lat. te'rtius, tredje; it. terza, fr. tierce, ty. Terz, eng. third), den 3. tonen från en given ton räknat i en dia-tonisk skala och intervall med sväng-ningstalsförhållandet 5/4 (stoi’ t.) el. ®/3 (liten t.) i det renstämda tonsystemet. Betr, övriga värden för t. se Intervall och Tonsystem. T. kan betraktas som det mest karakteristiska intervallet i den flerst. musiken i Västerlandet från ca 1400 till ett stycke in på 1900-t. Under denna tid har t. allt mera medvetet uppfattats och brukats som grundelement vid uppbyggandet av flertoniga samklanger (treklanger, septimackord, nonackord etc.; ->Ac-kordlära); betr. t:s roll i flerstämmigheten se även art. Flerstämmighet, sp. 243. Avgörande för strukturen hos tersuppbygg-da samklanger är den inbördes anordningen av stora och små t. (stor t. + liten t. i durtreklangen, liten t. + stor t. i molltreklangen, ->Dur, Moll). — Betr. t:s ställning i den mu-sikhist. utvecklingen se vidare Konsonans, sp. 345, samt Kontrapunkt, avd. Historik. I. B-n Tersa'nctus, lat., det trefaldiga Helig, serafernas lovsång till Herren, Jes. 6: 3, Sanctus, Sanctus, Sanctus Dominus Deus Sabaoth. Pleni sunt coeli et terra gloria tua. Helig, helig, helig [är] Herren Gud Sebaot. Fulla äro himlarna och jorden av din härlighet. T. utgör första partiet i mässans sanctus-sång samt bildar en höjdpunkt av v. 5 i Te Deums 1. sats (med något avvikande textversion i andra ledet). T. är bevarat i mässan och Te Deum även i nutida sv. gudstjänstliv. I sv. liturgi har dock T. fått ett vid 1156 1155