TJAJKOVSKIJ burg, blev tjänsteman i justitiedep., trivdes dock inte i statstjänsten och började ta musikteorilektioner hos N. I. Zaremba. På inrådan av sin far inträdde han 1862 som elev i Petersburgs MK och lämnade året därpå statstjänsten. Hans lärare där blevo den ultrakon-servative Zaremba i harmonilära och kontrapunkt och den inspirerande men hypernervöse och nyckfulle Anton Rubinstein i komp, och instr. Under kons.-tiden fördjupade han sig med hänförelse i Schumanns, Glinkas och Serovs partitur men förblev ganska oberörd av den våg av Wagner-entusiasm som översvämmade Petersburg i samband med Lohen-grin-premiären 1863. År 1865 lämnade han MK efter att ha fullb. sitt diplomarb., en kantat för kör och ork. till Schillers Ode an die Freude. Kantaten fick i Petersburgs musikkretsar ett kallsinnigt mottagande. Den inflytelserike Cuis omdöme var helt negativt. Endast H. Laroche, Tjajkovskijs ungdomsvän och studiekamrat, uppmuntrade den deprimerade debutanten. N. Rubinstein kallade 1866 Tjajkovskij som teorilärare till MK i Moskva och uppförde där med stor framgång hans 1. symf., »Vinterdrömmar». I Moskva fick han kontakt med Balakirev och dennes krets, fattade sympatier för Borodin och Rimskij-Korsakov men blev stött av Musorgskijs extravaganta beteende och virriga sätt. Tjajkovskijs folkloristiskt färgade 2. symf. vann ungryssarnas oinskränkta bifall. Han tillägnade Balakirev sitt första programmus. verk, den symf. dikten Fatum. Balakirev biträdde honom vid planläggningen av uvertyren Romeo och Julia, Stasov koncipierade åt honom programmet till den symf. fantasin Stormen. Men Balakirevs och Stasovs försök att helt engagera Tjajkovskij för den ungry. skolans syften voro dömda att misslyckas. Hans mottaglighet för it., ty. och fr. inflytanden, hans tolerans och mångsidighet gick stick i stäv mot ungryssarnas fastrotade doktriner och fanatiska nationella purism. I Cui, den ungry. falangens publicistiska språkrör, hade Tjajkovskij en av sina oförsonligaste motståndare. Tjajkovskijs verksamhet som kompositions-lärare vid Moskvas MK upphörde 1877. Tjajkovskij skrev musikrecensioner (1872—76) och utg. en lärobok i harmonilära (1870). I Moska komp, han bl. a. operorna »Vojevoden», Undine, Opritjnik och »Smeden Vakula», 3 stråkkvart., många romanser, 3. symf., pianokons. b-moll, »Årstiderna» för piano, baletten Svansjön och den symf. fantasin Francesca da Rimini. Under arbetet med 4. symf. 1877 fick han av operasångerskan Lavrovskaja uppslaget till operan Eugen Onegin. I juli 1877 ingick han ett lika kort som olyckligt äktenskap med Antonina Ivanovna Miljukova. Detta upplöstes redan efter några få veckor. Efter ett nervsammanbrott och självmordsförsök i sept. s. å. lämnade Tjajkovskij Moskva och reste på läkarens inrådan med sin broder Anatolij till Schweiz. I Clarens vid Genèvesjön fullb. han 4. symf. och Eugen Onegin. Vintermånaderna 1877—85 tillbringade han i Schweiz, Frankrike och Italien, under sommarmånaderna vistades han hos sin. syster A. I. Davydova i Ukraina. I den rika ingenjör sänkan Nadezjda Filaretovna von Meck (som även protegerat den unge Debussy) fann han en högsint mecenat. Fru von Meck, som fylldes av en svärmisk tillgivenhet för Tjajkovskij, gav honom en årlig livränta på 6 000 rubel under en tid av 13 år. Han förde en omfattande brevväxling med fru von Meck men träffade henne aldrig personligen. I mitten på 1880-t. blev Tjajkovskijs namn allmänt känt i Europa. Efter Eugen Onegins Petersburg-premiär 1884 började verkets in-ternat. segertåg. Som dirigent av sina egna verk på en stor Europa-turné 1887—88 inhöstade Tjajkovskij lysande framgångar i Tyskland, Österrike, Frankrike och England; dirig. även i Paris och USA (1891) samt framträdde också senare i Europa. De sista 8 åren av sitt liv tillbragte Tjajkovskij i den lilla staden Klin i närheten av Moskva. Han skapade här sina sista verk, däribl. 5. och 6. symf., operorna Spader dam och Jolantha samt baletterna Törnrosa och Nötknäpparen. Den 28 okt. 1893 dirig. han i Petersburg ffg. den 6. symf. Fem dagar efter konserten, som förlöpt utan större framgång, insjuknade han i kolera och avled i Petersburg natten till den 6 nov. 1893. Tjajkovskijs stil. Tjajkovskij tillhör den av Anton Rubinstein grundlagda »västliga» riktningen inom rysk 1800-talsmusik. Han var ingen revolutionär nydanare i stil med Musorgskij, ingen »genial dilettant» som Balakirev utan en av Rysslands första eur. skolade, allsidigt kunniga professionella tonsättare. Tjajkovskij började sin tonsättarbana på 1870-t. Hans främsta stilistiska förebilder voro Schubert och Schumann, Chopin och Liszt, Meyerbeer, Gounod och Bizet. Samtidigt byggde han vidare på Glinkas, Dargomyzjskijs och Serovs traditioner och anknöt även till de äldre ry. romanskompositörerna Aljabjev, A. Varlamov, N. Titov och Guriljov. Som alla ry. tonsättare efter Glinka införde han ofta autentiska folkmel. i sina komp., men undvek härvid varje tendens till arkaisering och stilisering. Det ry. inslaget är inte lika specifikt och jordbundet som hos Musorgskij och Borodin utan mera »polerat» och europeiserat som hos Dargomyzjskij, Serov och Rubinstein. Tjajkovskij baserade sin melodik och har-monik i huvudsak på Glinka och de ty. romantikerna utan att sträva efter banbrytande djärvhet och originalitet. Asafjev har påpekat hans förkärlek för mel. och harmoniska sekvensbildningar samt sextonsskalans stora betydelse för melodigestaltningen i Eugen Onegin. I symfonierna följer Tjajkovskij i stort sett Beethovens klassiska formschema. Genomför- 1193 1194