TRIOSONATA trid. 87—93, av vilka 6 nu äro deponerade i Museo Nazionale i Trient samt en i Trients Dommuseum. T. utgöra utan tvekan den rikaste kända saml. från den nederl. epoken och skrevos till största delen av Johannes Wiser för biskop Johannes Hinderbach. De innehålla verk av Dunstable, Power, Ciconia, Brasart, Dufay, Bin-chois, Okeghem, Busnois, Isaak m. fl. Hdskr. uppmärksammades av musikforskningen genom F. X. Haberl, vilken 1885 fann dem i Trients dombibi. och beskrev dem i sin Dufayavh. (1885). År 1891 övergingo de i österr. ägo, men återlämnades till Italien efter det 1. världskriget. Vissa delar av T. ha publ. i DTÖ 7, 11:1, 19:1, 27:1, 31 och 40. N. L. W. Litt.: G. Adler, Über Textlegung in den T. (i Riemann-Festschrift 1909); R. von Ficker, Die Kolorierungstechnik der Trienter Messen (i StM 1919); R. Wolkan, Die Heimat der Trienter Musikhandschriften (i StM 1920); R. Lunelli, La patria dei codici musicali tridentini (1926). Trillo ->Drill. Trio, (av lat. tri'a, tre), eg. instrumental komp, för 3 självständiga stämmor; i denna renodlade betydelse har ordet använts i polyfon musik, t. ex. i Bachs trios för orgel. Den vokala motsvarigheten kallas ->tersett. Vanl. brukas t. i endera av följ, mera spec. betydelser: 1. Kammarmus. komp, för 3 instr., liksom för den av 3 exekutörer bestående ensemblen. (Betr, barockens sonata a tre, som i regel utfördes av 4 exekutörer, se art. Triosonata.) De viktigaste ensembletyperna, som uppstodo under senare hälften av 1700-t., äro ->pianotrio samt stråktrio. Även andra instr.-kombinatio-ner kunna förekomma, t. ex. flöjt, violin och viola. 2. Mellandel i komp, och satser med sammansatt tredelad visform, ss. menuetter och scherzi, marscher, valser och andra dansfor-mer. I detta fall härrör namnet också från en 3-st. besättningstyp. Redan hos Lully och hos andra tonsättare under slutet av 1600-t. förekommer bruket att komp, en av två alternerande danssatser för en triobesättning bestående av 2 oboer (el. flöjter) och fagott (ev. med continuo), som bildade en klanglig kontrast mot stråkork. i den andra danssatsen. Genom sammanställning av två sådana satser enl. planen Menuet, Menuet en trio, Menuet (el. Menuett I, Menuett II, Menuett I) erhölls en tredelad form, som sedermera som helhet gick under namnet menuett, varvid den mellersta fick namnet t. Bet. levde sedermera kvar, även när endast kontrasten ifråga om karaktär och ev. tonart bibehållits, men besättningen, t. ex. i symf., kom att växa utöver trestäm-migheten. Namnet t. överfördes vidare till det menuetten ersättande scherzot samt fr. o. m. 1800-t. till andra dans- el. marschartade komp, med samma storformella grundschema. Stund 1253 om uppträda flera t., antingen identiska el. olika (t. ex. menuetten i Mozarts klar.-kvint., vissa scherzi hos Beethoven m. fl.), varvid storformen antager rondotyp. I. B-n Trio de Trie'ste, italiensk pianotrio, som konserterat i Europa och USA sedan 1934, och även gjort grammofoninspelningar. T. består av pianisten D a r i o De Rosa (f. 1919 21/0), violinisten R e-nato Zanettovich (f. 1921 28/7) och violoncellisten Libero Lana (f. 1921 18/i2), samtl. utbildade vid MK i Trieste. Trio italiano ->Casella. Trio'1 (av lat. tria, tre; ty. Triole, it. terzima, fr. triolet, eng. triplet), grupp av 3 till tidsvärdet lika noter, motsv. ett inom taktarten eljest tvådelat tidsvärde. Triori ->-Passepied. TrFosonata, it. sonata a tre, en av barockens viktigaste och flitigast odlade kammarmusikformer. Besättningen i en t. består av 2 solistiska melodiinstr. (vanl. 2 violiner, ev. flöjt och violin el. oboe och violin, stundom 2 oboer) och b. c. (utförd av ett ackordinstr. t. ex. cembalo, orgel el. ev. teorb, och ett melodiförande basinstr., gamba el. violoncell). T. utfördes sålunda normalt av 4 exekutörer. Orsaken till att t. nära nog blev barockens kammarmus. huvudform var, att den på ett idealiskt sätt kunde förena tidens solistisk-mo-nodiska tendenser och dess konsertanta. De båda solostämmorna behandlades vanl. ss. praktiskt taget likvärdiga och kombinerades på vissa sätt som småningom blevo typiserade, t. ex. imitationer med successiva insatser (vari även basstämman kunde deltaga), dialogise-rande alternering mellan stämmorna, motiv-upprepning med stämbyte, el. klangfulla fort-spinningsfigurer i ters- el. sextparalleller. T. kan under barocken sägas vara inspänd i ett nät av komplicerade, delvis ej helt klarlagda relationer till andra former och besätt-ningstyper. Sålunda har den uppenbarligen hämtat impulser från den vokala kammarduetten (med 2 solostämmor över generalbas). Under hela 1600-t. skedde vidare förskjutningar mellan olika kammarmus. besättningsformer på så sätt att en solistisk stämma med »linjeklyvning» kunde fördelas på 2 instr., liksom omvänt stämmor kunde kombineras i en, som då erhöll linjeklyvning. På ork.-musikens område var triobesättningen den vanligaste klang-kontrasten mot tutti (Lullys triobesättningar med 2. oboer och fagott, concertinogrupperna 1254