TERVANI gat bruk, dels som inledning till kyrkoinvig-ning (först föreskrivet i 1686 års kyrkolag), dels som introitussanctus till mässan, då in-troitus i eg. mening icke brukas. Detta moment infördes (jämte ingångspsalm) som inledn. till mässan i Handboken 1811. I Handboken 1942 är lydelsen: Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig. Hela jorden är full av hans härlighet. T. ss. ingång till mässan sjunges till såväl greg. melodier som moderna kompositioner, meddelade i Mässboken 1942. R. S. Tersett (ty. Terzett, it. terzetto, dimu-nitiv av it. terzo, tredje), benämning på komposition för 3 soloröster, med el. utan ackomp., särsk. vanlig under 1800-t:s förra hälft, men senare mera sporadiskt förekommande. Den instrumentala motsvarigheten är ->trio. Terskva'rtackord, från generalbasläran härrörande namn på de s. k. huvud- och biseptimackordens andra omvändningar, i vilka septimackordets kvint är baston och såväl ters som kvart över denna ingå i ackordet. (Generalbasbesiffring vanl. | el. *.) Ex.: d-f-g-h. ->Generalbas, Sep-timackord. I- B-n Tcrssläktskap (av ty. Terzverwand-schaft) benämnas relationer mellan ackord och ackordfunktioner, vars grundtoner befinna sig på tersavstånd från varandra. Taget i termens vidaste mening skulle hit räknas även alla skalegna treklanger på tersavstånd, t. ex. de ställföreträdande ackorden a—c—e (för T el. S) och e—g—h (för D el. T) i C-dur. Emellertid avses med t. vanl. en annan grupp av ackordrelationer, som icke annat än på omvägar låter sig förklaras med kvintsläktskapens hjälp. Treklangen e—giss— h kan i C-dur visserligen uppträda mellan-dominantiskt (ss. (D +) Tp), men den kan också inträda oförmedlat, som ett »harmoniskt ryck» med stark färgverkan. Den befinner sig på tersavstånd från huvudtonartens to-nikatreklang c—e—g, och därför har relationen mellan dem erhållit namnet t. Fyra sådana tersbesläktade ackord kunna uppträda, näml, på stora resp, lilla tersen över och under ut-gångstonen. På vardera sidan erhåller det ena tersbesläktade ackordet utpräglat dominan-tisk funktion, det andra lika utpräglat sub-dominantisk. Därmed är dock icke sagt, att dessa funktioner skulle kunna mätas som tre-och fyrdubblingar av kvintgenerationens normala enkla dominant- resp, subdominant-spänningar (->Kvintcirkel); ett sådant rent mekaniskt betraktelsesätt synes icke överensstämma med t:s verkan. Det ensidigt systematiska tolkandet av t. tycks också ha överbetonat den funktionella sidan och i någon mån förbisett det viktiga 1157 faktum, att vissa former av t. innebära en förskjutning uppåt i tonsystemet, andra en förskjutning nedåt, vilket på ett avgörande sätt spelar in i den harmoniska »färgverkan», som är utmärkande för t. I själva verket korsa sig de funktionella relationerna med dessa förskjutningar; utan att gå in på de olika försök, som gjorts att finna funktionella formler för de tersbesläktade ackorden, kunna de viktigaste egenskaperna anges genom följ, tabell, där C-dur (treklangen c—e—g) tagits som utgångspunkt: Terssläktskap under: A-dur (-treklangen), dominantisk funktion. Terssläktskap under: Ass-dur (-treklangen), subdominantisk funktion. Terssläktskap över: E-dur (-treklangen), dominantisk funktion. Terssläktskap över: Ess-dur (-treklangen), subdominantisk funktion. Jfr Funktionslära. Modulation. I. B-n Tersstämmor, alikvotstämmor i orgeln avsedda att förstärka 5. partialtonen och dess oktaver. De disponeras, beroende på grundstämmans fottal, som 12 4/r/, 6 2/s', 3 W, 13/5' el. Vs'. Ters är den vanligaste benämningen. Då använd labial piptyp särsk. skall markeras, sker det genom bet. som Nachthorns-ters etc. B. K. Tertia'n, tvåkorig, hög biandstämma i orgeln, sammansatt av ett ters- och ett kvintkor. Icke repeterande t. är vidmen-surerad och består av 13/5' och 1V/; repeterande av 4/a' + 2// el. 2/5' + U/ på C. Tertis [ta:'tis], L i o n e 1, engelsk altviolinist (f. 187 6 20/i2), en av sitt lands högst ansedda instrumentalister. Främst tack vare hans verksamhet fick altviolinen som soloinstr. sin berättigade plats inom eng. konsertliv. Under många år lärare vid Royal Acad. of Music i London. T. stud. vl. vid MK i Leipzig och vid förstn. inst., där han började ta lektioner i violaspel. Han har sedan 1893 skördat berömmelse som altviolinist under turnéer i Europa och Amerika; drog sig tillbaka 1937 men återkom senare. T. har framträtt bl. a. med F. Kreisler, E. Ysaye och J. Thibaud och inspirerat en rad eng. tonsättare att komp, för honom. Efter hans anvisningar ha under senare år byggts altvioliner av stort format, vilka vunnit uppskattning för sina klangliga egenskaper. Har gjort grammofoninsp. samt skrivit Beauty of tone in string playing (1938) och Introduction to an English viola (i ML 1947) samt självbiogr. Cinderella no more (1952). Å. B. Terva'ni, eg. Achté, Irma, finländsk sångerska, alt (1887—1936), dotter till L. och Emmy Achté. T., som stud, för modern samt Duvernoy, knöts 1907 till Hofoper i Dresden men gäst- 1158